Blyghet & Oro

Gå i skola...

2013-10-08 16:07 #0 av: Anonym

Har tänkt på er som är unga och har social fobi, hur är det i skolan? Går ni i skolan? Har ni hem undervisning? Hur gör ni? Berätta! Jag själv är väldigt blyg och har problem när jag ska till skolan osv...

Anmäl
2013-10-08 17:57 #1 av: [Memento Mori]

Hej och välkommen. 

Själv så hade jag social fobi under hela skolgången. Jag hade ganska svårt för allt och kunde inte riktigt koncentrera mig på ämnena då jag mådde ganska dåligt över att vara i ett klassrum med ca. 30 andra människor. 

Det var inte förrän i gymnasiet som jag började misstänka att det var något som var lite galen så jag pratade några gånger med kuratorn som i sin tur pratade med mina lärare. Efter det gick det lättare för jag fick ha redovisningar och sånt inför en mindre grupp eller med bara läraren. 

Är det något särskilt annars du vill veta så är det bara att fråga. Glad

Anmäl
2013-10-08 20:09 #2 av: appalpaj

Jag klarade min högstadie/gymnasiegång tack vare att jag hade åtgärdsprogram. Det gjorde att jag slapp redovisningar, lärarna kom till min bänk för att fråga om jag behövde någon hjälp, de kom med papper till min bänk (då jag inte vågade gå fram och hämta papper framme vid tavlan) och jag fick en enskild mattelektion i veckan för att kompensera för att jag inte vågade fråga om hjälp på de vanliga mattelektionerna. 

Hade jag blivit sämre funderade de på om jag skulle få enskild undervisning i stället, eller om jag skulle dela upp sista gymnasieåret på 2 år för att lätta "bördan", men det slapp jag :) 

Anmäl
2013-10-08 20:50 #3 av: Snovit79

Jag fick tyvärr ingen hjälp (gick i högstadiet 1992-1995), utan gick ut med medelmåttiga betyg - då jag kunde fått mycket högre om jag inte tvingats till alla muntliga redovisningar m.m. som gav betyg enbart efter framträdande (stark i rygg, blicka ut på publiken, inte kolla i papperen så mycket, prata tydligt och högt..), inte det skriftliga grundliga arbetet. 

Har alltid haft vänner, ett par nära och några bekanta. Tack vare det klarade jag skolan. 

På gymnasiet frigjorde jag mig hemifrån, började om med bara ett par klasskompisar på samma gymnasiet och kunde börja om ordentligt. Kan inte påstå att jag började prata mer offentligt i skolan, men kunde tala utanför. Gymnasiet var helt klart min lyckligaste skoltid. 



Anmäl
2013-10-08 23:04 #4 av: Anonym

Jag vet att jag måste gå i skolan, men jag kan inte... Det är hemskt, att ha gråten i halsen när man är påväg till skolan, blir tvingad att prata... Usch, det är hemskt. Jag skulle hellre dö än att gå till skolan, vet att många inte tycker om att gå till skolan, men jag har verkligen ångest över att vara i skolan. Jag vågar inte säga det till mina föräldrar... :-(
Jag vill ha bra betyg, jag vill vara den där duktiga tjejen jag var förut...

Anmäl
2013-10-09 08:07 #5 av: [Memento Mori]

#4 Kan du inte försöka prata med någon av lärarna eller kuratorn eller om du har någon kompis du kan prata om det här med?

Jag vet det kan kännas jobbigt men om man inte gör något åt det så kommer det inte bli bättre. Du kan kanske prova att skriva ner det på en lapp istället för att prata?

Anmäl
2013-10-14 15:27 #6 av: TheWhiteWolf

I skolan(går på gymnasiet) är jag ett andraval bland två tjejer som jag lyckades lära känna trots att jag inte kände någon på hela skolan. Jag kan prata med dem,men jag går alltid efter dem,och jag märker att de inte vill vara med mig. De tycker jag är bra att ha om någon av dem är sjuka,för då slipper de vara själva.
Jag tycker det är tråkigt att bara följa efter,men jag slipper i alla fall vara helt själv.

Anmäl
2013-10-15 00:15 #7 av: BirmaBaloo

Social fobi kan vara relaterat till trygghet. Man känner sig inte trygg med tanken på att vissa saker skulle kunna ske tex i ett klassrum smockat med människor.

Det finns saker DU kan göra för att underlätta din skolgång.

Anförtro dig åt din lärare och berätta hur det är, och hur hon/han skulle kunna hjälpa dig.

Min lärare hjälpte mig genom att :

  • sänka kraven för att få godkända betyg
  • inte ställa mig frågor under lektionstid
  • inte be mig komma upp framför klassen och redovisa arbeten
  • inför grupparbeten gjorde vi upp vem jag skulle arbeta med
  • låta mig sitta på en utvald plats i klassrummet
  • framföranden inför klassen slapp jag.
  • låta dörren till klassrummet stå öppen samt ett fönster för frisk luft
  • Få äta lunch i ett avskilt rum
  • Ha tillgång till ett vilorum ifall att jag fick panikångest

Med denna tryggheten tog jag mig igenom min skoltid.

Fundera på vad som skulle hjälpa dig igenom din och ta hjälp av dina lärare. 

Att prata med dina föräldrar är väldigt viktigt. Dom har mer råd och stöd att ge dig än vad du tror. Det finns ingen som känner dig, så bra som dom och de kommer att förstå dig oavsett vad. Dom kan också hjälpa dig att prata med dina lärare.

Anmäl
2013-10-15 10:56 #8 av: TheWhiteWolf

#7 Oj! Har aldrig tänkt på det där - kanske ska prata med min mentor. Men hade du någon att vara med på rasterna?

Anmäl
2013-10-15 12:24 #9 av: BirmaBaloo

Inte alltid. Men då hade jag tillgång till mitt vilorum där jag kunde stänga in mig själv ett tag och bara pusta ut och ladda inför nästa lektion. 

På det sättet behövde jag aldrig vara orolig för rasterna :)

Lärare är mer villiga att hjälpa än vad man tror också. Det blir bara mera jobb och tidskrävande för dem om dom har en elev som inte tar sig till skolan och får göra om prov och behöver extra lektioner för att komma ikapp med skolarbetet.

Så detta är en vinnande situation för alla. våga be om hjälp!

Anmäl
2013-10-15 15:48 #10 av: Disturbed-Angel

Nu går jag ju inte i skolan längre, men när jag gick ut nian hade jag 96% frånvaro på grund av att jag verkligen inte klarade skolan. Det blev för jobbigt och skolan var så otrygg. Jag fick ingen hjälp, var mobbad och lärarna skyllde allt som gick snett på mig. 


Anmäl
2013-10-15 20:50 #11 av: BirmaBaloo

Jag har också varit med om lärare som skyllt allting på mig själv, och trott att man bara "låtsades" och var lat. för att få slippa skolan.

Men det viktiga är att fortsätta berätta om det problemen för lärare även om dom inte tror, för ju mer vi pratar om det desto mer förståelse får dom om att detta är ett verkligt problem.
Och det kommer en dag när den där läraren som inte trodde dig och beskyllde dig, får en ny elev med social fobi.
Då kanske denna lärare inte gör om samma misstag igen och eleven kan får en tryggare skolgång med en lärare som förstår.

Anmäl
2013-10-15 23:25 #12 av: [GoodbyeLullaby]

Har alltid varit blyg och ganska tillbakadragen, men efter min depression blev det för mkt. Tof stopp totalt när jag skulle fortsätta plugga. Så nu läser jag på distans.

Anmäl
2013-10-16 16:14 #13 av: BusBella

Jag går i skolan och hatar varje stund av det.

Anmäl
2013-10-16 19:43 #14 av: Zakaraa

Tog studenten, i våras, två år extra blev det.
Jag fick absolut ingen hjälp under mellanstadiet, det var först i 9:an när det byttes från manlig rektor till kvinnlig som jag fick hjälp med de problem jag hade (bland annat mobbing som är en av grunderna i min fobi) under de 6 åren var jag dock i stort sett alltid ensam. På högstadierasterna när man blev tvingad att lämna klassrummet satt jag bredvid mitt skåp inklämd mellan en dörr och läste för att inte behöva ta hand om mina problem. Jag spelade ofta sjuk och lärde mig gråta på beställning för att kunna "skolka med godkänd ursäkt". Jag var ordningsam av mig så att skolka kunde jag inte så det blev att vara "sjuk".

Gymnasie 1 hade bara små klassen pga utbildningen så vi var 4, senare 5, tjejer i klassen. Då blev det enklare och jag hade närvaro dock kvarstod mina problem med att fejka sjukdom och vara hemma. Bytte linje efter att skolan inte höll vad de lovade.

Gymnasie 2 hade normal 20-personers klass och alla var minst två år yngre än mig (=naturligt omognare framför allt för mig som mognade extremt tidigt) jag kan ärligt säga att jag har aldrig hatat en klass så mycket som denna. I alla fall under de två första åren.
Under första terminen i åk 2 brast det och jag blev sjukskriven, jag bröt ihop i skolan och återvände inte igen efter det på det året.
VT, åk 2 var jag tillbaka på halvtid och började trappa upp igen, läste 2 terminer på en gång för att hinna med hela utbildningen (var ju tydligen omöjligt att få läsa en extra termin. Allt pga att det blivit byte ny förra året av systemet..)
Under sista året verkade klasskamraterna insett vilket helvete jag hade och det blev lättare, jag går under denna period (till skrivande stund) på medicin med full dos och kunde med öppet prata om problemen så alla fick höra (från mig) att jag hade problem och då blev det lättare.
Klassens "bitch" öppnade upp sig för mig och vi hade båda gemensam bakgrund, hon är idag en stor tröst för mig när det handlar om mitt ex.

Idag är jag arbetslös och har en pågående utredning för lite annat. Jag har svårt att lämna huset men kan idag ta mig till affären vilket var omöjligt att göra själv förut. Jag ser ganska ljust på min framtid då min sociala fobi blivit så mycket bättre, mycket tack vare att medicinen gav mig en öppning. Så nu vågar jag träna mig själv för mina problem. (lite OT för ämnet men det känns relevant för att sluta min story :P)

Anmäl
2015-10-21 18:33 #15 av: Ellxoxo

Jag hatar att gå till skolan. Jag får alltid ont i magen, jag börjar nästan gråta och jag är mobbad. Jag vet att de är ful att ljuga, men ibland brukar jag ljuga om att jag är sjuk osv så jag ska få stanna hemma. Mina så kallade '' bästisar '' blir sura när jag inte kommer till skolan och då skriver dom på skype ganska taskigt varför jag inte kommer till skolan. :c Storgråter

Anmäl
2015-11-12 09:51 #16 av: Disturbed-Angel

#15 Det där är som att läsa något som jag själv skrivit när jag gick i skolan. 

Jag har själv haft väldigt svår socialfobi. Det gick så långt att jag tillslut fann mig själv helt isolerad till mitt eget hem och vågade knappt ens gå förbi insidan av min egen ytterdörr. Flera år spenderade jag sådär och jag har fått kämpa något extremt för att kunna ta mig ur den här fobin. 
Jag förstår vad du känner och vad du går igenom för det var sådär det började för mig. 
Jag vill bara berätta att det finns inga enkla lösningar och förr eller senare kommer man behöva ta itu med det och ju tidigare man gör det desto lättare är det. 
Finns det något jag verkligen ångrar är det att jag inte gick till skolan fast det var jobbigt.  Att jag inte lärde mig hantera det innan det gick så långt att så många år av mitt liv blev helt förstörda. Jag önskar så att jag inte bara hade flytt.
När jag var ung så flydde och flydde och lät fobin ta överhanden och det är ett pris jag kommer få betala resten av mitt liv. 


Anmäl
2015-11-22 21:39 #17 av: martin tylar

hej alla kära
jag har en fråga till er kan man bli av med social förbi för alltid eller inte

Anmäl
2015-11-28 00:33 #18 av: appalpaj

#17 Jag skulle säga att ja, det kan man! Jag är fri nu. Jag kan vara lite blyg såklart, men bara helt normalt. Jag lever mitt liv och mår fint. Tar fortfarande medicin dock, men skulle säkerligen klara mig bra även utan den.  Det finns hopp!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.