Skriver av mig

Isolerad

2014-05-02 22:19 #0 av: Gurkand

Hej! Någon som börjar gå åt det bättre hållet?

Jag har haft social fobi i flera år . Det började när jag blev mobbad under grundskolan . Det började med att folk slutade prata med mig för att sedan låtsas om som att jag inte fanns . Förutom en "kompis" jag hade som tala om för mig varje dag hur ful jag var och att det är därför ingen tycker om mig. I högstadiet drog hon med sig typ hela klassen och folk vägrade ens att sitta jämte mig pga jag ansågs vara äcklig.  När det var som värst gömde jag mig t om för bilarna som åkte förbi eftersom att de inte fick se hur ful jag var . 

Den här "kompisen" drog med sig en annan tjej och det var de två som höll i mobbningen. Hon tvinga mig även att spegla mig jämt för att jag skulle se alla fel på mig . Detta har gjort att jag är besatt av mitt utseende och har varit ända sedan dess.  

Jag är totalt besatt av mitt utseende. Det är utseendet som gör att jag gömmer mig för folk. Är ofta rädd för mig själv när jag ser alla fel jag har.  Ända sedan den tiden med mobbningen speglar jag mig säkert 1000 gånger om dagen . MINST! En gång i minuten går jag till spegeln. Kan sitta i timmar och stirra i spegeln o se alla fel. Isolerade mig innan i flera månader inomhus och hade speglar i varje rum och en liten i fickan . Var tvungen att se min spegelbild dygnet runt annars fick jag panik. 

Jag vågar inte prata med folk pga hur jag ser ut. Pga min mun som jag skäms över och över tänderna då jag har överbett. Skäms över huden och har varit helt besatt av min hud!! Har i flera år kletat in flera ton lager med foundation för att dölja huden . Den får inte synas för då kommer folk se mitt rätta jag och frysa ut mig igen.

Har nu gått ner mycket i vikt vilket har jag mig hängig . Spec ansiktet , jag känner inte igen mig själv vilket inte är bra när man redan har BDD...

Behöver lite pepp från någon som arbetat sig ut ur fobin.

Jag har levt isolerad nu i 2 år hos mina föräldrar . Är snart 30 år så det känns ju så där... 

Anmäl
2014-05-03 12:50 #2 av: Wide Awake Dreamer

Känner igen mig lite i det du skriver, särkilt det där om hur munnen rörs sig när jag pratar. Jag har kanske inte haft BDD hela livet, men jag har alltid haft taskigt självförtroende när det gäller utseendet. För några år sedan drabbades jag hårt av något som verkade vara tydliga symptom av BDD. Jag tror att det var en del av en djup depression jag gick igenom just då. T.o.m. på jobbet gick jag ifrån flera gånger per dag för att stå och kolla mig i spegeln i säkert 10 min. Symptomen varade under minst ett år och har inte gått över helt ännu. Men nu bryr jag mig mycket mindre och är inte lika isolerad längre. Men det var fruktansvärt jobbigt när det var som värst. Jag kan bara föreställa mig hur det är att känna så under en längre tid. 

Väldigt trist att läsa om din historia. Du har blivit väldigt illa behandlad. Det är hemskt att människor behandlar varandra på det sättet. Men en sak kan jag säga med stor säkerhet: Ingen människa är så ful att han eller hon inte går att vara med eller sitta tillsammans med. Det var garanterat inte därför du blev mobbad och ignorerad. Det var bara ett sätt för dina mobbare att trycka ned dig. Att dina klasskamrater drog sig bort från dig hade bara med gruppmentaliteten att göra. Som du själv sa så var det de som mobbade dig som fick resten av klassen att behandla dig som att du var ful och äcklig. Jag gissar att de inte alls tyckte så egentligen. Men tyvärr är det många som hellre väljer att göra som alla andra än att tänka själva.  

Det enda rådet jag kan ge dig är att söka hjälp. Du behöver prata med en psykolog eller terapeut som förstår vad du går igenom och hur det påverkar ditt liv. Du har rätten att leva i samhället precis som alla andra, och ingen kan ta ifrån dig den rätten baserat på hur du ser ut. Och jag tror inte att någon vuxen person skulle göra det heller. Jag tror att de bryr sig mycket mindre än vad du tror att de gör. Vuxna människor fryser inte ut andra på grund av deras utseende. Samtidigt förstår jag hur det känns, när utseendet känns absolut livsviktigt. För min del blev det bättre när jag började utmana mig själv och vara ute mer och mer. Så småningom får man andra prioriteringar än utseendet, man lär sig att bry sig mindre. Samtidigt finns känslan och oron för vad andra tycker hela tiden kvar. Men vi funkar alla olika, och kanske är det så att det här med att ta sig ut på egen hand kanske är en för stor utmaning för dig just nu? Mitt råd är i alla fall att söka hjälp, om du inte gjort det redan. Ta kontakt med din vårdcentral och be att få träffa en psykolog. Berätta sedan hur ditt liv påverkas av dina problem. Det är jobbiga problem du har och du förtjänar att bli tagen på allvar.

Tillägg: Jag ser på ett annat forum att du redan har kontakt med vården, men du inte blir tagen på allvar. Det är trist att det får gå till så. Men tyvärr är det sådant som händer. Hoppas du lyckas få dem att lyssna. Annars får du kanske söka dig någon annanstans?

Anmäl
2014-05-03 13:40 #3 av: Gurkand

Hej och tack för det du skrev . Känns bra tt folk bryr sig!


Jo jag har kontaktat psykolog och går där ibland men han är väldigt ignorant och han säger åt mig att börja jobba . Han rycker på axlarna och säger att han inte förstår vad mitt problem är. Trots att jag isolerat mig så länge och sagt att jag har social fobi osv o haft sen jag var liten ..Han verkar inte tro mig och jag förstår inte varför jag mår dåligtt. Han säger att jag ser bra ut och att utseendt inte är något problem... MEn det hör ju inte till saken. Det är ju det att jag mår så dåligt och är så besatt som jag måste få hjälp med..  Jag får ta mod tillmig och ringa och fråga dem om jag får byta .. 


Jag försöker intala img själv att de inte menade allt taskigt de gjorde mot mig men jag kan inte förlåta de 2 tjejerna som verkligen gjorde allt för att få mig att hata mig själv.. 

I gymnasiet gick folk på mig också .De sa ofta alla fel jag hade i ansiktet och kommenterade hur jag prata och munnen ... Hur den rörde sig. De såg väl att jag skämdes kanske .  

Sen har jag haft en pojkvän som mer än gärna kommenterade mitt ansikte , huden och munnen.. 

Kanske inte är så konstigt då att man blivit så besatt som man blivit.

Jaghar iaf ändrat på mig genom att sluta sminka mig så mycket. Jag vet att folk störde sig på mig innan eftersom att jag var så sminkad jämt innan . Har provat att möta folk helt osminkad och det är ett enormt framsteg! Och jag har märkt att ingen har glott på mig . Iallafall inte folk som inte sett mig innan. 

Innan gick jag inte utanför dörren utan smink . De få gångerna då jag kom till skolan lite mindre sminkad i gymnasiet fick jag taskiga kommentarer av mina "vänner" över min hud . De gillade att göra mig osäker. Men nu har jag ingen kontakt med dem längre som tur är!

Men jag är jätte jätte rädd att jag ska stöta på dom nån dag och så ska de få se hur jag ser ut  nu.. Jag är väldigt sliten pga depression och utbrändhet och nu har jag gått ner mycket i vikt och mitt ansikte har blivit hängigt pga jag var stor i ansiktet innan o nu är jag väldigt smal . 

 Är rädd att de ska börja kommentera igen eller börja snacka skit om hur jag ser ut . Allt har jämt handlat om hur jag ser ut enligt dem. Deras favoritämne att prata om och kommentera eftersom att de vet hur osäker jag var på mitt utseende inann och att jag sminkade över huden hela tiden. Så de gillade att stirra och leta fel. Spec i klassrummet så folk skulle höra.


Förbannat arg är jag faktiskt över att det har varit som det har varit . Att några få människor ska kunna ha makten att trycka ner en så mycket att det har påverkat en i snart 20 år..





Anmäl
2014-06-20 17:34 #4 av: Blueberry95

Pratar du med någon? Det låter som att allt sitter i ditt huvud. Jag har varit i en liknande situation  när jag gick i högstadiet. Men nu har jag äntligen insätt att synen som man har på sig själv sitter i huvudet och att allt har med inställningen till livet att göra. Utseendet spelar absolut ingen roll, det är ens person i helhet. Jag vet att det är svårt att ändra tankesätt eller att få mod att vara sig själv, men om du börjar ett liten steg i taget att öppna dig upp och vara dig själv så kommer det bli mycket bättre. Alla människor är vackra på sitt sätt och det kommer alltid finnas människor som vill trycka ner en, men det är dom själva dom skadar mest. Om du lär dig att älska dig själv kommer folk att se upp till dig och dom som inte gör det kan inte skada dig.  

Skapa din egen verklighet och lev dina egna drömmar, låt ingen förstöra tillvaron för dig. Lycka till i livet :)

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.