Men gud!? Massa styrkekramar! Hoppas du någon gång i livet kan må bra igen!

Hoppas att allt blir bättre! 

Många styrkekramar till dig! <3

Kroppen kommer aldrig att må bra igen då jag fått en del kroniska fysiska sjukdomar p.g.a. all stress och dålig livsmiljö. Mitt huvud är också mycket förstört så jag är väldigt begränsad. Kommer aldrig kunna ha ett normalt jobb t.ex

Visst finns det dagar då det är lite lättare. Då man tar dagen som den kommer och bara är med sambon. Men ibland kommer allt emot och jag vill bara skrika ut hur fel de har gjort och att jag hade kunnat vara helt frisk och gjort allt här i världen!

Åh vad det gjorde ont i hjärtat av att läsa din text :( Så hemskt…

Men tänk på att man väljer inte sina föräldrar, man kan inte hjälpa vilka idioter man får till föräldrar, ibland kan jag tycka det är orättvist att just jag fick min mamma som inte lärde mig vara social och inte brydde sig om hur de gick för mig i skolan. 

styrkekram ❤️

Jag tror ingen kan förstå hur hemsk barndom jag haft. Jag levde bland familj, släkt och vänner men jag tror inte det var någon som förstod, eller såg.. Visst såg de mig må dåligt, men de såg aldrig hur dåligt.

Jag kan gå på stan och känna att människor ser på mig som om jag haft ett lekande lätt liv, jag ser bra ut, jag har en snygg kropp. Jag har en utstrålning som ger en känsla av självsäkerhet och glädje från en solstråle. Jag har ett smittande skratt. Folk får för sig att de vill vara mig. De är avundsjuka på vad de ser, men de ser ingenting egentligen.

Jag blev berörd av att läsa det du hade skrivit. Jag hoppas att det ordnar sig och att du kan börja om på nytt i ditt liv. Att du kan utnyttja det du har varit med om och använda det till något bra och bli starkare. Lycka till :)

På något sätt så känns det skönt att höra att jag berör någon här.

Jag har träffat många människor inom vården i hopp om hjälp och som vuxen förstår jag inte hur psykologer, terapeuter eller läkare har kunnat lyssna på det plågade barn jag var utan att ens fälla en tår eller försöka trösta en. Känslan man fick var alltid att "Nähä, mig är det visst inte synd om".

Men jag tyckte synd om mig själv. Och att jag berör någon här, får mig att känna att jag hade rätt om den känslan.

Jag spydde varje dag av stark panikångest. Jag brukade spy gång på gång tills jag slocknade på golvet i en av skolans toaletter. Ibland låg jag där långt efter att skolan hade stängt för att jag var för rädd att gå hem, eller för att jag inte hade kraft att ställa mig upp.

Det var aldrig någon som knackade på, eller undrade vart jag var. Lärarna gjorde sitt på undervisningen och sedan gick de på kafferast. Medans låg jag utmattad i spyor och bad till någon jag inte ens trodde på, om hjälp och att jag skulle få dö.

Jag minns en gång, när alla barnen hade lektioner och skolan var helt tyst. Jag låg som vanligt inne på toaletten. Det här var första och enda gången jag hörde mitt namn sägas utanför dörren till toaletten jag gömde mig i. Rösten lät vänlig och kom från min klasslärare. Hon bad mig att öppna dörren och som barn hade jag respekt för och lydde min lärare. 

Jag öppnade. Hon tog mig i armen och släpade mig med till lektionen där mina klasskamrater väntade. Jag grät och sade att jag behövde spy och gå till toaletten. Jag fick panik men kunde ingenting göra. Klasskamraterna tittade tyst på när jag kom in i klassrummet. Stank av galla efter att jag spytt. Ett av barnen sade:
-"Vad gör du här när du är sjuk? Åk hem!"
Den meningen har fastnat i mig. Tänk, tänk om jag kunde.. Hem, oj om jag hade fått ha en trygg plats att kalla hem. Och att det barnet förstod mer än de vuxna, jag var sjuk. Och då ska man ju inte vara i skolan..

Min lärare placerade mig längst fram vid en skolbänk och hämtade en sopkorg som hon hade under sitt eget skrivbord. Hon satte sopkorgen mitt framför mig på bänken och sade_:
-"Här har du, ifall att du måste spy."
_Sedan gick hon till dörren och vred om låset.
-"Men du får inte gå ut, du måste stanna här."

#8 Fy fan så du behandlats. Det var starkt att läsa. 

Styrka till dig!

Tack portera. Det värmer

Jag minns att jag brukade längta till sjukhuset. För där kunde jag vara trygg. Där var jag helt i min ensamhet, det var vitt och det var tyst. Jag visste att jag skulle bli uttorkad när jag hade spytt tillräckligt mycket, för det hade jag lärt mig. Det hade hänt så många gånger och de var alltid samma rutin. När jag inte stod upp så körde pappa, eller mamma mig till akuten. Där tog de prover och jag bad för allt vad jag hade. Bad att jag inte skulle ha en enda droppe kvar i min kropp och att jag skulle få stanna kvar.

Jag blev inlagd många gånger. En gång var jag så dålig, att jag blev kvar i 6 månader. Men samtidigt som jag var mycket sjuk så var jag också ett normalt barn. Så när mitt tillstånd blev bättre, blev jag också uttråkad. Jag ville gå ut i gräset, känna vinden och solen. Leka med mina vänner. Och jag längtade faktiskt efter min mammas husmanskost och min egen säng. Som barn är man förlåtande och 6 månader är lång tid, jag hann glömma helvetet.

Jag kände mig glad den dagen jag fick beskedet om när jag skulle få åka hem igen, det fanns så mycket jag ville göra och jag planerade för massvis med lek. Räknade dagar och timmar i min tråkiga sjukhussäng. Det kändes som att den dagen aldrig skulle komma, men den kom. 

Jag hade packat och sade hejdå till sjuksköterskorna. Satte mig i framsätet i bilen. Det var länge sedan, hur såg allt ut nu för tiden? Vad hade rivits, byggts och gjorts om i stan? Och hur såg det ut i min hemby.. Hängde någon av klasskamraterna utanför affären på sina cyklar? Det vet jag inte.

Bilen stannade till vid ett trafikljus, blinkade och svängde åt fel håll. "Hit bor vi ju inte mamma. Ska vi och handla mat?"

Vi skulle inte och handla. Hem skulle vi inte heller. Mina föräldrar hade lurat mig. De körde mig till en ny anstalt, ett ställe dit barn med alla möjliga problem kunde komma och läggas in. Jag skulle stanna i 6-9 månader. Jag blev ledsen och arg, jag ville hem. Och jag förstod inte, var jag inte frisk nu? Varför fick jag inte följa med mamma och pappa hem till mina bröder? Jag hade gjort allt jag skulle!

-Du förstår att vi behöver också få ha ett liv, svarade mina föräldrar. 

De behövde en paus från mig, för de orkade varken med mig eller ville försöka längre. Det var det bästa för dem då. Men själv blev jag bara sjukare.

Styrkekramar till dig! ❤️