# Har du någon partner? Author: [Borttaget] Börjar kännas lite ensamt här på "singelsidan", måste ju helt klart kollas upp om det är så. 😉 Så, har du partner eller inte?  🙂 ## Comment 1 Author: Vyer Ja, två till och med. 😉😃 ## Comment 2 Author: [Borttaget] #1 Hehe, intresserad. ![Cool](http://socialfobi.ifokus.se/images/empty.gif "Cool") Får man fråga hur det fungerar/ser ut? 😛 ## Comment 3 Author: Intehärutandär Singel, lycklig sådan sedan många år. Har inte tid med karl. Har ju min lilla man hemma, sonen - ja och hunden. ## Comment 4 Author: VildaVittra Citatet "Ju mer jag ser av män, desto mer föredrar jag hundar" fick jag en kylskåpsmagnet med av en vän. Förstår inte vad hon menade med det. 😊 \*gömmer min lilla flock med draghundar under täcket\* ## Comment 5 Author: [Borttaget] Jag har partner :) ## Comment 6 Author: Vyer #2 - [http://sv.wikipedia.org/wiki/Polyamori](http://sv.wikipedia.org/wiki/Polyamori) är en bra början till att förstå grunderna, hehe.  Rent praktiskt fungerar det så att jag kan bli kär i fler än en person och att jag har haft den otroliga turen att träffa människor som älskar mig och accepterar att det är jag fungerar.  😃 Relationerna i sig skiljer sig inte så mycket från monogama relationer, antar jag. ## Comment 7 Author: [Borttaget] #6 Okej, satt och funderade mellan det eller otrogenhet, hehe, sorry.. ![Tyst](http://socialfobi.ifokus.se/images/empty.gif "Tyst") Skyller på att det är vanligare att höra om sånt. Lever ni ihop alla tre eller är det mer som två separata/öppna förhållanden? ![Glad](http://socialfobi.ifokus.se/images/empty.gif "Glad") Hehe, verkar lite nyfiken nu men tror faktiskt jag skulle trivas mycket bättre i ett "tre-förhållande" (vet inte om det heter något särskilt, 'polygami' är väl bara om man är gift med flera?), bland annat för att jag trivs mycket bättre när det man är tre och när jag väl är i ett långvarigt förhållande är jag oftast intresserad av en/ett till. Inte så att det är något fel med relationen jag har men alltså, ja, jag vill ha två. ![Oskyldig](http://socialfobi.ifokus.se/images/empty.gif "Oskyldig") Men har tyvärr inte hittat två personer (killar) som accepterat idén. Plus med SF kan det vara problematiskt att ta upp, är fortfarande så mycket tabu runt det hela. 😕 ## Comment 8 Author: Vyer #7 - Separata förhållanden, de är heterosexuella. Fast de är vänner och vi har många gånger umgåtts alla tre och gjort 'vänskapliga' aktiviteter.  Polygami = månggifte, jag tror att det vanligaste ordet för tre människor som bor ihop (och har kärleksrelationer) är triad. Jag skulle nog kunna ha leva så förutsatt att vi bor i ett stort hus så att jag kan få ordentligt med utrymme och ensamtid 😃 Men det skulle inte fungera med de relationerna jag har nu. ## Comment 9 Author: [Borttaget] #7 Aha. Just så tror jag inte skulle fungera för mig, skulle kännas lite för mycket som ett "dubbelliv" och "hoppa emellan" två förhållanden även om dom är vänner och accepterar det. Är väldigt lat av mig så har det gärna samlat på samma ställe. Men man behöver ju inte nödvändigtvis bo tillsammans alla tre eller alltid umgås med båda samtidigt/dom kan umgås med varandra. ![Oskyldig](http://socialfobi.ifokus.se/images/empty.gif "Oskyldig") Hehe, ska kanske inte ha en liten etta när man bor tre stycken tillsammans men några gigantiska utrymmen behöver inte jag sålänge det bara finns något litet rum jag kan få vara själv i (typ extra sovrum/kontor som ingen _behöver_ använda). ![Skrattar](http://socialfobi.ifokus.se/images/empty.gif "Skrattar") Ja det kan nog vara lite svårt att hitta personer som vill samma sak plus att jag kan vara lite jobbig med egentid och "udda regler". 😉 ## Comment 10 Author: Wide Awake Dreamer Nope, ingen partner. ## Comment 11 Author: Lucifer Sam Är singel eller snarast väldigt ensam… Känner mig så tom inombords då jag inte vet om jag ska våga hoppas på att hitta någon som delar mina drömmar om enkelheten på landet. Befarar dessvärre att jag måste välja mellan att leva ensam eller att ge upp mig själv.![Ledsen](http://socialfobi.ifokus.se/images/empty.gif "Ledsen") Men, att bo i en stad och fortsätta mitt stressiga och prestationsinriktade jobb vore rena döden för mig; just nu känner jag mig som ett vilt djur i bur som bara vill UT! Antar att jag är tragisk i andras ögon då jag är halvgammal och totalt "fel" enligt politikernas visioner. Tyst och skygg är jag också vilket inte underlättar då det gäller att skapa nya kontakter. Kanske är jag bara på fel plats och i fel tid – jag borde ha varit ung på 60/70-talet istället då den tidens värderingar ligger närmare mina än dagens konsumtionsinriktade och ytliga liv. ## Comment 12 Author: VildaVittra #11 Vi som delar dina tankar finns faktiskt fortfarande. Jag bor själv enkelt i ett omodernt torp på landsbygden utanför Uppsala, el finns och kyl, frys och en spis, men sedan tar bekvämligheterna slut, så det blir att hämta vatten ur en brunn och värma på spisen innan duschen under stjärnhimmelen.  Förutom mig, så finns hela forumet Alternativ, med massor av folk som tagit avstånd från konsumtionssamhället. Den enda som kan ta steget bort är du, en hållbar livsstil kommer inte ringa på din dörr en dag och säga att det är dags. ## Comment 13 Author: [Borttaget] Japp har min sambo sen 6,5 år tillbaka 🙂 #8,#9 Jag hoppas att fler och fler börjar acceptera olika sorters förhållanden. Tror faktiskt det är väldigt många som lever monogamt bara för att det är "så det ska vara". ## Comment 14 Author: [Borttaget] #13 Jo, tyvärr så har du nog rätt i det. Meen det är bra nog oftare man ser såna [här](http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17540229.ab "AB: Två förlovningsannonser från samma man") artiklar, nu bara de senaste åren tycker jag. Så det är väl påväg att bli mer uppmärksammat och "acceptabelt". ## Comment 15 Author: [Borttaget] #14 Jo man får hoppas 🙂 ## Comment 16 Author: Lucifer Sam #12 Vilda Vittra Visst vet jag att det hänger på mig. Däremot så är det så att jag helt enkelt ”måste” avsluta min avhandling först eftersom jag annars skulle känna mig ännu mer miserabel om jag nu snubblar på mållinjen. Detta har jag diskuterat med såväl läkare och psykologer som med mina handledare; jag vill helt enkelt lägga detta bakom mig. Dessutom känns det dumt att sluta innan min finansiering tar slut eftersom ett par månadslöner till betyder en hel del när det gäller att samla på sig en buffert för ett eventuellt husköp – jag sparar så gott som varje öre jag kan.  Jag har tittat efter mindre hus och hittat flera fina men förnuftet och framför allt andras fördomar har hindrat mig; jag har likväl väldigt svag självkänsla och jag tar åt mig då folk rent ut sagt säger att jag inte är klok i huvudet. Själv är jag beredd att köpa ett litet hus var som helst i landet och sen ta vilket jobb som helst, bara jag tjänar för att överleva (städning, butik, restaurang, kommunal tjänst eller eventuellt gå någon AMS-kurs) men jag får hela tiden höra att jag är naiv och att jag inte får kasta bort min intellektuella begåvning… mina drömmar beror bara på att jag är utbränd och deprimerad – jag tänker inte klart. Jo jag är medlem även på Alternativ.nu (annat användarnamn) och jag vet att ni är flera som finns därute. Men som sagt, HÄR är det inte många som förstår mig och det finns alltså ingen att prata med om detta. Folk fantiserar bara om post-doktjänster, stipendier och att bli publicerad i aktade tidskrifter. Sen ligger det kanske något i det de säger, att det inte är helt lätt att få ens så kallade ”skitjobb” då jag inte har någon direkt yrkeslivserfarenhet – bara studier, forskarutbildning och sjukskrivning. Men jag ska komma härifrån; det är bara en tidsfråga. Men som jag skrev ovan - risken är att det livet medför ensamhet; det är också en stor sorg jag brottas med. ## Comment 17 Author: VildaVittra #16 Vad är det som är smartast? Att göra det samhället och andra förväntar sig av en eller att göra det man själv vill? Jag valde det jag själv vill. Annars skulle mitt liv vara bortkastat. Jag hade mycket väl kunnat studera på hög nivå och skulle säkert kunna bli professor om jag ville, men för mig är andra saker än en titel mer viktigt. Något jag värdesätter enormt är min fritid, en fritid jag jobbar mycket hårdare under, så det är inte lathet. Man måste inte köpa hus, det är mycket billigare att hyra/arrendera, mitt lilla torp kostar mig 1000 i månaden (finns mycket billigare). Vill du ha arbetslivserfarenhet så är personlig assistent kanske något för dig? ## Comment 18 Author: Lucifer Sam #17 Visst tänker jag välja vad jag själv vill; det har jag ju gjort tidigare – att jag blev filosof var ett val som jag gjorde bara för min egen skull för att sedan inse att det inte var vad jag ville – åtminstone inte inom universitetet och med den konkurrens det innebär. Det är en faktor som förvärrar känslan nu – jag gjorde bevisligen ett felaktigt livsval – varför skulle jag inte göra det nu? Fast, speciellt nyckfull är jag inte och detta har mognat fram länge så jag tror att jag vågar säga att jag vet den här gången.   Jag har funderat på att hyra något också men varit tveksam då man ju inte har lika fria händer att skapa sitt eget hem. Det är det som är så trist nu; jag får inte ens slå i en spik i väggen. Men visst, det kan vara en första lösning. I så fall har jag inget att oroa mig för nu eftersom jag som sagt har sparat som en riktig gnet, levt på gröt i perioder och jag skulle nog kunna leva ett par år på mitt sparkapital om det visade sig att det skulle vara svårt att få jobb (och om jag alltså inte behövde kasta bort allt på ett husköp). Mina enda ”krav” gällande jobb är att jag vill vara ledig när jag inte är på jobbet så att säga. Jag vill stämpla in och ut PUNKT – inget jobb som hänger över en på fritiden eller andra måsten som ger dåligt samvete. Jag har nog inte varit ledig på flera år trots att jag försökte stänga av då jag var deltidssjukskriven men visst gnagde en oro ändå eftersom jag ju bara sköt upp alltsammans. Jag är alltså öppen för det mesta.    Jo, som sagt, jag kommer att välja min väg men känslan av att vara en i andras ögon tragisk varelse lär nog hänga med; är rädd för att bli känd som den ensamma tanten i stugan… ## Comment 19 Author: neasfotografier Jag är singel men jag letar efter pojkvän :) ## Comment 20 Author: [Borttaget] Min sociala fobi är så pass svår att jag aldrig skulle klara av att ha en partner som det ser ut nu. Det skulle vara helt omöjligt för mig. Mitt självförtroende är så kasst att jag aldrig skulle tro på att någon skulle kunna gilla mig. Om jag någon gång lyckas lindra min sociala fobi så skulle jag nog vilja ha en partner, men isåfall hade det fått bli en särbo pga mitt stora behov av ensamtid. ## Comment 21 Author: Zakaraa Förra året vid den här tiden gjorde jag precis slut med min kille efter ett halvår då vi praktiskt taget bott ihop från dag 3.. Vi träffades online och valde att sedan träffas under tre dagar då vi bor ca 8 timmar från varandra med tåg _(detta medförde även problematik med mina f.d. vänner som utsatte mig för förtal o.s.v.)_ Vi bodde ihop under sommaren och allt var bra, lång historia kort så vad han sedan otrogen och jag slängde ut honom. Sedan dess har jag varit singel och har äntligen tagit mig tillbaka på benen, jag gick in i en svår social period _(tack och lov lyckades jag hålla huvudet över depressions-ytan) _Under detta halvår blev min social fobi mycket bättre och jag vågade öppna upp mig men efter hans svek blev det svårt igen. P.g.a  detta plus tidigare erfarenheter har jag har nu extremt svårt att lita på folk. Idag lever jag _(i mina föräldrars källa)_ med mina 2 marsvin, 13 råttor och _(familjens)_ 4 hundar. **Singel:** Ja **Utan partner:** Nej, jag har 19 partners, haha. ## Comment 22 Author: appalpaj Jag är singel och har aldrig haft något förhållande. I dagsläget tycker jag att det verkar alldeles för läskigt. Har svårt att skaffa vänner överhuvudtaget, och att skaffa en partner vore 10 gånger svårare. Är säker på att ingen kille skulle kunna gilla mig, om de vet mitt riktiga jag, så de få gånger som någon flörtat med mig har jag sett till att så snabbt som möjligt dra mig undan, och stöta bort personen.  Känns sådär att vara 19, snart 20, år och.. aldrig haft med killar att göra. Tänk om jag aldrig kommer att våga det?😮 ## Comment 23 Author: beaast jag har ett förhållande med en underbar pojk <3 vare tsm i snart 6 månader:) ## Comment 24 Author: Juliaskaniner Singel, inte intresserad av att skaffa pojkvän just nu. Jag bara pushar iväg folk ändå, lever hellre i min lilla bubbla helt ensam :) ## Comment 25 Author: appalpaj Jag förstår inte hur så många har vågat skaffa pojkvän trots social fobi. Hur gör ni? Önskar jag också vågade det 😮 ## Comment 26 Author: ChristianK Singel sen ett år tillbaka. Skulle gärna träffa någon tjej nu 🙂 #25 Det är väl oftast killen som närmar sig tjejen generellt sett fortfarande. Så en tjej med social fobi kanske inte behöver göra så mycket alltid? 😃 ## Comment 27 Author: [Borttaget] #25 Mjo, som Christian säger så är det i princip alltid killen som har tagit första kontakten med mig i mina förhållanden, även om jag kan ha visat visst intresse. ("😍\-blicken" 😃) Men det är ju oftast väldigt "stressande" i början fast man får försöka "hålla ut" ett tag. 😉 ## Comment 28 Author: [Borttaget] #25 Jag och min sambo träffades faktiskt genom Facebook. Hans ex tyckte att han skulle skaffa fler vänner han lade till vänners vänner osv och hittade mig! Jag skrev hej till honom och undrade varför han lade till mig och sen fortsatte vi prata! Var bästa vänner i över ett år även ifall vi hade känslor för varandra men jag var tillsammans med en då och han var tillsammans med en annan. Men sedan blev det vi! Så Internet hjälpte oss men det var svårt att träffas i verkligheten men ja, ju är vi sambos och varit tillsammans i snart 2 år :) ## Comment 29 Author: [Borttaget] #28 Ja det är säkert också ett bra sätt att göra, så att man känner varandra lite innan. 🙂 ## Comment 30 Author: franky Singel sen ca 1 år tillbaka varav ja hade min första riktiga relation som då var lagom svår för att de var väldigt lång distans. ## Comment 31 Author: appalpaj #26, #27, #28 Även om det är killen som bjuder in först så tycker jag det är så himla läskigt och känner mig så obekväm...😮 drar mig alltid undan så fort någon visar minsta intresse. Hade en som jag var dum nog att ge mitt nummer till i somras efter en del grupptryck, men usch vad jobbigt det var. Även om jag ville lära känna honom så såg jag snabbt till att verka så ointresserad jag kunde.  Känns verkligen som ingen skulle kunna tycka om mig så om den kände mig. RedHood, vad smart att ha kontakt via facebook först, kan förstå att det kändes lättare då 🙂 ## Comment 32 Author: Vyer #31 Problemet kanske ligger mer i din självkänsla än i din sociala fobi? Även om de såklart kan hänga ihop! Jag menar, du skriver ju: _"Känns verkligen som ingen skulle kunna tycka om mig så om den kände mig." _😕 ## Comment 33 Author: Wide Awake Dreamer #31 Jag förstår hur du känner, har lite liknande problem. Jag är dessutom kille, vilket inte gör saken lättare. Senast jag försökte öppna mig och visa intresse för någon slutade det med platt fall...💔 ## Comment 34 Author: [Borttaget] Gift och har barn, hållit ihop med min man i snart 9 år. Vi bodde i samma stad, gick på granngymnasierna i den staden dvs två gymnasie som alltid tävlar mot varandra, min släkt kände hans släkt och vice versa, vi hade samma intressen, båda hade hund, hade personer vi gemensamt kände/viste vilka det var osv. La till varandra på MSN via Spaces (som båda inte existerar idag) av ren slump och på den vägen blev det. ## Comment 35 Author: appalpaj #32 Ja det kanske är så. Har länge tänkt att jag har helt okej självkänsla så får det inte riktigt att gå ihop. Men du har rätt, det hänger nog ihop med min sociala fobi 🤔 #33 Tråkigt att du känner igen dig! 😕 ## Comment 36 Author: [Borttaget] #35 Mjo, man dömer ju sig själv lite hårdare när man har social fobi så jag är ganska säker på att det hänger ihop.  Själv så är jag ju inge vidare på förhållanden heller med vet verkar som om många här i tråden har träffat sina partners via internet så det kan ju kanske vara något att test? 🙂 Kan ju vara bra att få "lära känna" personen lite innan man träffas "på riktigt". 🙂 ## Comment 37 Author: scirocco Singel sen väldigt länge tillbaka, är väldigt svårt att hitta nån  när man har social fobi, man blir så stel vid första träffen innan man kan öppna upp vilken gör att det är i princip omöjligt att få en kvinna intresserad. Det är en av sakerna jag jobbar på att förbättra i mitt liv just nu, men det har inte varit lätt. Sen att fråga ut en kvinna på en dejt är extremt svårt oxå, darrar oftast på rösten och har ibland väldigt svårt att titta dom i ögonen, blir svårt när alla ens instinkter säger åt en att springa och gömma sig i fosterställning i ett hörn. Försöker mig på online dating sidor, men det är inte så lätt heller, men det gör det lättare att ta den första kontakten, och fråga ut dem på dejt.. ## Comment 38 Author: Intehärutandär Jag får väl ändra mig till att ha särbo numer. Jag känner honom sedan förr och han är en sann gentleman som hjälper till hemma och pysslar om mig då jag är sjukskriven. ## Comment 39 Author: [Borttaget] #38 Men se där, grattis. 🙂 ## Comment 40 Author: [Borttaget] Uppdaterar meeeed.. Samma status! 😃 Eller så puttar jag bara i tråden, vem vet..? 😎