# Social fobi och familjen Author: [Borttaget] Hur är ni med familjen? Påverkar eran sociala fobi även där? Hörde en gammal intervju på radion där dom pratade om att dom skämdes även för sin familj. Så tänkte att jag gör en undersökning här. ## Comment 1 Author: [Borttaget] Annat. Med min närmaste familj kan jag vara mig själv och jag pratar utan problem osv. Men jag har jättelätt att ta åt mig väldigt negativt av att dom börjar skratta om jag råkar säga något fel, eller om dom säger något när jag rodnar. Det är en riktigt känslig punkt för mig. Klarar heller inte av att bli lurad. 1 april är alltså världens värsta dag för mig :P Så till viss del visar sig min sociala fobi även med familjen. ## Comment 2 Author: Intehärutandär Nu är det inte aktuellt längre, då jag inte träffat mor på 2½ år och bror på 1-1½ år. Men dem två är dem jag inte kan vara som jag vill med, för de tycker jag är löjlig. Båda förstår inte varför jobb är så svårt för mig. Det är ju bara att gå och söka ett! Jag har förklarat gång på gång att jag sökt tusentals jobb, men oftast hamnar i kurser osv för att komma ur AF. Sedan att jag KAN inte få jobb på samma vis som dem. Mamma var ung ensamstående (med körkort), utan utbildning men det var andra tider - och man kunde knacka dörr och ta lärling först. Och brorsan har två utbildningar, körkort för bil och skogmaskin, har inga barn - kan flytta i hela Sverige.  Men de vägrar förstå och "mobbar" mig. Så det slutade med att jag slutade dela med mig. Och jag är Ingen där. Duger då de behöver något. Sedan finns bara mormor, och hon förstår. Förmodligen har hon också SF. Även om hon arbetat, så har hon haft ett arbete där hon gått in i en roll - och dessutom mött människor då de varit svagast. ## Comment 3 Author: [Borttaget] Jag håller bitvis med #1 men vill lägga till att det har blivit ganska spänt mellan mig och pappa då han tror att jag på något sätt lurat till en diagnos eller så för att "fuska och komma undan lättare" som han så vänligt uttryckte det. 😉 Så kommer själva diagnosen på tal kan det också bli lite lätt obekvämt även med resten av familjen, har blivit lite försiktigt att prata om det på ett sätt. ## Comment 4 Author: [Borttaget] Jag har på ett sätt svårt med alla. Jag kryssade i Ja för jag har faktiskt väldigt svårt vissa dagar (de flesta dagarna). Även de jag träffar som mest känner jag på ett sätt obehag att träffa, det har inget med de som personer att göra utan mer närheten och att de är så på. Jag älskar de alla men de är svårt ibland. ## Comment 5 Author: Juliaskaniner Mamma, pappa, mormor och morfar + syskon är det helt okej med :) ## Comment 6 Author: [Borttaget] #2 Va trist att dom dömer så. 😕 Men skönt att din mormor förstår. Tror ibland det krävs att man själv har en svårighet för att förstå.  #3 Säger samma sak här, va trist att han tror så. 😕 #4 Hoppas det ska kännas bättre. 🙂  #5 Va bra 🙂 ## Comment 7 Author: [Borttaget] Just ja. Ska tillägga att jag har svårt att prata i telefon med dom flesta. Jag kan utan problem prata med sambon, sen går det rätt bra med mamma och syrran. Men jag gillar inte att prata i telefon alls. ## Comment 8 Author: [Borttaget] #7 Samma här! Funkar med min mor och sambon men sen är det stopp. ## Comment 9 Author: [Borttaget] #7 Bara mamma inom familjen. Ringer faktiskt aldrig till hemtelefonen utan till hennes mobil så jag vet att det är hon som svarar. 😛 ## Comment 10 Author: Wide Awake Dreamer Mina föräldrar är de enda människor som jag känner att jag kan slappna av med och vara precis så spontan jag vill vara. Min syster däremot är det lite annorlunda med, där blir jag lite spänd och tveksam, kanske beroende på att hon flyttade hemifrån när jag var i 11-12 års åldern. Och tillsammans med hennes familj blir det ytterligare lite mer spänt. Men det har blivit mycket bättre på senare tid. Förr var jag extremt tyst, numera kan jag vara betydligt mer pratsam. Ingen av dem har klankat ner på mig för att jag är som jag är och jag kommer bra överens med dem alla.  Det är förresten bara min syster som vet att jag sökt hjälp och att jag har en diagnos. Men det är ingen av dem som jag känner att jag har kunnat prata om med mina problem. Ingen av dem har ens en aning om hur jobbigt jag haft det under vissa perioder och hur stort problem min "blyghet" har varit. ## Comment 11 Author: [Borttaget] #10 Man får ju välja vissa personer man berättar det för men ändå bra att du har berättat för din syster för att i alla fall ha någon att prata om det inom din familj! Vad skönt att det har blivit bättre. Även jag kan börja prata lite mer med min familj och släkt utan att det ska känna konstigt, lite bara men det går framåt 🙂 ## Comment 12 Author: [Borttaget] Med tanke på att det är julveckan nu så kan det här vara aktuellt att kolla upp igen. Så påverkas ni är eran fobi hos familjen? 🙂 ## Comment 13 Author: scirocco Det är ganska lungt, är jag ensam med en familje medlem så är jag helt lugn och kan vara mig själv. Men är det många så sitter jag mest tyst och lyssnar, har väldigt svårt för att vara med i samtalen aktivt, om fokusen hamnar på mig så kan jag inte vara lugn.