Jag har alltid haft ångest när det kommer till att ta den första kontakten med människor. Kan inte direkt påstå att jag funderat speciellt över varför det är så, förrän alldeles nyligen.
Jag har egentligen aldrig mått speciellt bra, har nog alltid haft ångest för det sociala. 

Om jag är helt ärlig mot mig själv så har jag bara tagit initiativ till saker en handfull gånger. Jag har varit självkritisk och insett att jag är alldeles för rädd för ångesten som kommer med ett nej. Jag kan inte låta bli att ta det personligt även om jag försöker att intala mig att det inte är illa menat.

Nu funderar jag även om det är vanligt bland sociala fobin att ha extremt svårt att skriva till folk, även ta initiativ till att hitta på nått med vänner..?
Jag har nästan inga vänner kvar. Två återstår och dom har förstått mitt problem. Ingen av dom dömer mig för att jag inte orkat svara i telefonen, eller tar upp det när jag väl svarar.

Jag kan känna mig som en riktigt värdelös vän pga denna ovanan jag har… Jag har på senare tid (senaste veckorna) försökt att utmana den här ångesten, men det känns fortfarande inte lättare att skriva först till människor.

Varje minut jag väntar på svar känns som en evighet, en smärtsam sådan… Jag förstår inte varför jag är så känslig…. Vem som helst förstår väl att man inte alltid svarar inom en minut? Men varför känns det som att det går så lång tid…?

Fan, det är inte lätt med ångest. Men jag försöker i alla fall att visa att jag visst är intresserad, även om det inte alltid är så att jag orkar…

Det känns som att det här inlägget blev rörigt, men nu har jag i alla fall fått lätta på mitt hjärta lite.