# Kan dom inte bara lyssna och förstå? Author: Emmisan Hej. Jag har länge känns mig extremt nere och rädd i situationer kring det sociala. Efter en rad av händelser så har jag blivit mer och mer osocial och mer ångestfylld. JAg har inte vågat berätta för mina föräldrar utan har låtsast som ingenting, men på nätet har jag sökt och lärt mig om det olika symtom jag har och vad som är anledningen. Jag hittade ganska fort att svaret var Socialfobi. Och nu efter flera månader av sökningar och efter all denna tid så pekar det bara mer och mer mot socialfobi. Så jag tog kontakt med min kurator igen och berättade detta för henne. Mailade även medd bup om att jag vill få reda på om det är det jag har och om hur jag får hjälp. Men både kuratorn och bup tror att jag vill ha denna diagnos för att kunna berätta för min familj och vänner. DET ÄR INTE SANT! Jag mår så dåligt och vill veta vad som är felet så att jag så snabbt och så bra som möjlgt kan börja arbeta med det på rätt sätt. Bara för att jag sökte och gissar på social fobi själv utan att berätta för någon annan först. Så betyder inte det att jag Vill ha det eller bara vill ha en diagnos som är speciell för att få uppmärksamhet eller en ursäkt till min "blyghet". Vad ska jag göra???? Snälla hjälp ## Comment 1 Author: Maria Du är ju själv övertygad om att du har social fobi. Utgå från det och börja läsa på om vad du kan göra själv. Går du på BUP? Försök att få din kurator att hjälpa dig att få en tid med någon på BUP så att du får prata med någon irl istället för mail. ## Comment 2 Author: [Borttaget] Jag tycker mig läsa på flera ställen att många har problem med just BUP. Tråkigt är det iaf. Men kan du inte berätta för någon vuxen i din familj som kan hjälpa dig att ta kontakt. Dom kanske lyssnar bättre på en vuxen som är orolig för sitt barn. Vet att det är svårt men det kanske är värt ett försök om någon skall lyssna på dig. ## Comment 3 Author: Emmisan Min kurator mailade tillbaka idag (tycker det är jobbigt att sitta och prata, men ska börja göra det i höst) Hon sa att det faktiskt låter som om jag har det och hon sa att om jag vill så kan skolpsykologen skicka en remiss så att jag kan få komma till bup och prata och få en diagnos utredning samt hjälp med hur jag ska jobba med det. Nu uppmanar hon mig till att även berätta för mmina föräldrar. Jag har sagt till min mamma att jag tror att jag har socialfobi. Men hon tror bara att jag känner och tror det för att jag varit med om saker som gjort mig blyg. Jag pratade allvarligt med henne men hon gick inte med på det. Först och främst vill jag egentligen inte göra det för jag vill itne att dom oroar sig, men förstår att jag måste. Men aa, jag vågar knappt prata med mina vänner och se dom i ögonen. Hur ska jag då våga se mina föräldrar i ögonen och berätta att jag har ångest om nätterna, att detta är allvar och påverkar min vardag och att jag nu "söker" till bup, barn och ungdoms psykologi liksom. Helt otänkbart, kommer gråta, tappa rösten. Och allt! Usch mår dåligt bara av att tänka på det. ## Comment 4 Author: [Borttaget] Usch vad tråkigt när ens föräldrar som inte lyssnar på sina barn. Jag hoppas din kurator verkligen hjälper dig och inte ger en massa tomma ord men det hoppas jag inte på att hon/han gör. Kramar. ## Comment 5 Author: AnneN #3 Om du tycker det känns alldeles för jobbigt att prata med din familj om detta så kanske du istället kan skriva ett brev där du berättar hur du verkligen känner och mår och lämna över det så de kan läsa utan att du ska behöva sitta och berätta det muntligt. ## Comment 6 Author: Maria #5 Det är ett jättebra förslag. ## Comment 7 Author: Emmisan Ja, jo #5 Det är en bra förslag! Nu måste jag bara skriva ner allt och förbereda mig på frågor ;/ Också en jobbig bit. Kan inte allt bara vara lika lätt som det låter xP ## Comment 8 Author: AnneN #7 Jag förstår att det känns jobbigt, men jag tror att med brevet så slipper du iallafall den allra jobbigaste biten av berättandet. Skickar en stor styrkekram till dig ![Glad](http://socialfobi.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 9 Author: Emmisan #8 A det har du rätt i. Tack! Betyder väldigt mycket att veta att ni står vid min sida :) TAck igen ## Comment 10 Author: AnneN #9 ja du står absolut inte ensam i detta, vi är många som går/gått igenom liknande saker. ## Comment 11 Author: [Borttaget] Håller med dom andra. Kämpa på. ![Skrattande](http://socialfobi.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") ## Comment 12 Author: Emmisan Tack :D ## Comment 13 Author: Emmisan Har ni pratat med era föräldrar om detta, i en liknande situation som mig? Berätta gärna isf hur det gick och hur ni gik tillväga :) ## Comment 14 Author: AnneN #13 Hade tyvärr väldigt dålig relation till mina föräldrar då jag var i tonåren, men vet att jag berättade lite om den mobbing jag utsattes för dagligen. Det berättade jag i och med att jag varje morgon hade panikångest då det var dags att åka till skolan och jag mådde fysiskt dåligt av det (illamående, magsmärtor, mm). Kommer inte ihåg nu vad jag fick för reaktion på det mer än att jag fick mindre tjat och bråk på mornarna utan jag fick ta mig till skolan om jag orkade, orkade jag inte fick jag själv ringa och sjukanmäla mig. Nu då jag snart är 30år så har jag pratat mycket med mamma om hur jag mår nu då allt fortfarande finns kvar till stor del för mig av hur jag mådde då och nu och nu har jag världens mest stöttande familj & släktingar & vänner då jag istället för att hålla allt inom mig istället valt att hur jobbigt det än känns för stunden vara helt öppen mot alla i min omgivning om hur jag mår och varför jag mår som jag gör. Det jag gjorde i höstas då jag verkligen hamnade i en djup svacka var att jag skrev ett meddelande till min mamma på facebook där jag berättade precis hur jag kände då ångesten kom över mig, vilka tankar som spökade för mig och vad de i min omgivning kan göra för att jag ska känna mig så trygg som möjligt med dem. ## Comment 15 Author: Emmisan rörande berättelse, som ger mig lite mera tro till att min familj kommer kunna stötta mig. Tack för att du delade med dig! Någon mer som vill berätta? ## Comment 16 Author: AnneN #15 Varså god, kan berättelser ur mitt liv hjälpa någon annan så delar jag gladeligen med mig av allt ![Glad](http://socialfobi.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 17 Author: Emmisan Verkligen bra och modigt av dig! :D Tack igen :)