# Hur var skoltiden för er? Author: candyme Min skoltid var ganska så jobbig, hade bara en kompis i klassen och när den var borta blev det jättejobbigt.. Speciellt när ingen pratade med en för man var blyg, alla tyckte en var konstig och detta ledde till att jag mådde väldigt dåligt.. ## Comment 1 Author: 21Guns Jag går i skolan nu, ska precis sluta nian och hittils har den faktiskt varit helt okej. Har två stycken nära vänner i skolan och två stycken som jag känner mig säker med. Men när jag måste vara ensam runt andra eller när det är många runtomkring mig känner jag mig ganska obekväm (speciellt när jag är själv, fast som tur är så händer inte det så ofta), så lite jobbigt är det väl ändå ibland men det går att uthärda. Värre skulle jag säga att det var i 3an 4an i lågstadiet då jag var mobbad under en tid och mina "kompisar" snackade skit bakom ryggen på mig (fast jag visste om det). Det största problemet i skolan är idrotten, för där känner jag mig mest iakttagen, vilket är väldigt jobbigt. Jag är glad att jag har lyckats få ett G i alla fall, var nära på att få IG på grund av dålig närvaro. Sedan får man ju se hur gymnasiet blir, är redan nervös inför att börja en helt ny skola med helt nya människor och inte ha tryggheten, det vill säga mina kompisar, med mig. ## Comment 2 Author: candyme okej, idrotten var väldigt jobbig för mig med. Har aldrig varit speciellt bra och då ingen ville vara med en för att man var blyg är det inte heller så roligt.. En gång skulle vi para ihop oss två och två, min kompis var inte med och ingen ville vara med mig då vi var ojämnt antal.. jag fick vara med läraren.. pinsamnt ## Comment 3 Author: AnneN Hela min skoltid från från första klass till avhopp från gymnasiet var en enda lång mardröm med mobbing, ångest, magont och panikångest varje morgon. Fick höra dagligen från en del andra i klassen att jag var dum i skallen, korkad, mobbad för att jag inte följde senaste modet i kläderna, för att mamma hade kiosken i byn, för att jag var mer intresserad av djur än av killar, osv. Dock slapp jag speciellt mycket fysisk mobbing, det var några som testade ett par gånger, men eftersom jag dagligen pysslade med stora hästar och hundar, mm så var jag både stark och snabb så där gav jag igen med samma behandling och de vågade då inte ge sig på mig fysiskt efter det. ## Comment 4 Author: [Borttaget] Låg- och mellanstadiet hade jag massor av kompisar och lekte med dom varje dag. Men när jag började sjuan så kom jag som ensam och blev utanför. Blev blyg. Hade en vän och två till som jag kunde umgås med om min vän var borta. Dom andra två var vänner. Sen i gymnastet hade jag bara en vän och hon var bort en del. :( ## Comment 5 Author: Sindylina En enda stor plåga, 4:an till 9:an. Kom aldrig in i klassen. Mobbas psykiskt av två killar i klassen. Trivdes inte med mina sk kompisar. Jag hatade skolan rent ut sagt. Mycket ångest o önskade mig många gånger sjuk för att få slippa gå dit. ## Comment 6 Author: Rarity Jag hade det nog ganska bra med vänner och sådär när jag gick i skolan, men trivdes aldrig riktigt. Ingen mobbing eller så, vilket jag är glad över. Visst fick man höra lite spydigheter i högstadiet, för att man kanske inte var som alla andra.. Redovisningar var jag nästan aldrig med på och idrotten skolkades det mycket ifrån. Jag var ofta "sjuk" för att slippa gå till skolan öht... ## Comment 7 Author: [Borttaget] Näe... Jag skrev ett helt meddelande men orkade inte fortsätta då jag började tänka på all stress och annat som jag förträngt ## Comment 8 Author: xanthy Jag blev mobbad i skolan från det att jag gick i 1an. Sen har det pågott till och från ända upp i gymnasiet. Var dock någorlunda  bra ett tag när jag gick i 7an - 9an. Umgicks då med "fel" personer, personer som egentligen inte var bra för en en tonåring tjej att umgås med, men dessa äldre killar blev mina bästa vänner under denna tiden, de var alltid snälla mot mig. Detta var personer som andra hade stor respekt för så därför lät de mig vara när de var i närheten. ## Comment 9 Author: Mitchika Skoltiden var bra för mig fram tills början av mellanstadiet, då mobbingen började. Min klass slogs ihop med en annan klass och blev en klass för årskurs 4-5. Dom äldre gillade mig inte och frös ut mig och deras inflytande gjorde att mina gamla klasskamrater, mina tidigare kompisar, gjorde detsamma. Sedan gick det upp och ner, men mobbingen höll i sig och blev värre ju äldre jag blev. Inget fysiskt, tack och lov, men verbalt. Blev förföljd av mobbarna även efter skoltid och dom lärde upp andra, oftast yngre, att göra likadant som dom. Försökte med gymnasiet, men då flera av mobbarna också började samma gymnasium så blev situationen ohållbar. Jag hoppade av och provade sedan flera gånger, men alla gångerna gick det åt skogen. Mobbingen avtog för 3-4 år sedan (samtidigt som jag gav upp på all form av skola och började isolera mig själv mer) och jag har äntligen vågat börja slappna av igen. Men det blir ingen mer skola för mig, någonsin. ## Comment 10 Author: [Borttaget] Från grundskolan till gymnasiet var en plåga, hade 2 nära vänner i grundskolan och mellanstadiet som jag umgicks mycket med. Sedan i högstadiet hade jag en av vännerna kvar  och när hon blev borta var jag som svagast och skolkade samt hade tankar om självmord då jag blev psykiskt mobbad och utanför av klassen samt andra klasser i samma årskurs. Det har förstört hela mitt liv (25 år nu) eftersom i gymnasiet var degt samma visa och när jag nu möter nytt folk (t ex nytt jobb,ny utbildning osv) så finns det en gräns på hur mycket jag kan berätta om mig själv då jag är rädd att de ska känna igen mig genom människor som jag t ex gick i samma klass som under högstadiet och att de ska snacka  skit om mig.. Hatar att lida av social fobi eftersom man aldrig riktigt kan njuta av livet,som annars är så fin..och man har ju bara en enda chans till att leva :( ## Comment 11 Author: Yoanna88 Jag minns inte så mycket av mina tidigaste skolår men det jag minns var att jag hade kompisar och hela klassen umgicks med varandra utan problem. Men sen i trean-fyran var det en "klasskamrat" som började ifrågasätta saker jag sa eller rent av skällde ut mig ibland för något jag gjorde. Småsaker egentligen, som att jag hade gett ett tuggummi till en tjej som var 7 år eller att jag råkade lämna ett fingeravtryck på ett fotografi. Alltså verkligen småsaker. Då oftast så skällde hon på mig, sa att jag var dum i huvudet eller hånade mig, speciellt framför andra i klassen, och fanns det ingen annan i närheten just då så sparade hon det till någon annan var där. Jag var inte så självsäker av mig och trodde på vad andra sa så jag sa aldrig ifrån utan jag trodde ju på henne. Detta ledde till att jag inte vågade prata i ren rädsla att jag skulle säga fel saker. Jag blev socialt hämmad. Sen när vi började högstadiet så visste jag inte hur man gjorde för att bli vän med de andra i klassen, så jag var under 3 års tid konstant utanför. Jag kunde bara inte ta för mig att prata pga att jag var så rädd för att säga fel och få en utskällning. Det blev en mental blockering och jag visste själv inte om det, jag trodde bara att det var något fel på mig. Under gymnasiet blev det lite bättre, där kom jag in i en liten grupp men två försvann efter första året och den tredje gick också vidare lite senare. Så jag hoppade av och sysselsatte mig med annat. Jag har aldrig tidigare tänkt på att det var just den här personen som totalt förstörde min sociala förmåga under min uppväxt, jag har länge försökt komma på vad det var som gjorde mig så hämmad och det var först i år som det föll på plats. Jag är väldigt arg på henne, men det hjälper inte, det enda jag kan göra är att träna mig på att ta kontakt med människor och själv försöka få bort mina blockeringar. Bara att kunna skriva om det är för mig ett stort, stort steg framåt :-) ## Comment 12 Author: [Borttaget] I låg och mellanstadiet hade jag många kompisar, två som jag var med jämt.. vi hade skitkul tillsammmans. Jag var som en helt vanlig tjej.. sen när vi skulle börja på högstadiet, i sjuan, så var båda tvungna att flytta. Var helt ensam i tre år, sjuan, åttan och nian, åt alltid sist, satt alltid nere i källaren tills första lektionen började så att man inte var tvungen att stöta på så mycket folk och när någon försökte ta kontakt så stötte jag alltid bort dom för att jag inte ville bli sviken... slutade vara med på gympan, skolkade jättemycket och började klä mig konstigt och färga håret svart... åt helvete med dom där 3 åren, gud vad jobbiga dom var! Nu har jag gått en termin på gymnasiet, har fått massa kompisar igen och det känns så j\*ävla underbart! Dock är jag aldrig med dom 2 kompisarna sedan låg och hög, vi verkar ha växt ifrån varann.. en brukar jag vara med, men det är väldigt sällan... men då vi väl är med varann så har vi askuuul!.. tror jag ska ta och fråga om vi kan träffas nångång.. Men det har vänt för mig och jag har fått en bättre framtid, desssutom går det riktigt bra i skolan. Men säger då det, att börja i högstadiet kan verkligen förändra ens liv för alltid. ## Comment 13 Author: [Borttaget] Skolan var sådär för mig, ingen mobbning, få vänner men flytt och krångligt hemma liv gjorde det inte alltid lätt. Att prata inför folk var det hämskaste, blev knäckt några gånger och fick berätta för lärare privat att jag inte vågade och farade den dag då det var redovisning etc. Och med grupp redovisning svek man ibland och har många gånger fått sämre betyg för att man inte vågar tala ut inför grupp... Gymnasiet var väl ganska ensamt, hängde bara efter folk, kände dem lite men när gymnasiet var slut så va det inge mer med det. Men tycker själv att det börjar bli jobbigt att hålla kontakten med folk även om jag avskyr ensamhet.. Många människor har bara svikit, inte viljat ha en där eller inte orkat bry sig om en i jobbiga tider. Djur är bättre på så sätt många gånger.. ## Comment 14 Author: vaniljkaka Min skoltid var inget vidare, eller jo upp till sjuan var jag som vilket barn som helst som lekte och hade kompisar, sen träffade jag en tjej som blev min bästis så jag struntade i alla andra kompisar och var bara med denna bästisen. I början av sjuan ''gjorde hon slut'' med mig som vän och började umgås med mina förra vänner. Jag var då helt ensam, efter de var jag ensam hela högstadiet, vågade inte prata med någon, kunde gå en hel dag i skolan utan att säga ett enda ord, satt själv på rasten.. var typ stum. Det var hemskt. Jag kände mig inte alls trygg å säker... :( ## Comment 15 Author: [Borttaget] Jag hade nog en ganska "knölig" skolgång. Behöver kanske egentligen bara säga att det tog 5 skolor och 8 klasser plus ett extra år på gymnasiet innan jag gick ut. 😉 Men lite mer utförligt så trivdes jag inte i skolan, social fobi, prestationsångest och även om jag inte riktigt blev mobbad för det hände ändå att folk poängterade att jag stammar vilket jag också tog rätt illa vid mig av.  Så det blev en del skolkande, klass- och skolbyten då både föräldrarna och skolpersonalen trodde det handlade om mobbing eller utfrysning och jag sa inte emot. Dessutom var jag "sjuk" ganska mycket mer än vad jag egentligen var. Hade i för sig en period från någon gång från mitten av årskurs fyra till sexan som jag trivdes ganska bra och skolkade i princip ingenting. Då gick på en mindre kristen friskola, så även om jag inte riktigt "passade in" så var den ändå lugnare än i de andra skolorna.   Fast jag lyckades ändå få en del vänner även om jag väldigt sällan umgicks med dom utanför skolan. Men jag tror inte det är mer än runt fem som har varit hemma hos mig, var lite nojig och ville inte ha dom "in på livet" på det sättet. Så vi vara hos dom eller ute någonstans och det gick oftast bra. 🙂 ## Comment 16 Author: portera Från 1:a klass till 2:a året på gymnasiet var jag mobbad konstant. Dröjde till 7:an innan jag hade någon jag kände jag kunde tala med i klassen, en klarsynt tjej som såg och brydde sig om hur jag behandlades. Mycket av mobbningen kretsade kring pingisbordet och rasterna, man sammarbetade för att slå ut mig i spelet, jag var rätt bra på Pingis och gav mig inte. Det var pingis varje rast och jag ville vara med där. Som mest hade jag alla killar, ca 12 st, mot och runt mig i en hackningsring. Jag anklagades för konstiga ansiktuttryck när jag spelade (var bara jag som koncentrerade mig för spela bra), de rimmade på mitt efternanm, jävlades för att man hade glasögon, osv. Jag blev inte bjuden till klassfest en gång och berättade det för vederbörandes mamma, jävlar i helvete - det var inte populärt, i stunden var det ett genidrag. Skadeglädje har jag också hackat på för, för att jag ibland hade en tendens att dra på smilbanden om någon elak råkat göra sig illa. Om vintrarna var ju mulningar en klassiker, och i denna aktivitet liksom fotbollen, där man möts över klassgränser, där blev jag skolans hackkyckling. Jag jagades av en i klassen runt på fotbollsplanen, rädd för att bli slagen, helt parallellt med spelet som pågick, (punktmarkering). Jag pressades att gå ner till fotbollsplanen, någon behövde ju "paxa" den tills killarna ätit färdigt. Jag hade inte mycket till övers för mina bordsgrannar, var man skulle sitta till bords var förövrigt alltid ett lotteri, så jag gick ofta självmant ner och paxa fotbollsplanen. Samma galning som jagade mig på fotbollsplanen, jagade mig en gång med egentillverkad pil och båge i skogen vid skolan, jag ramlade över en rot och stuka handen. Samme man en annan gång nerför backen till skolan (han ska ha burit kniv den dagen), det sista jag gjorde den skoldagen - dä jävlar var jag arg. Fortfarande 2 året på gymnasiet kunde jag få ett nålstick i ryggen när helst under lektionen - fasta platser i klassrummet. Att byta plats hade gett ett svagt intryck. Min första nära vän? Då var jag 20 och hade gått ett halvår på högskola. Ja det var väll ett axplock. Skolkade man från skolan missade man för mycket, ett fåtal dagar var jag hemma, då var det långa förkylningar - blev alltid sjuk när kroppen fick vila från stressen, på Höstlovet t.ex och veckorna därefter. Förlåt, vad långt det blev. ## Comment 17 Author: Miniland I högstadiet hade jag bara en kompis. Vi är fortfarande vänner idag, men hon skolkade väldigt mycket så jag var nästan helt ensam i hela högstadiet. Ingen annan i klassen pratade med mig. Värst var när man var tvungen och vara 2 och 2. Brukade få vara ensam. Vissa grupper var till och med 3 för slippa vara med mig.. Nu i gymnasiet är det bättre. Har fler vänner nu. Känner mig dock fortfarande konstig och vågar inte prata så mycket. Alla andra är så pratglada och jag sitter mest tyst och lyssnar. Är så trött på att höra "du pratar aldrig" eller "du pratar så tyst att man inte hör". Speciellt när man faktiskt försöker och trodde man pratade tillräckligt hört.  Det positiva är att det har blivit bättre, men fortfarande jobbigt😕 ## Comment 18 Author: Clementinbarn Skoltiden har aldrig varit lätt, som liten var jag den "för snälla och fula tjejen", blev alltså inte bjuden på sånt som alla andra blev, t.ex. när alla tjejer blev bjudna till en kille som fyllde år förutom jag! 🙂 Skolan har alltid varit jobbigt på olika sätt men de har blivit lite bättre där jag är nu och snart är klar, lyckades nämligen komma i en liten udda grupp av människor som jag kan prata med men det är alltid jag som aldrig är med och umgås med dom på fritiden då dom inte frågar om jag vill vara med, och när jag vill hitta på något så dissar dom av olika anledningar. Men jag är ändå otroligt glad över att dom är där i skolan och att vi då kan vara som världens bästaste vänner. ## Comment 19 Author: ChristianK Redan som 7-åring började jag få problem med den sociala biten. Jag vågade knappt säga något i skolan, och mådde inte så bra över det. Ibland fick jag ångest på väg till skolan, och sprang hem gråtandes igen till farsan. Annars hade jag ett fåtal bra kompisar, var med i en längdskidsklubb och fotbollsklubb. Det var den bättre tiden av min barndom. Hade redan då flyttat mellan några olika orter i Sverige.  Flyttade sen hejvilt ett 10-tal gånger över hela Sverige, bytte skola ofta, och hamnade i Västmanland till slut, där jag bodde under hela tonårsperioden. Upp till 20-årsåldern ungefär var jag ofta "lätt" mobbad eller utfryst av de flesta i klassen. Berodde då såklart på att jag var extremt blyg och osäker, och kände mig ofta dum, inte värdig att umgås med andra i klassen osv. Det har gått bättre med blygheten på senare utbildningar jag gått, men det har fortfarande varit långt ifrån bra, pga fortsatt väldigt dåligt självförtroende. Fram tills för några år sen, så var jag ett lätt mål om nån ville mobba mig. Numera står jag iaf upp för mig själv och har lite bättre självförtroende..det är inte många som vill bråka med 95kg pissed Crille heller så, höhöhö 😎🦸‍♂️  Summa summarum så var större delen av skoltiden jobbig. Inget jag längtar tillbaka till.