# Utlösande faktorn? Author: [Borttaget] Vet eller har ni några tankar om varför ni fick social fobi? ## Comment 1 Author: [Borttaget] Jag tror det var för att min familj är något udda och att vi bodde "ute i skogen" så jag träffade inte så mycket nya människor när jag växte upp. Pappa är väl kanske lite svårt att få iväg på olika aktiviteter utanför hemmet och jobbet men när han väl är där så pratar han gärna på om allt och mamma har verkligen inte social fobi så inget jag kan ha fått på det sättet. Bara en gissning helt enkelt. ## Comment 2 Author: Intehärutandär För min del är det arv + miljö. Mormor och mamma har social fobi, en kusin med. Sedan är jag uppväxt i ett kärlekslöst hem och var mobbad nästan hela grundskolan.  Min son har ärvt min sociala fobi genom att härma mitt beteende (eller snarare det jag inte gör - klarar) + mobbning i skolan. ## Comment 3 Author: Vyer Jag misstänker att det är kopplat till min uppväxt. Jag har haft en relativt 'otrygg' uppväxt och var ett ganska otryggt barn som mådde väldigt dåligt (självskadebeteende, depressioner).  Det känns som om jag hade haft en stabilare grundtrygghet så hade jag inte blivit lika 'neurotisk' som vuxen. 😕 ## Comment 4 Author: [Borttaget] Min mamma har aldrig stöttat mig, inte ens sagt att hon älskar mig. Hon satt höga krav på oss för att vi ska bete oss och inte skääämma ut henne eller oss själva och vara tysta och snälla och inte stöka osv osv. Både jag och min bror lärde oss att våra behov inte var prioriterade. Vi fick lära oss att hålla käften, helt enkelt. Att prata om framtiden var helt irrelevant, för hon vågade inte ha några förhoppningar på oss överhuvudtaget. Vi skulle ju bara göra henne besvikna så det var bäst att inte tro något alls. Nu har både jag och min bror social fobi. Det som UTLÖSTE det hela var dock att jag mådde väldigt dåligt under gymnasiet, och så blev mina vänner arga på mig för att jag skolkat mycket, ofta var sen till deras umgänge etc (jag förstår dem fullt ut, men anledningen att jag var sen var för att jag mådde så himla dåligt och stod och fixade mig i timmar för att jag kände mig så ful och förskräcklig), så de bestämde sig helt sonika för att de inte skulle bjuda med mig på något längre. Så jag slutade gymnasiet med noll vänner och det utlöste en grov social fobi, jag blev deprimerad och isolerad och vågade ingenting. ## Comment 5 Author: [Borttaget] Jag blev retad i skolan och jag tror det bidrog till att det blev som det blev. Men jag har minnen från 7-8 års åldern att jag väldigt lätt tog åt mig av negativ kritik. Ett starkt minne är att jag såg att rektorn på skolan skulle bjuda oss på glass, och jag sa det till några klasskamrater. Var 7 år om jag minns rätt.  När lektionen började kom rektorn in med sin "överraskning", och så blev en klasskompis sur och sa till fröken att jag redan skvallrat och fröken fick det att verka som en dålig sak. Och jag minns hur jobbigt det var att få den kritiken inför hela klassen. Sen har jag bara minnen hur jobbigt det blev med att stå inför klassen och redovisa osv.  Sen kring 12 års ålder började jag bli retad lite smått, men som värst vid 13-14.  Så min gissning är att jag från början haft väldigt jobbigt med min självkänsla, och tog kritik på fel sätt och sen blev retad. ## Comment 6 Author: Juliaskaniner har också en ganska jobbig uppväxt och har ofta varit utstött, har alltid fått veta att jag inte duger som jag är osv så då har jag helt enkelt isolerat mig från andra för att slippa höra det från andra personer. och då slutade det här. ## Comment 7 Author: [Borttaget] Tror det var pga barndomen. Vill inte gå in så mycket på det men en väldigt otrygg miljö med alkohol, skrik och bråk. Och på det så hade jag dåliga vänner från jag var 6 år gammal som gjorde det som de ville och brydde sig inte om mig, jag var väldigt blyg. Sedan mobbing efter det. ## Comment 8 Author: [Borttaget] Min fantasi är inte helt på topp så jag rotar upp några gamla trådar ett tag till för att få lite liv i sajten igen. 😇 Någon mer som misstänker sig veta vad som var anledningen till att ni fick social fobi? 🙂 ## Comment 9 Author: Wide Awake Dreamer Har ingen aning om vad den utlösande orsaken var. Kommer från en lite udda och asocial familj. Vi umgicks mest med släkten och medlemmar ur en församling Jehovas vittnen. Mina vänner var nästan uteslutande kusiner. Har bara haft en vän utanför släkten.  Fast jag var nog lite udda jag också. Jag minns att jag ibland hellre satt för mig själv och lekte med mina kusiners leksaker, än att leka med mina kusiner...😞I skolan hade jag inga speciella vänner utan försökte bara hänga med i strömmen. På fritiden umgicks jag i princip bara med någon av mina kusiner, fast ofta var jag ensam också. Jag blev retad ett tag i 6:an för att jag luktade illa. Jag är uppväxt i ett hus utan varmvatten och dusch, och i skolan ville jag inte duscha eftersom de andra killarna gömde mina underkläder när jag stod i duschen. Tack och lov så slutade de efter ett tag. I övrigt så hade jag, såvitt jag minns, en trygg och bra uppväxt. Och jag var inte speciellt utsatt under skolgången (förutom den korta perioden i 6:an). Jag var dock alltid blyg och hade alltid vissa problem med att få kontakt med andra. Kanske var det därför jag bara höll mig till kusiner? Men i 7:an-8:an började jag i alla fall dra mig undan och stanna hemma mycket. Tyckte skolan bara var ett enda stort stressmoment. Jag är inte riktigt säker på varför. Tyckte inte jag hade så mycket gemensamt med mina klasskamrater heller. Tack och lov undslapp jag dock mobbing. Så nej, jag kan inte peka på någon speciell utlösande faktor. Förutom att jag kommer från en lite udda bakgrund. Kanske är det den utlösande faktorn? 🤔 ## Comment 10 Author: Cornelian Min familj har aldrig visat eller pratat känslor, annat är när dom är positiva eller när man klagar och letar fel på andra (bakom ryggen på dem, såklart). Dom sa att det måste vara ngt fel på mig när jag började revoltera mot deras uppfostran i tonåren och jag blev utpekad som det svarta fåret och är än idag. Hos psykologer ville dom ha reda på vad det var för FEL på mig. Dom säger att jag är "nervsjuk". Min pappa har uppenbart social fobi och min mamma har ingen självrespekt för 5 öre. Jag blev deprimerad i 7an efter att ha lämnat min bästis som hade styrt och ställt med mig i 6-7 år tills jag fick nog och alltså sa upp vänskapen. Den lilla ögontjänaren grät hos lärare och jag vart kallad mobbare (när jag för första gången i mitt liv stod upp för mig själv). Mina andra vänner började i andra klasser och jag vart ensam. Jag vart rädd av depressionen och förstod att det ju MÅSTE vara ngt fel på mig.. Har sedan dess aldrig utvecklat en sund självkänsla eller självrespekt. Har inte avslutat gymnasiet eller haft ett fast arbete. Jag har alltid varit blyg.. Den sociala fobin är egentligen som värst idag när jag förstått att det faktiskt är vad jag har. Men är också glad över att det är någonting som går att träna sig i och det är precis vad jag gör idag. Bor hos mina föräldrar idag och fick senast idag höra att jag är "nervsjuk".. Det gör ont i hela mig att dom inte kan se eller förstå sin egen del i mitt mående, speciellt när dom uppenbart själva lider (utan att veta om det). Dessutom har jag två yngre syskon som utvecklat ett självförsvar bestående i känslokallhet och ironi. Jag har alltid vart den "känslosamma" och det är i deras ögon en riktig svaghet. Usch! :( ## Comment 11 Author: [Borttaget] Jag föddes med social fobi, det är min personlighet. ## Comment 12 Author: Chinilla Jo jag tror jag vet. Liten del tror jag att jag fått genetiskt då min pappa är en väldigt osäker personlighet. Men absolut största orsaken tror jag miljön gett. Alla de där åren av mobbing/utanförskap 😕.