Nu har inte jag haft en partner på länge, men två av mina tre senaste förhållanden börjades över nätet. Nu slutade de inge bra, men i alla fall. Mitt absolut senaste förhållande var med en tjej jag lärde känna via folkhögskolan jag gick på. :)

Mitt tips är att inte jaga förhållanden, det brukar aldrig (enligt mig) sluta bra då. Var dig själv i den förmån du känner att du kan, så kommer du nog hitta någon som behandlar dig som den människa du är så småningom.

Jag träffade min pojkvän på gymnasiet. Vi gick i samma klass.  Till skillnad från mig så är han väldigt utåtriktad och social. Det är faktiskt väldigt bra vid vissa tillfällen då han kan "sköta snacket" när vi träffa människor. Sen har han hjälpt mig våga prata mer med folk.  Sen har han samtidigt varit väldigt förstående och aldrig pressat mig när jag inte orkar eller mår dåligt.

Jag träffade honom hos en kompis, på fest. Inte menat att bli något. Vi träffade varandra igen förra året och blev ett par då - 5 år senare. Varit singel i 7 år, men dejtat mer eller mindre hela tiden. 

Just män har jag inga som helst problem med att träffa för en fika eller promenad. Fast jag har ju tränat mig också, det kan ju faktiskt säga då man haft många möten. 

Jag levde singel och ville ha det så, men var nyfiken på att prata med nytt folk. Eftersom att "den rätte" aldrig föll för mina fötter, så blev det att jag bara träffade en man 1-5 ggr. 

Min karl är totala motsatsen. Han är enstöring, jag lever för utbyte av vänner. Han är spontan och tycker allt är "bara" - jag måste planera och får ångest.

Jag och mitt ex har precis gjort slut, men vi var tillsammans i 6 år. Vi sågs på en fest och bytte nummer och dejtade sedan ett par gånger. Kommer ihåg att de första dejterna var hemska…jag satt mest tyst…men han hade tydligen tålamod och efter lång tid så klarade jag till slut av att öppna upp mig även om det tog väldigt lång tid.

Personlighetsmässigt var han väldigt social som person så det hjälpte väl en hel del på vägen.