# Hopplöst fall
Author: emal

Är ny här inne och vet inte om mitt inlägg ska ligga här på "social fobi" eller någon annanstans. Ger det ett försök ändå och hoppas någon kan ge mig tips och råd.

Jag har varit med om rätt mycket skit i mitt liv, en sak har lett till en annan, som lett till ytterligare en. Sorg och förluster och ett svek större än något annat från den jag trodde jag som mest kunde lita på. (det ligger rätt mycket i det som hände som format mig till den jag är idag) Jag levde med tanken att jag kunde trycka undan, glömma och gå vidare och till viss del gick det men i små mängder, hände något nytt så återkom jag alltid till just denna specifika händelse, det en viss person gjorde och vad det resulterade i. Det har alltid varit inpräntat i mig att det är ett svaghetstecken att be om hjälp varvid jag aldrig pratat med någon om mina känslor, varken med min familj eller mina helt underbara vänner, i tysthet har jag valt att hantera det och alla gånger inte på de bästa sätten.

I somras orkade jag inte leva med detta mer utan valde att ge det en chans att komma vidare och faktiskt be om hjälp. Jag började maila med en kvinna på en kvinnojour och vi höll rätt jämn mailkontakt ett tag där jag till slut lyckades berätta vad det handlade om. Att skriva det var svårt till en början men till slut flöt det på rätt bra och jag lyckades prata om mina känslor och sånt som jag så länge valt att hålla i det dolda, mycket för att jag själv skäms. Efter ett tag frågade hon om vi skulle ses och jag velade fram och tillbaka innan jag beslutade mig för att våga och faktiskt ta det steget. Vi möttes på öppen plats då hon tänkte att detta skulle bli lättare för mig och till att börja med kunde jag knappt ta mig ur bilen när hon kom. Jag skakade, var yr och mådde oerhört illa. Kände mig som den mest pinsamma i hela världen då jag knappt kunde få fram ett hej. När hon kramade om mig sen (närhet är något jag har riktigt svårt för) så ville jag bara fly därifrån och jag blev än mer ostadig i mig själv. Hon fick leda mig till den plats där vi sedan satte oss ner för att prata...

Och nu till problemet, jag kan inte prata. Jag ska ta vårt första möte som ett extremexempel och sedan berätta kort om efterföljande. Vi satt alltså tillsammans ute och hon började prata på allmänt om livet, hur jag bor, om jag har djur, vart jag gick i skolan, om jag har mycket vänner etc... enkla frågor med enkla svar MEN ändå fick jag inte fram mycket alls. Jag svarade ja, nej, vet inte, nickade och skakade på huvudet och undvek all kontakt med henne genom att koncentrera blicken på allt annat än på henne. Kände mig totalt bortgjord men inte så mycket som vad som hände sen. Med en mening, (inte alls om det som hänt och som gjort att jag satt där denna gång) så satte hon igång något i mig och jag fick panik. Jag bara skakade på huvudet, kände yrseln, mådde illa och fick total panik. Hela jag skakade och jag kunde knappt hålla mig upprätt. Hon fick ta tag i mig flera gånger då jag föll åt än det ena hållet än det andra. Sen försvann jag. Jag hörde henne prata men jag minns inte om vad, jag kunde inte svara och det var som om jag befann mig någon helt annanstans. Jag förlorade alltså helt kontrollen. När jag "vaknade" till livet och vi bestämde oss för att avrunda och gå tillbaka till bilen så kunde jag ännu knappt stå på benen, hjärtat slog så fort och jag trodde jag skulle spy. En promenad på ca 200 meter till bilen tog runt 40 minuter. Väl tillbaka i bilen lyckades jag samla ihop mig och hon vågade till slut lämna mig (vilket hon inte ville göra innan) och när jag tittade på klockan så hade fyra(!!!!) timmar passerat och av dessa mindes jag kanske en.

Efter detta mötet skämdes jag enormt mycket för hur jag gjort bort mig och jag tänkte att jag skulle ge upp och inte träffa henne igen. Hon låg på mig med att det var vanliga reaktioner och inget att skämmas för och att jag behöver träffa henne för att jag kommit till en gräns i att må dåligt och att det kommer att förgöra mig om jag inte tar hjälp. Så jag valde att ge det en ny chans, denna gång i deras lokaler. Kom dit, fick hjälp att komma in, ville inte gå in i "samtalsrummet" för något tog emot. Tog nog en halvtimme innan jag ens vågade mig in och sätta mig på en stol där. Under vår tid på detta mötet så sa jag kanske inte mer än tre ord. Jag koncentrerade blicken på ett hål i väggen och fick två gånger praktiskt taget flyga ut ur rummet för jag fick panik. Föll ihop utanför längs väggen och begravde ansiktet i knäet för var nära att svimma. Lyckades ta mig in efter x antal minuter men kunde fortfarande inte prata. Detta möte var jag där i tre timmar utan någon som helst prestation. Än en gång bortgjord...

Nu har vi träffats ca åtta gånger och vi har ännu inte kommit in på det som gör att jag mår som jag gör idag. Jag har ännu inte kunnat säga en hel mening till henne och jag "försvinner" ofta i mig själv så hon får väcka mig till liv. Det är oerhört pinsamt och jag känner hela tiden att det kanske är hopplöst att ens försöka. Jag har oerhört respekt till henne och känner att jag litar på henne men jag är livrädd för mina reaktioner och att mina känslor ska svalla över och att jag ska fortsätta förlora kontrollen. Hon är enormt stöttande och menar på att det tar tid men det är hemskt att ta av hennes tid och låta henne prata och hjälpa till när jag själv inte kan bidra med något. Är jätterädd för att börja gråta och får varje gång anstränga mig till max för att hålla tårarna tillbaka.

Vad är det för fel? varför kan jag inte prata med någon jag litar fullt ut på? Jag har hela tiden orden i mig och jag känner att de trycker på och att jag har så mycket jag vill få ur mig men så fort jag öppnar munnen och ska prata så försvinner dem. Det är som om jag satt upp spärrar i mig. Hur kommer jag förbi dem? Vad är jag så rädd för? Snälla, någon som kan hjälpa mig? Jag ska träffa henne på fredag igen och jag måste kunna ge lite av mig själv, komma någonstans. Är rädd att jag ger upp allt annars och då är mitt liv inte ens värt att kallas liv mer för jag orkar inte leva med det jag varit med om, ständigt trycker det i mig och jag kan inte fly det. Nu finns det en människa som vill hjälpa mig och jag är för rädd för att låta henne göra det. Någon??

## Comment 1
Author: Gronstedt

Jag skulle kunna säga "var inte så hård mot dig själv", men det vore ju meningslöst, eller hur? Vi är våra egna hårdaste domare, för det mesta.

Du vet ju att du inte kan fly från det som hänt, utan måste lära dig att leva med det. Och det är ju enkelt att säga, men betydligt svårare att göra. Det vet den här personen som vill hjälpa dig. Hon dömer dig inte, det ska du komma ihåg. Det är du själv som dömer dig.

Försök att se hur långt - hur otroligt långt! - du faktiskt har kommit på din väg i stället. Du har ju tagit enorma steg! Du har mailat med henne, du har vågat träffa henne, du sprang inte därifrån, du har upprepat kontakten. Det är fantastiskt starkt för en person med så stor rädsla som du har.

Du skriver att du är rädd för att förlora kontrollen och att dina känslor ska svalla över. Det är hemskt att inte ha kontroll och ännu hemskare att förlora kontrollen utan att man kan _välja_ att förlora den. Kontrollen är ju allt ... Men när man stängt inne och hållit tillbaka känslorna så länge som du har så är det svårt att släppa ut dem lite i taget under kontrollerade former. Försök se att det är just det du håller på med nu! Genom att våga komma tillbaka trots att det är svårt så lättar du litegrann på trycket varje gång. Det känns inte så nu, men känslorna blir lite mer begripliga och hanterliga för varje gång du trots allt övervinner din rädsla.

Och du, tänk inte i termer av "prestation" i det här. Du är ingen hund som måste göra ett trick för att få godis. Du är en människa bland människor och den här personen vill ge dig hjälp - både för att du behöver det och för att hon vill ge det och för att hon jobbar med att ge det. Du behöver inte göra någon motprestation, du behöver bara ta emot. För en liten tid, tills du är stark igen, får du lov att vara svag.

Det är bland det djävligaste att inse - att man inte bara får utan _behöver_ vara svag någon gång i livet.

Usch, jag vet inte vad jag ska skriva mer. Jag känner med dig, men det är ju inte till någon större nytta. Stå på dig i alla fall och minns att vartenda steg du inte tar bakåt är ett stort steg framåt.

## Comment 2
Author: emal

Ja det är sant, att vi är våra egna hårdaste domare. Jag minns en gång en person som sa till mig, (efter en helt annan sak som hänt) att jag har rätt till en försvarare. Jag har aldrig sett det så. Dina ord är inte meningslösa men just hård mot mig själv är något jag kommit till att vara mest för att jag varit så noga med ALLTID bära på allt själv och inte, under några som helst omständigheter låta andra ta del av hur jag mår. Det är så mycket enklare att finnas där för andra än att låta andra finnas här för mig. Kanske därför jag har så svårt nu för att ta emot hjälp. Jag är så mycket hellre den som ger än tar och har en föreställning om att jag får hjälp men inte kan ge något tillbaka som tack.

Fly ifrån det som hänt har jag försökt att göra. Ibland har det till och med känts som om jag har lyckats men så minsta lilla som rör om i grytan eller på något sätt påminner om det som hänt så väcks allt till liv igen. Det kan vara så lite som en doft, en sak eller bara ett ord. Jag vet tydligt vad det var som startade det igen och jag kan förstå att anledningen till att jag har problem med en sak är just på grund av det som ligger i det förflutna. Jag vet att så länge jag bär det med mig så kommer jag alltid ha svårt för vissa saker och mitt liv kommer inte bli bra till 100 procent. Men om jag gjorde rätt som sökte hjälp vet jag inte. Jag visste hur svårt jag skulle ha för det men jag trodde aldrig att det skulle vara SÅ svårt!

Hon kanske inte dömer mig som du skriver men jag dömer mig själv. Dels för att det som hänt har hänt, och dels för att jag inte klarat av att reda upp mitt liv på egen hand. Att söka hjälp anses ju vara starkt, något jag hört flera gånger nu men för mig är och förblir det ett svaghetstecken och just det kan jag inte komma ifrån. Jag skäms enormt mycket för att det gick så långt att jag faktiskt gick emot allt som är jag och ber om en helt främmande människas hjälp.

Tyvärr ser jag det inte som om jag har tagit några som helst steg, åtminstone inte framåt. Dels har vi inte ens pratat om det som hänt, dels kan jag ju knappt öppna munnen. De enda steg jag har tagit är stegen mot att bara bli mer och mer bortgjord för att jag låter det vara svårare än det väl faktiskt ska vara. Jag bär på så mycket skuld och skam över det som hänt och det är skitsvårt att låta någon sitta och se på mig med de ögonen, se på mig som person som gått igenom det som hänt, det som varit, den jag blev. Tror det är därför jag inte ens kan se på henne heller. För jag vill vara den jag egentligen är, inte den jag har blivit.

Känslor är för mig enormt svårt att dela med någon annan. Jag är ingen arg person men bär så mycket ilska i mig, denna måste jag stänga inne och kan på inget sätt visa när jag är tillsammans med henne. Samtidigt bär jag på så mycket sorg och jag gråter extremt mycket i ensamhet, vilket är okej men att det ska hända på ett möte, i samma rum som någon annan, det skrämmer mig jättemycket. Jag är alltid den på begravningar som håller emot tårarna för att vara stark för andra, finnas där för dem. Först när jag är själv vågar jag släppa på allt, det är så mycket enklare när man är själv. Jag försöker hela tiden bevara ett neutralt förhållningssätt när jag är med henne men hur neutralt är det att försjunka i sin egna värld, försvinna, få panik, förlora all kontroll och fly? varför kan jag inte bara svara på tilltal, förklara hur jag känner, visa, vara en människa? så social som jag normalt alltid varit, älskat mötet med människor och kunnat prata utan några som helst spärrar. Nu känner jag mig som en blyg människa som gömmer sig men hur mycket jag än försöker gömma mig så finns jag ändå där och förminskas mer och mer i hennes ögon för att jag löjligt nog inte kan ta ett enda steg framåt och faktiskt visa att jag vågar och att jag kan. Det ska ju bli bra av att prata om det, det är ju så alla säger, överallt man läser så står det att så fort du börjar prata så kommer du komma tillbaka till livet. Om jag nu inte klarar av att prata, är det ett bevis på att jag ska vara fast i det som var?

Du har rätt, det är djävligt att vara svag, svag är inget bra ord och jag hatar att jag har blivit det. Jag ska vara stark för andra, jag verkligen avskyr att jag tappat det!

Tack för att du skrev!

## Comment 3
Author: Gronstedt

_Been there, done that, bought the T-shirt!_ Men T-shirten har blivit sliten med åren.

Jag har levt på hat stora delar av mitt liv och aldrig erkänt någon skuld, men i övrigt är det inte så olikt det du skriver. Att inte vara osårbar och perfekt behärskat är det uslaste man kan tänka sig.

När jag miste mitt hat och min perfekta kontroll, så tog det många år att hitta vägen ut ur det, och jag är inte på något sätt "normal" ens idag. [Här](http://beroenden.ifokus.se/articles/4d7155e6b9cb462239067fdf-till-minne-av-en-hittekatt?articles-1) står det mer om den vägen.[](http://beroenden.ifokus.se/articles/4d7155e6b9cb462239067fdf-till-minne-av-en-hittekatt?articles-1)

För mig har det hjälpt att resonera som så, att svagheten, skammen, tårarna och obehärskningen är något som jag måste igenom för att komma ut på andra sidan. På samma sätt som jag skulle begära av mig själv att låta någon räta ut ett brutet ben utan att reagera på smärtan, begär jag av mig själv att bära förnedringen att inte vara stark.

Jag ser på mig själv med isögonen även i uselheten och tänker "Ja, du är klen och svag och du ska ännu längre ned för att det är där vägen upp börjar."

För mig fungerar det - jag har kontrollen även över att jag inte har kontrollen. Det är inte en väg jag råder någon annan att följa, för jag har aldrig stött på någon annan som har samma sätt att se på sig själv. Men kanske kan det ge dig ett sätt att hantera din situation? För du ska ju inte vara kvar i det som varit, du behöver bara hitta vägen därifrån.

## Comment 4
Author: emal

Det är inte så att jag är en person som hatar. Jag är en person som levt för att vilja alla väl. Jag har och försöker än göra gott för allt och alla. Skänker pengar till välgörande ändamål, ställer upp för nära och kära och finns där helt enkelt (även om det inte blivit lika mycket på sista tiden). Att göra så andra mår bra har på något sätt fått mig själv att må bättre. Det gör det förvisso än men jag har inte orken att vara där i lika stor utsträckning som jag alltid tidigare varit. Svårt att förklara.

Den ilska jag bär på har jag fått sagt för mig att rikta mot någon annan som är värd den men ändå är det mig själv jag ger det till. Hat är ett starkt laddat ord och jag tycker inte om att känna det, vare sig mot någon annan än lika lite åt mig själv, men än en gång spelar enkelheten in. Det är lättare att ge sig själv stryk även om det är någon annan som förtjänar det. Hon jag "pratar" med har sagt åt mig att skrika ut min ilska och få den ur mig men jag försöker ändå trycka undan den med formuleringen; "jag är ingen ilsken person" Jag vill väl på inget sätt egentligen erkänna för mig själv hur jäkla arg jag är för att mitt liv blivit så här utan att jag själv hade med det att göra. Att någon annan har bestämt att mitt annars så perfekta liv på en sekund skulle förändras. Det är den personen som ska ha skulden men det är ändå mig själv jag ger den till. För jag tänker; vad hade jag kunnat göra annorlunda - och därifrån försöker jag hitta anledningar och orsaker.

Imorgon ska jag träffa henne igen och jag är skitnervös. Jag vet att du skrev att jag inte ska tänka i termer av prestation men på något sätt gör väl det att jag kanske kämpar mer mot att lyckas? eller drar det mig djupare ner i fördärvet för att jag ställer krav som jag inte kan uppfylla? Innan hämtade hon alltid upp mig för att jag inte kunde gå in själv, satt mest och försökte samla mod och kraft till att ens ta mig ur bilen, det gick aldrig så länge ingen stod och puschade mig vid sidan om. Sista gången sa hon åt mig att vi numer ska träffas utanför dörren och jag kunde gå dit efter ett tag. Det "steget" kändes inte så jäkla svårt det är att gå in igenom dörren sen som är svårare, att se den stängas bakom mig. Jag känner mig fast och vill fly. Nu har hon börjat sätta press på mig, säger åt mig att fokus ska ligga på att prata för bara då kan jag ta mig vidare. Jag ville maila då jag har enklare för att skriva men detta var inget alternativ, bara i mötet skulle jag få utlopp för mina känslor och tankar och låta någon ge respons och gå till "motattack" mot dem omedelbart. Jag kan förstå det där på ett sätt men det gör det inte lättare.

Jag har väl en föreställning om att man går och snackar om det och efter tre, fyra gånger är allt bra och man kan börja leva igen. Jag har överskridit den gränsen. Jag vill mer än jag lyckas med, kanske för att jag är så sjukt less på det livet jag lever så ställer jag höga krav som jag inte har en möjlighet att klara av på så få gånger. Ibland vill jag verkligen ge det en chans på riktigt, verkligen låta det bära eller brista, öppna upp och skita i reaktionerna men så tänker jag på hur reaktionerna ter sig och plötsligt blir jag livrädd igen. Det hade varit en sak om jag känt att personkemin inte stämmer men jag litar på henne så till den grad att jag vet att jag skulle kunna riva alla mina murar och veta att hon ändå finns där och fångar upp mig - kanske är det just det som är det svåra, att någon finns där och bryr sig.

Sen att jag ibland gått därifrån och varit skitförbannad på henne av vissa anledningar det kan jag ta. Man kan inte tycka om någon hela tiden. Vissa saker väcker liv i mig och det är väl där känslorna kommer in i bilden. Nu har vi inte ens pratat om det som hänt utan fokuserar ännu på "the basic" och jag är rädd för den dagen när hon faktiskt på allvar kommer in på ämnet. Det skrämmer mig enormt mycket för det är det jag försökt trycka undan så länge. Om jag reagerar så här av frågor om livet i allmänhet som vem som helst skulle kunna svara på utan problem så hur sjutton kommer jag att reagera på det svåra?

Jätteglad att du har kontrollen nu, uppskattar dina inlägg. Du har ett sätt att skriva på som gör att jag fastnar i det och tar det till mig, även om det är svårt.

Kram

## Comment 5
Author: Gronstedt

Hej igen emal! Hur har det gått för dig?

Jag tycker fortfarande att du gör och har gjort stora framsteg. Att gå från att totalt trycka undan till att ens fundera på att försöka öppna sig är det allra största steget av dem alla. Allt efter det är bara ett letande efter den rätta metoden ![Flört](http://socialfobi.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört").

Hur är det, kan du vara öppen inför dig själv om det som du har svårt att dela med din kontaktperson? Kan du tänka igenom och över och runt det svåra för dig själv? Kan du se på det utifrån och inifrån inne i ditt eget huvud? Annars kan det vara en bra tanke - det viktiga är inte att du öppnar dig för någon annan, utan att du öppnar dig för dig själv och slutar lägga på filter av skam, rädsla, ilska och allt det kan vara. Det är ju du som ska komma till frid med det inträffade, att "bekänna" för en utomstående är inget självändamål.

## Comment 6
Author: emal

Hej,

nja, bra har det inte gått. Jag träffade henne i fredags och kunde inte direkt "prestera" då heller. Kanske pga att jag var helt uppe i fel tankar. Jag gjorde något innan vår träff som orsakade rätt mycket oreda i mitt huvud och när jag såväl kom dit så var det bara det jag tycktes kunna tänka på. Så jag pratade inte direkt mycket, svarade lite kort på tilltal men kunde inte öppna mig och bara prata. Vi pratade lite om att jag måste börja leva i verkligheten för den värld jag lever i nu kanske känns "trygg" men det är den som förgör mig. Hon sa att det kommer bli ännu svårare så fort jag lyfter på locket till det som var men att det är enda sättet för att det tids nog ska kunna bli bra. Det är så satans svårt hela grejen.

När vi avslutade så frågade hon mig om jag känt mig mer avslappnad under detta mötet och jag bara skakade på huvudet. Hon sa att det är svårt att känna sådant själv men att hon sett på min hållning, i mitt sätt att vara med och att jag haft ögonkontakt mer med henne, att jag var mer avslappnad. Jag kan dock inte se det. För mig är det bara misslyckande efter misslyckande. Den dag jag kan prata obehindrat, först då kanske jag ser att jag lyckats med något. Vi ska träffas i början på nästa vecka igen.

Du undrar om jag kan vara öppen mot mig själv, där ställde du en rätt bra fråga faktiskt. Jag försöker ju ständigt trycka undan det som hänt och vill inte se på det som hände på ett visst sätt. Därför har jag varit noga med att använda andra ord och det är också något jag skrev till henne i mina första mail, att hon absolut inte får sätta ord på det som hänt. För det är enklare att se det på ett sätt som inte är det rätta. Nu, sedan jag börjat gå och träffa henne så känns det som om jag börjar omvärdera mina tankar och det skrämmer mig enormt mycket. Trots att vi ännu inte pratat om DET som det till stor del gäller så har jag börjat se på det mer annorlunda och på det sätt som det är i andras ögon. Lika mycket som jag försökte trycka undan det innan och kalla det ett mindre laddat ord, lika mycket försöker jag få tillbaka att det är vad jag måste kalla det. Jag tycker inte om att jag börjar inse vad som har hänt, det kommer att göra allt så mycket svårare och det gör mig livrädd rent ut sagt.

Samtidigt inser jag nu hur mycket jag tar stryk av att leva som jag gör. I takt med att jag mår mindre bra så varken sover eller äter jag som man ska. Jag är trött men vågar inte somna, jag är hungrig men blir ilamående av att ens titta på mat. Jag vill verkligen återfå mitt liv men hur ska det gå till när jag inte kan öppna mig och låta någon som vill finnas här och hjälpa mig? Ibland känns det totalt hopplöst!

## Comment 7
Author: emal

Ännu ett möte där jag känner att jag misslyckades. Jag hade fått i uppgift att skriva ner olika punkter till frågan; "varför vågar jag inte prata" detta en läxa jag fick för några gånger sedan men som vi inte riktigt betat av. Första gången fick vi fram 4 punkter, andra gången fick jag fram två punkter och uteblev två av dem vi kom in på första gången, nu senast ville hon att jag skulle säga alla mina nio punkter som jag skrivit upp. Satt och stirrade på dem och fick fram att det räckte att vi använde oss av dem som vi redan skrivit upp under de föregående träffarna. Hon godtog inte det, sa att det förmodligen är dem som jag inte berättat om som är de viktiga. Också dem som är de svåraste att prata om. Hon sa åt mig att bara läsa dem rakt upp och ner, låter lätt eller hur? Det var det inte. Jag satt och begrundade dem, gick in i tankarna kring dem, försökte komma på bättre ord för att lättare få dem ur mig. Hon anmärkte hela tiden på att jag försattes i mina tankar. Att jag inte ska tänka kring dem utan bara göra. Så pass mycket att vi får upp dem på tavlan och sedan kan börja prata om dem. En timme och 40 minuter tog det för mig att få dem ur mig så hon kunde skriva upp dem på tavlan. 100 minuter att säga nio meningar eller kortare ord! hon sa att hon var stolt över mig men själv kände jag mig ännu en gång så misslyckad. Att det ska vara så förbannat svårt! Så nästa gång, slutet på denna vecka så ska vi börja beta av punkterna och det kommer att ta tid enligt henne. För det är nu, när hon har det framför sig varför jag inte vågar prata om det, som vi ska börja jobba med det.

Sedan förra mötet har jag försökt göra gott, göra saker som får mig att må bra, göra sådant som ska få mig på andra tankar. Jag gjorde något som jag aldrig gjort och jag gjorde det för att jag ville se om jag klarade av det och om det skulle kännas bra efteråt. Det blev väldigt blandade känslor. En del av mig tyckte det kändes bra medan en annan del motarbetade den känslan och försökte få det till att jag inte förtjänade att göra det jag gjorde. Jag skickade iväg en bild på det jag gjort till hon jag "pratar" med och fick än en gång tillbaka att hon var stolt över mig. Att det var fint gjort av mig MEN att jag ska koncentrera mig på det vi pratar om och inte gå in i allt annat runt omkring innan vi kommit dit tillsammans. Jag vet inte, ska det verkligen vara så svårt allting? på riktigt alltså? Har vänner och familj som gått och pratat hos psykolog. För min vän krävdes det sex gånger och nu mår hon bra, för min familjemedlem krävdes det fyra gånger för att hon skulle må "bra" men hon faller fortfarande tillbaka ibland men går inte längre och pratar om det utan har funnit metoder att få det att fungera. Varför är jag så svår i det hela? varför har jag inte kommit någonstans?

Nu till nästa gång vi ska prata så har jag kommit över sobril. Vad jag har förstått så ska detta verka lugnande på en och jag funderar starkt på om jag ska ta det fastän hon sagt åt mig att jag ska komma på våra samtal utan några som helst tabletter i mig. Jag känner att jag vill respektera henne nog till att komma dit som JAG men jag känner också att om dessa tabletter kan underlätta och kanske få mig att slappna av mer och våga öppna upp och prata, varför ska jag inte ta chansen då? Någon som har erfarenhet av sobril och hur isf märker jag av dem? Ska nämnas att jag inte fått dem utskrivna men litar ändå så pass på personen jag fått dem av att det är vad han säger att det är.

## Comment 8
Author: Gronstedt

Men snälla vän, ser du inte? Ja, det var svårt. Ja, det tog 100 minuter. Ja, det tog emot som fan. MEN DU GJORDE DET! DET är vad som räknas. DU GJORDE DET. Håll fast vid det. DET är en seger. Det spelar ingen roll att du fick kämpa för din seger - det viktiga är att DU LYCKADES!

Jag har ingen rätt att råda dig, men jag skulle inte rekommendera att du äter piller. För de kommer inte att göra det lättare för dig att ta tag i dina problem, de kommer möjligen att göra det lättare för dig att låtsas som om problemen inte finns. Ditt mål är ju inte egentligen att nonchalant kunna slänga ur dig orden inför din samtalspartner - ditt mål är ju att lära dig att hantera det som hänt. Det målet kommer du inte närmare om du drogar dig till likgiltighet.

## Comment 9
Author: emal

Nej, jag ser det inte, jag gör verkligen inte det. Jag förstår ärligt talat inte vad det är att vara stolt över. Visst, jag fick ur mig nio punkter, visst jag sa typ nio meningar. Men 100 minuter!!! Nio meningar borde ta sådär tre minuter max att säga. Resterande tid då? då satt jag tyst, skakade, ville därifrån... den dag när jag kan prata öppet och fritt om allt, då finns det något att vara stolt över. Då kanske jag till och med kan vara stolt själv. Jag känner mig bara bortgjord. Vad gör jag för fel? varför inte bara öppna munnen och prata? vad är jag så rädd för? om man litar på en person och man själv egentligen är social, vad är det då som hindrar en? Jag skäms jättemycket över det som hänt som vi ska prata om. Kan det vara det som gör att jag håller emot? För hon sa det, det var en av mina punkter. Att jag skäms. Och hon sa att skuld är den svåraste känslan att känna.

Räknas sobril till droger? som jag läst nu på nätet om det så är det något man kan få utskrivet av läkare för att just lugna en. Det är inte så att jag tänkt ta det för att bli likgiltig, jag kände mer att jag ville underlätta men förlorar man sin rätta identitet (vilket det iofs redan känns som jag gjort) så kanske jag ska hålla mig undand dem.

Du har rätt, mitt mål är att lära mig hantera det som hänt, är det ens möjligt?

Tack för du skriver "Gronstedt"

## Comment 10
Author: Gronstedt

Se det så här: Första gången kunde du inte ens gå in i lokalen - nu gör du det varenda gång = du klarar något nu som du inte klarat förut = du har LYCKATS med något som du inte klarat förut.

Nu fick du fram dina nio meningar. När du börjad prata med den här personen kunde du inte ens tänka de här nio meningar för dig själv i sammanhängande, genomtänkt form. Nu har du formulerat dem, skrivit ned dem och uttalat dem = du har klarat något nu som du inte klarat förut = du har LYCKATS med något som du inte klarat förut.

Visst, eftersom du är skyldig att vara i total kontroll så är det djävligt uselt att inte bara ströva in lite nonchalant och dra dina nio meningar i förbigående på väg till gymmet, eller hur?

Försök se det hela ut ett annat perspektiv. Tänk dig att du kommer till en trafikolycka. En person ligger hänger halvvägs ut genom vindrutan på en bil. Huvudet är blodigt och andningen låter inte bra. Vad gör du? Jag antar att du sparkar till vederbörande och säger "_Nu får du faktiskt rycka upp dig, en normal människa skulle ha klivit upp och dragit upp bilen på mindre än tre minuter!_"

Jaså inte? Varför ställer du det kravet på dig själv då?

À propos droger: Man kan få heroin utskrivet av läkare också ... och läkemedelsmissbruk är väl bland de vanligaste missbruken.

Ifall du kan lära dig att hantera det som hänt? Det vet jag inte. Jag har inte lärt mig att hantera allt som hänt mig, men jag har lärt mig att inte förneka det och att bara rycka till i avsmak om jag råkar minnas. Under många år var jag ofömögen att minnas - alltså fysiskt oförmögen. Jag blev kallsvettigt av att erinra mig var jag lagt nycklarna, bara därför att dest fanns som mycket som jag inte ville minnas, inte fick minnas, för att de kunde rubba min järnkontroll. Så jag vet inte om du kan nå dit du vill. Men jag är rätt säker på att det blir svårare om du inte tar dig tid att se de låt vara små framsteg du gör som framsteg.

Handen på hjärtat, om du kunde valsa in och berätta hela grejen på en kvart utan att darra på manschetten, så skulle du väl inte ha något behov av att berätta alls, egentligen? Det är ju för att det är så stort och viktigt som det är så svårt.

## Comment 11
Author: emal

Nu har jag tänkt i några dagar, gått igenom det du skrivit "Gronstedt" och försökt att ta det till mig. Om jag ska tänka så som du skriver så visst kan jag kanske se att jag kommit lite framåt. Att till en början inte ens våga gå ur bilen utan bli hämtad där till att nu vänta utanför dörren och gå in direkt och sätta mig. Men det känns som idiotsteg. Visst det är ett steg men ändå... Det är ett ytterst lite och något som borde vara självklart att klara av från början och inte efter så pass många gånger. Men ok, jag tar det till mig! Ett steg!

Att säga mina nio meningar efter så pass lång tid, okej jag sa dem, kanske ett steg men ändå ett litet med tanke på hur lång tid det tog att få dem ur mig. Men ett steg!

Till saken hör att jag ställer jäkligt höga krav på mig själv. Jag tänker att om jag inte pressar mig själv så kommer jag ingenstans. Jag måste ge mig fan på att det ska bli bra och att jag måste prestera för att det ska bli det. Mitt mål sattes till att allt skulle vara som vanligt innan årets slut. Med tanke på att hon planerar inför sommaren och att någon annan ska ta över mig när hon går på semester, på något sätt känns det rätt hopplöst då, att hon tror att det kommer att ta så lång tid. Jag förstår väl nu att min deadline inte kommer att hållas eftersom vi inte kommit någonstans men ärligt talat, tar det såååå lång tid? Bara för att jag förträngt så pass länge, måste det ta lika lång tid att bearbeta det då?

Jag förstår det du skriver, att om jag lätt kunnat prata om det så hade det inte varit något att prata om egentligen... Jag fixade inte att bära på det själv, min förhoppning har alltid varit att ta med det i graven, aldrig prata om det. Att jag faktiskt sökte hjälp går förbi allt som är jag. Ibland försöker jag tänka; varför gjorde jag det? varför kan jag inte bara glömma? Jag antar att det är för stort för det... Jag önskar så att jag kunde gå tillbaka i livet och göra allt ogjort men jag har förstått att det är omöjligt. Det går inte på något sätt.

Jag vet att man kan få än det ena, än det andra utskrivet av läkare. Innan allt hände var jag någon som inte ens ville ta en alvedon. Tabletter och allt vad sånt hette var inget jag ville stoppa i mig även om jag låg och vred mig i smärtor. Nu är det stor skillnad på mig från den jag var. Jag är ingen missbrukare på något sätt men jag gömmer inte undan att jag ibland vänt mig till smärtstillande för att döva lite av allt som sker runt omkring. Det är inte värsta grejerna och jag har haft mina uppehåll. Detta är dock något jag vill sluta med, jag vill inte behöva vända mig till sådant för att känna att jag ska kunna ta mig igenom dagen. Jag tänkte nu när jag fick möjligheten till "lugnande" att det på något sätt kunde rädda mig ur situationen och hjälpa mig att ta mig förbi det värsta. Öppna upp utan att få panik. Det är dock inte så lätt och jag vet det nu.

Jag sms:ade hon jag pratar med. Frågade henne om hon kan hjälpa mig att göra mig av med tabletterna. Hon svarade att jag ska ta med dem när vi ses nästa gång. Men att hon inte kommer att göra sig av med dem åt mig men att hon kan vara med när jag gör det själv. Så innan vi snackar ska vi gå till apoteket och lämna in dem. Det skrämmer mig så mycket med tanke på att de är en trygghet som jag nu ska lämna. Hon menar på att jag nu måste hitta ett substitut till dem för man kan inte göra sig av med tryggheten utan att finna det i något annat. Jag vet bara inte vad jag ska använda mig av. Får panik vid tanken men jag ska göra mitt bästa. Kan jag lämna ifrån mig dem så kanske till och med jag ser det som ett steg. Jag vill verkligen inte ha det så här. Är så sjukt trött på det liv jag lever och vill bara prata om det och få det ur mig. Börja leva igen. Det ska inte vara så svårt!

## Comment 12
Author: Gronstedt

_"Till saken hör att jag ställer jäkligt höga krav på mig själv."_

Tänk, det hade jag nästan gissat  ![Flört](http://socialfobi.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört").

Jag ÄR en beroendepersonlighet, och om jag inte är missbrukare så är det bara för att jag har schemalagt mitt bruk så att det inte ska gå över styr. Inte piller/läkemedel i mitt fall, men principen är ju densamma. Så jag har den största förståelse för att det är skrämmande att släppa den trygghet pillren ger. Bara att ha dem kan ju ge en trygghetskänsla, även om man inte tar dem!

Jag har inga råd för dig i fråga om vad du kan använda i stället, dock. Jag har brutit mina missbruk genom att byta till mer harmlösa beroenden - i mitt fall läsning och hästar. Beroende är jag lik förbannat, men man blir inte tjock och får inte leverskador av böcker och djur, i alla fall. Så de beroendena tänker jag ha kvar.

En sak som slår mig i det du skriver är, att du började med att önska att det som hänt skulle glömmas, försvinna, aldrig ha hänt ... men nu önskar du att du ska få det ur dig för att kunna gå vidare. Jag bär mig åt som värsta besserwissern här, men ser du inte framsteget där med? Nu är det inte längre bara en intellektuell insikt att du nog borde få ur dig det. Nu börjar du känna att du VILL få ur dig det, börjar tro på att det finns något bortom den här jobbiga processen och börjar längta efter det. Det är viktiga steg du tar! Det kommer nog inte att gå fort och vara lätt, men rädslan kommer att bli mindre och tron på att det kommer att bli bättre kommer att bli större, tills du så småningom når en punkt där det inte är så omöjligt att våga konfrontera din historia.

Tänk på att du är ute på helt obanad mark här, du skapar nya synapser i din hjärna och lägger om hela ditt livsflöde i en ny riktning. Det är stora grejor och det är inget man kan göra i en handvändning. Inte om det ska bli bra, i alla fall. Jag vet inte om du tittade på min lilla uppsats som jag länkade till, men jag tog år på mig att bryta ihop och ännu många fler år att bygga upp mig igen - inte för att det är färdigt än ...

## Comment 13
Author: emal

Hade inte sett någon länk, nu såg jag den, nu läste jag den, nu gråter jag... Har själv fem katter, tre förvildade och två bebisar till en av de förvildade. Mitt allt... dom jag lever för. Jag kommer inte kunna skriva svar på ditt inlägg nu, kanske gör jag det senare. Du väckte enorma känslor i mig nu, saknaden efter min förra katt vars namn nu pryder min handled. Har för mycket tankar i mig nu. Jag skriver senare alternativt imorgon när jag kommer hem från mötet. Men tack för jag fick läsa. Din nya kisse ska skatta sig lycklig att det är hos dig den hamnade.

kram

## Comment 14
Author: Gronstedt

Skriv när du vill, om du vill. eller låt bli om du vill - du har inga skyldigheter mot mig, fattar du väl ![Kyss](http://socialfobi.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-kiss.gif "Kyss"). Var rädd om dig bara!

## Comment 15
Author: emal

Jag vill skriva för jag tycker om dina svar Gronstedt :) Jag ska berätta om dagen, sitter här med en stor besvikelse i mig. Du kommer snart förstå varför!

Kom dit vid utsatt tid idag, ställde mig faktiskt intill dörren idag och väntade och inte sådär fem meter bort som alltid innan så det räckte att hon öppnade dörren så jag kunde stega in istället för att hon själv fick gå ut, stänga dörren bakom sig och återigen slå in koden för att släppa in oss... yay! Framsteg!! Men, nu till...

Så fort jag kom in i rummet så kändes något fel. Egentligen skulle vi gått till apoteket och lämnat ifrån mig mina tabletter men hon ville prata först så jag slog mig ner och visste att det skulle bli fel. Det går inte riktigt att förklara men det var som en signal i mig att något inte stämde och jag började skaka, försvann. Jag hörde henne, nickade och skakade på huvudet vid tilltal men var någon helt annanstans. Jag tror det beror på att det första hon började prata om var den sak jag överräckte sist jag var där för henne att läsa. Det har med det som hänt att göra och handlar om att jag gjorde något som hon skulle avrått mig från att göra om jag låtit henne veta att jag ville göra det. Okej, invecklat, ber om ursäkt för det. Jag berättar... (men utelämnar lite, även om jag kan berätta för dig nu så känns det inte som om jag vill berätta för alla här) jag skrev ett brev till en i mitt förflutna angående det som hänt... Jag fick svar. Hon jag pratar med visste inte att jag skickat detta brev förrän jag skickade ett sms till henne och berättade om det. Förra gången jag var där så sa hon åt mig att ta med brevet och svaret jag fått så hon kunde läsa det. Det var alltså detta hon ville diskutera idag och det var detta jag kände att jag inte orkade med att göra. Just för att det är så koncentrerat på allt det handlar om.

Jag anser att jag fick det svar jag var ute efter när jag fick svar på mitt brev men ändå blev det inte bra. Enligt henne så lever jag i en overklig värld där jag försöker trycka undan det som hänt och samtidigt trycka ner mig. Jag vill inte på något sätt kännas av mitt förflutna. Det hon uppfattade med svaret på brevet var att avsändaren gjorde exakt samma sak men till skillnad från mig så lever han i en overklig värld för att han i den verkliga kan råka illa ut. Hon jag pratar med var alltså inte nöjd med mitt svar att jag var nöjd med hans svar på mitt brev. Tydligen matar jag mig själv med hemska feltankar och hjärntvättar mig själv, tar på mig någon annans skuld. Och detta måste vi tydligen arbeta på. Jag är medveten om att jag befann mig långt borta under samtalet. Hon påvisade flertalet gånger att hon såg att jag tyckte det var svårt och hon frågade mig hur jag skulle känna när vi sa hejdå. Om jag skulle vara ledsen resterande tid av dagen/kvällen, om jag skulle vara arg eller om jag bara skulle vara likgiltig. Flertalet gånger ansträngde jag mig för att hålla borta tårarna för är det något jag är livrädd för är det att de ska komma i hennes närhet. När hon sa att hon ville läsa hans svar högt och diskutera det tillsammans så skakade jag bara på huvudet och fick panik, vilket hon också anmärkte på. Oerhört pinsamt alltså...

Så, jag var där i två timmar, jag ville otaliga gånger lämna rummet för jag kände hur jag bara vile låsa in mig någonstans och låta tårarna falla men jag höll emot. Ju mer jag ansträngde mig för att bibehålla någon sorts funktionalitet och normalitet så desto mer snurrig kände jag mig. Huvudet började väga ton och till slut fick jag sitta där och nästan anstränga mig för att hålla ögonen öppna istället. Allt som sades, allt jag skulle ta till mig, jag blev så tömd på energi på något sätt. Hon pratade, ville ha svar på vissa saker men jag lyckades inte få fram någonting. Jag sa verkligen ingenting!

Framåt slutet så tog hon upp tablettfrågan, undrade om jag hade dem med. Om vi skulle gå och göra oss av med dem. Drabbades av någon sorts smärre panik och höll hårdare om min väska där de var. Hon sa åt mig att ta fram dem, hon skulle inte ta dem eller något men hon ville se dem, inte ens det klarade jag. Kunde inte släppa dem. Tryggheten... Så jag lämnade faktiskt mötet idag med tabletterna kvar i väskan. Om en vecka ses vi igen, då ska jag ha dem med mig på nytt. Hon sa att hon kan ta hand om dem åt mig. Hon kan ha dem, hon slänger dem inte, de finns i hennes ägo och jag kan när som be om att få dem tillbaka. Då borde det vara lättare eller hur?! Jag har sju dagar på mig att tänka.

Det är jobbigt att vi för första gången någonsin kom in på det idag, det som hänt och det som förstör mitt liv. Det är bara början tydligen, om detta tog mig så hårt så hur blir nästa gång och nästa? nu sitter jag här och tänker att jag borde ge upp innan jag faller sönder men även om en del av mig vill göra det lätt och strunta i allt så vill en annan del av mig inte ge upp. Jag vill ge mig fan på att klara det men jag är livrädd att jag inte kommer att göra det och att det bara kommer att bli värre. Och jag är så långt ifrån en rädd person man kan komma.

Du skriver att ditt beroende är böcker och hästar numer. Känns som rätt mycket mer snälla beroende än mat(?) och som i mitt fall tabletter. Nu är jag ingen direkt hästälskare sedan jag föll av i ung ålder men jag läser mycket så har du tips på någon bra bok som man kan fastna i så tar jag gärna emot dem. Hon sa idag att jag måste hitta sätt att sysselsätta mig själv och det gör jag iofs genom att gå minst en mil om dagen men att promenera med en massa tänkarmusik i öronen är kanske inte till min fördel. Jag har tagit ledigt från jobbet året ut och att gå hemma är inte direkt bra då jag tänker en del så vad har du för förslag till mig?

Vill igen säga tack för att du skriver. Du har ett sjukt skönt sätt att skriva på, även om du är en besserwisser så känns du ändå mänsklig :)

## Comment 16
Author: Gronstedt

Nu blir jag avis, ledig året ut skulle inte göra ont! Fast att ha ledigt när man mår skit är kanske inte så lyckat ändå, även ett jobb som är torftigt tar ju upp tankarna.

"_Tydligen matar jag mig själv med hemska feltankar och hjärntvättar mig själv, tar på mig någon annans skuld_.". Tja, det kan inte jag veta om det stämmer - det vet ju bara du. Men smäll inte igen dörren inför tanken på att kvinnan du pratar med har rätt. Jag säger att hon nödvändigtvis har det, men avfärda inte tanken förrän du tänkt igenom den ordentligt. Det är tydligen inte ovanligt att offer för övergrepp gör det.

Författare kan jag räkna upp i dussinvis, min bokbudget är många gånger större än min klädbudget (säger i och för sig inte så mycket, eftersom hela klädbudgeten i år uppgått till 3 3-pack underkläder på Netto) ![Flört](http://socialfobi.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört"). Jag läser mycket fantasy. Om du läser engelska så kan jag rekommendera Sheri Tepper. Jag har nyss köpt Naomi Noviks böcker om draken Temeraire. Phil Pullman är inte fel. På SF-sidan är Ian Douglas utsökt hjärndött gladvåld ... Annars är ju deckare inte fel - Reginald Hill kräver lite tankearbete.

Hästar är bra på andra sätt. Dels kan man helt enkelt inte vara något annat än helt närvarande i nuet när man rider eller arbetar dem vid hand. Hästar är stora, varma och kan absorbera många, många tårar som ingen annan behöver se. Men den kanske största fördelen är man måste till stallet och göra sitt jobb på sina dagar, hur man än mår, vilket är ett utmärkt medel för att inte ge efter för eländet.

Du skriver också att du är rädd att falla sönder om du fortsätter med att försöka hantera det som hänt, men om du är som jag så kommer du inte att kunna låta bli att fortsätta nu. Även om du kanske tar en annan väg och slutar prata med den här kvinnan, så har processen inne i dig startat och kommer att gå vidare. Då kanske det underlättar med proffshjälp. Men då ska det förstås vara hjälp. Om hon styr åt håll som du inte tror hjälper, så kan du faktiskt be henne ändra riktning. Så länge du ber för att du inte tror det hjälper, inte för att försöka smita från det du egentligen vill ha och behöver.

Hm, invecklat, men du förstår vad jag menar ...

## Comment 17
Author: emal

Svarade dig i ett privat meddelande :)

## Comment 18
Author: Gronstedt

#17: Jag vet, jag har sett det. Det är rätt tjockt i mitt liv just nu och jag har väntat med att öppna det, jag vill inte läsa förrän jag vet att jag har ork och koncentration att ta till mig och reagera på vettigt sett. Hoppas du inte blivit för besviken, jag lovar att förr eller senare ta mig samman och läsa.

## Comment 19
Author: emal

Ja men det är ingen stress... ta det lugnt! ville bara säga att det fanns där :)

Ta hand om dig!