# Social fobi + nedstämdhet? Author: appalpaj Min läkare berättade för mig att många med SF också blir nedstämda, vilket väl egentligen inte är så konstigt om man blir.. att ständigt vara orolig för att göra fel, inte våga göra roliga saker och så vidare. Men min fråga till er är: **Känner ni er (onormalt) nedstämda? **  (skriver onormalt inom parantes eftersom alla väl känner sig nedstämda ibland) 🙂 ## Comment 1 Author: [Borttaget] Jag har så länge jag kan minnas varit "onormalt" nedstämd. Jag har inte diagnostiserats med vare sig social fobi eller depression men jag litar på mig själv om man säger så. Men jag känner att jag inte är som alla andra eller många andra. Jag blir snabbt nedstämd och tror att sambon också märker det. ## Comment 2 Author: appalpaj Jag svarade att jag inte tror mig vara mer nedstämd än personer utan SF. Jag känner mig faktiskt inte speciellt nedstämd, och skulle beskriva mig själv som en glad person. Det är jag glad över! 😃 Jag har däremot haft perioder då jag känt mig nedstämd, men senaste perioden var nu snart ett år sedan! Känns skönt och jag hoppas slippa det för all framtid (ok inte realistiskt men ändå😃) ## Comment 3 Author: Anonym Jag har diagnostiserad depression men inte diagnostiserad SF. Däremot så led jag av depression innan jag blev diagnostiserad, så det är mycket sannolikt att jag lider av SF trots att jag ännu inte diagnostiserats. 🙂 ## Comment 4 Author: appalpaj #1, OT, men får jag fråga vad anledningen är till att du inte sökt hjälp? (eller om du sökt men inte fått diagnos?) 🙂 ## Comment 5 Author: [Borttaget] #4 Jag har tidigare pratat med psykologer, kuratorer men de tar bara upp samma gamla saker samt jag smått ljuger för mig själv när jag är där och tror direkt på vad de säger för tror att jag inte vill att folk ska komma in i mitt huvud och faktiskt förstå hur jag tänker. Jag verkar tänka på saker som inte är "normalt" och tror nog jag bara är rädd om det låter logiskt 😃 ## Comment 6 Author: appalpaj #5 Okej, tråkigt när de bara tar upp gamla saker. Tycker personligen att det är nuet som är intressant, det förgångna kan man ju inte förändra. Fast det är klart, bär man på tunga grejer kan man ju behöva gå igenom det först för att kunna gå vidare😮  Kanske att KBT skulle fungera bättre för dig, då man fokuserar mer på nuet. Då jobbar man ju en del med tankar, så så småningom kanske du skulle våga ta upp att du småljuger för dig själv så att ni kan jobba med det också? 🙂 ## Comment 7 Author: [Borttaget] Jag har känt mig nedstämd till och från hela livet. Vissa perioder har det varit bättre och vissa sämre. Riktigt deprimerad började jag bli när jag var ca 12-13 år och det är jag fortfarande. Tror jag har dystymi (kronisk nedstämdhet), men har inte fått det diagnostiserat. Depression står det dock i mina journaler att jag har. ## Comment 8 Author: [Borttaget] #6 Jag har bearbetat det förgångna så gott jag kan för tillfället men träffar jag en ny psykolog så känner jag att jag kan berätta allt för att komma till varför jag är som jag är nu liksom. Men som du säger så är kanske KBT ett bättre alternativ, ska fundera på det! Tack 😃 ## Comment 9 Author: appalpaj #8 Aha okej! Det låter som en bra inställning!🙂 ## Comment 10 Author: [Borttaget] #8 Fortsätter lite på OT-spåret men jag tror också att det kan vara en bra ide att söka hjälp. 🙂 Och för att svara på frågan så saknar jag nästan ett "jag vet inte" alternativ så jag valde att jag är "onormalt nedstämd" istället.  Jag var rätt ordentligt deprimerad ganska länge (utan att få någon diagnos dock) som gick så långt som till dödslängtan som senare slog om till dödsångest, (som jag då fortfarande stundvis har kvar och skulle må bättre utan) och den sociala ångesten var nog ändå en ganska stor del av anledningen till att det gick så illa. Visst hade jag nog blivit deprimerad ändå och det var inte bara "fobins fel" men jag tror det hade blivit "mildare" utan i alla fall. Och att jag hade kanske kunnat söka hjälp tidigare.  Fast samtidigt vill jag ändå på ett sätt se mig själv som relativt glad och lättsinnad. Men vissa dagar har jag ett rätt hemskt humör när det kommer till det sociala och att "jag inte fungerar" i det. Så då kan det ibland slå rätt hårt i botten och allt är verkligen ett helvete men det går över nästan lika snabbt också. (Kan möjligtvis vara någon annan "okänd" diagnos som ligger och skräpar 🤔).  Så jag vet inte, och det faktum att det tog närmare en och en halv timma att skriva det här inlägget plus att jag fortfarande är långt ifrån nöjd säger väl en del det också. 😉  Jag vill inte riktigt se mig som en "ovanligt nedstämd person" eller att jag ofta är nedstämd men jag tror nog ändå att jag har lättare att bli det och "problemet" med det sociala drar ner det ett snäpp längre. Låter nåt av det här det minsta logiskt..? 😃 ## Comment 11 Author: appalpaj #10 Jag tycker det du skriver var både intressant och låter logiskt!  Tror personligen inte att det behöver vara någon okänd diagnos som gör att du känner så, kan ha lite likadant ibland och sen bli glad på en sekund igen. Ser det mest bara som positivt att jag inte (så ofta) brukar fastna i deppigheten utan snart blir glad igen 🙂 ## Comment 12 Author: [Borttaget] #11 Haha, bra. Jag måste verkligen träna på att förkorta texter ibland känner jag. Men det blev kanske bra ändå. 😃 Men ja såklart är det bra att man blir på bra humör snabbt igen men det är att det tippas så fort som är lite oroande. ## Comment 13 Author: appalpaj #12 Haha! Ja det tycker jag 😃 Jo precis! För mig blev det dock bättre när jag fick medicin! Nu får jag inte sånna djupa dippar lika lätt. Fast min mamma måste ändå tänka på att alltid bemöta mig "rätt", för även om vi har en jättebra relation så kan jag bli _helt_ förstörd om hon använder "fel ton" eller säger något som jag tar som en förolämpning, till mig. ## Comment 14 Author: appalpaj #12 Menade alltså att jag tyckte att det blev bra ändå, inta att jag tycker att du behöver träna på att förkorta 🤐 ## Comment 15 Author: [Borttaget] #13 Oj, så illa är det inte för mig fast vissa dagar kan det vara väldigt små saker som "förstör" humöret. Men vad bra att det blev bättre för dig med medicinen. 🙂 #14 Det var inte riktigt dig jag riktade det till utan lite allmänt filosoferande. 😃 Tycker det har blivit en del "tjocka" texter av mig på senare tid och själv så kan jag vara något lat och tycker det blir lite halvjobbigt att läsa igenom (mina texter då alltså). 😇 ## Comment 16 Author: appalpaj #15, Yes medicinen har verkligen hjälp mig på många sätt!  Haha okej, då förstår jag! 😃 ## Comment 17 Author: appalpaj Puttar upp denna 🙂 ## Comment 18 Author: Wide Awake Dreamer Jag vill gärna se mig själv som en ganska lättsam och bekymmerslös person. Men om jag skall vara ärlig så vet jag inte om det stämmer. Nu har jag känt mig rätt deprimerad och nere i drygt tre år, men även innan har det funnits episoder av mörker. En psykolog som jag pratade med sade att hon fick ett intryck av att jag varit deprimerad under en stor del av mitt liv. Vi hade inte hunnit prata så mycket då, så jag vet inte hur mycket vikt jag skall lägga vid det hon sade. Men det fastnade i mitt huvud och jag har tänkt på det i efterhand. Kanske jag har varit mycket oftare deprimerad än vad jag velat tro? Jag har varit ganska bra på att "hålla masken" så att säga. Kanke har jag lyckats lura t.o.m. mig själv?  Just nu är jag i alla fall ordentligt låg. ## Comment 19 Author: ratuoi Jag känner mig ofta "onormalt nedstämd" och är diagnostiserad med social fobi och depression. ## Comment 20 Author: scirocco Jo eftersom jag är ensam det mesta av tiden, blir jag nedstämd, det är jag 60% av tiden nu, det har blivit bättre förut var det 100%. Största problemet är att man alldrig kunnat lära sig hur man skaffar vänner när man har social fobi, så även om jag skulle komma över sociala fobin helt, så skulle jag fortfarande vara ensam i princip hela tiden. Jag saknar helt kunskaptill vad man ska säga och när man ska säga det för att skaffa nya vänner, och det är nått som är extremt svårt att lära sig. Iallafall har man jobbet där man har folk som gillar att umgås med mig, synd bara att jag inte vet hur man skaffar vänner utanför jobbet. ## Comment 21 Author: Lon@ Diagnosen SF fick jag först när jag var en bit över 30 men jag har varit mer eller mindre deprimerad hela livet, är numera sjukpensionär. Kan inte låta bli att tänka att jag nog hade klarat livet bättre om jag blivit tagen mer på allvar med min SF och inte bara fått det "bortschasat". Jag hade säkert varit deprimerad ändå men vissa saker hade definitivt varit bättre! ## Comment 22 Author: scirocco #21 Jo jag har fortfarande inte fått nån diagnos, men mitt liv hade varit väldigt mycket bättre om jag fått en diagnos när jag var ung. Då hade jag vetat vad problemet var, och inte dragit mig tillbaka från världen och blev en eremit i princip 10 år, vart helt utbränd på kuppen oxå, och fick permanenta minnes problem, och hjärndimma. Nu känns det som det kvittar det är redan försent och större delen av mitt liv förstört, har inte fått uppleva dom sakerna som alla går igenom i 20 års åldern, har så mycket att ta igen och så lite tid.