# Brukar ni säga till om er sociala fobi? Author: [Borttaget] ..Eller liknande diagnos. 😉 Tänkte då mest på kolleger, klasskompisar eller om ni är medlem i någon förening. Alltså utanför kompiskretsen. ## Comment 1 Author: [Borttaget] Personligen är jag väldigt dålig på det så det brukar bli vid behov eller om man blir kompis med någon. ## Comment 2 Author: Intehärutandär Ja, för det underlättar mycket för mig själv. Då vet jag att dem vet, istället för att jag sedan går hem och gruvar mig för De ska döma mig på ett dåligt vis. ## Comment 3 Author: [Borttaget] Säger det bara vid behov. Känner på ett sätt att det inte är folks ensak samt att jag tror att de kommer tro att jag ljuger. Säger det endast när jag verkligen måste. ## Comment 4 Author: [Borttaget] Bara vid behov. ## Comment 5 Author: [Borttaget] Kan tillägga att jag brukar ge lite små hintar till vissa. Till exempel så har min stad att de räknar ner till studenten så de festar stort när det är 200, 150, 100 och 50 dagar kvar till studenten men en i klassen frågade om jag skulle med men jag sa att det var för mycket folk och hon förstod faktiskt ganska bra. Så sådana hintar kan jag ge, men bara till vissa. ## Comment 6 Author: [Borttaget] #2 Jo, det vore nog bra att berätta men personligen är jag orolig att de ska ifrågasätta mig eller fråga ut mig om vad det innebär.  #5 Så kan jag också göra till exempel så sa jag faktiskt inte till senaste pojkvännen utan han kallade det "extrem blyghet" och jag tyckte då att det var nära nog. Slarvigt. 🤐 ## Comment 7 Author: Wide Awake Dreamer Jag svarade nej. Först och främst har jag haft min diagnos så kort tid. Innan dess har jag mest bara försökt hålla masken och inte velat kännas vid att jag skulle ha några problem. Jag har nämnt min diagnos vid något tillfälle för någon bekant när jag tyckte att jag hade gjort bort mig lite, bara för att förklara att jag inte menade att vara otrevlig eller så. På anställningsintervjuer kan man få frågan varför man inte jobbat så mycket. Då brukar jag bara nämna att jag har haft vissa psykiska problem som jag nyligen fått diagnos på och som jag numera "jobbar på". Frågar de vad det är för diagnos så svarar jag ärligt. Men i vanliga fall säger jag inget. ## Comment 8 Author: [Borttaget] Puttar lite i den här tråden också, hur gör ni andra? 🙂 ## Comment 9 Author: scirocco Jag kan hålla masken för det mesta, och folk märker inte så mycket hur det är. När jag börjar få lite panik och börja toksvettas så går jag och gömmer mig nånstans tills det går över. Så jag håller det hemligt, sen har jag ingen officiell diagnos på nånting, jag undviker normalt sjukvården när det gäller såna saker. ## Comment 10 Author: appalpaj Jag brukar oftast inte säga det. Eller jo, nu på sistone har jag faktiskt börjat att berätta för en del som jag känner att jag litar på, att jag har diagnosen. Träffade en kompis i början av januari som jag berättade det för, och i min årssammanfattning på min blogg berättade jag att jag blivit diagnosticerad med SF under året och att jag börjat med medicin och sådär. Det känns bra att kunna säga det, då kan jag tex. förklara för tex. före detta klasskamrater via min blogg (om någon av dem läser den😛) om varför jag betedde mig så som jag gjorde och sådär 🙂 ## Comment 11 Author: Melissa V Nej inte så, om de frågar kan jag men annars så märker dom ju vilken jag är som person, med eller utan någon psy/Fys sjukdom ## Comment 12 Author: mimåne Jag säger det aldrig. Det är min mamma, pappa, sambo som vet om det. Däremot så önskar jag att jag hade modet att stå upp för det och vågade berätta om det, då så många lever i skuggan av det. Också för att jag tycker att det är en väldigt missförstådd sjukdom. Folk vet väldigt lite om den och det dom vet är oftast helt fel.  Det är min erfarenhet.