Annons:
Etikettber-om-råd
Läst 1241 ggr
[kanskemenbarakanske]
10/17/14, 10:02 AM

Social fobi?

Börjar mer och mer förstå att det är Social fobi som jag har. Det blir lite värre för varje dag känns det som. Har svårt att stå i kö, handla, göra bort mig, äta lunch i skolan, att vara social tar sjukt mkt kraft( inte med människor jag redan känner), klarar inte av att gå på fester(bara enstaka fall), problem att prata i telefon på bussar och tåg, rädsla när jag hoppar på bussar, "hittar på" nya beteenden (som att stamma, kan ha svårt att säga R, kan små rycka i huvudet, svårt att prata osv i sociala sammanhang) går in i klassrummet när lektionen redan börjat, känner mig inspekterad och kritiserad, kan i min hjärna tro att människor egentligen inte gillar mig, blir orolig över tankarna jag har OSV OSV OSV. Och jag är så sjukt trött på det. Just nu känner jag bara en stor aggression mot mig själv. Varför ska det vara så svårt för? Känner andra samma sak? Är allt egentligen bara i mitt huvud ? 
Känner mig som ett problem när människor säger "Men du kanske borde på KBT-behandling" eller "Vi ska fixa dig". Ser dom ner på mig eller säger dom så för att hjälpa? Bryr människor sig egentligen om mig och varför gör dom det isånnafall? Varför fortsätter människor bjuda med mig på saker när jag gång på gång tackar nej? Kommer människor tröttna på mig och ge upp?
Ibland förstår jag mig inte på människor. Det är som om dom pratar ett annat språk. 
Förlåt om det här blev rörig men vet inte hur jag ska göra eller gå vidare. Som sagt så börjar jag förstå att det troligen är Social fobi jag har och börjar kunna koppla det till min ångest, självhat och depression .
Kan ju också säga att jag gått till kurator, dock två gånger, men tycker inte det hjälpte. Hon pratar om saker jag redan vet.
Vad tycker ni att jag borde göra? Det här börjar spåra en aning känner jag…

  • Redigerat 12/19/20, 6:23 PM av Lia
Annons:
Eeyor
10/17/14, 10:49 AM
#1

Känner så mycket igen mig i det du skriver! Har haft väldigt svårt att förstå och acceptera att jag kanske faktiskt "bara" har Social fobi och kanske faktiskt kan bli hjälpt, är fortfarande lite skeptisk dock men har börjat på KBT för att ge det en chans. Jag känner som att alla andra som har det svårt är såklart inte socialt odugliga Egentligen, men jag ÄR faktiskt det, jag ÄR mindre värd än alla och mina känslor om att ingen tycker om mig Är sanna. Därför går det inte att hjälpa mig på samma sätt som man kan hjälpa andra som egentligen inte ÄR det dem tror att de är. Tycker det är så rörigt att förklara, men med detta i åtanke så känns det som att det vore för bra för att vara sant att jag skulle ha Social fobi och faktiskt kunna bli fri från detta. Jag brukar också ofta säga nej, men jag ser det som att andra mest försöker få mig att känna mig inkluderad fast egentligen vill dem inte att jag ska vara med, så hade jag börjt säga ja så hade dem säkert slutat fråga efter ett tag. Och om de faktiskt tror att de tycker om mig och vill att jag ska säga ja, så kan jag ändå inte säga ja för då hade de efter att de träffat mig insett hur dålig jag är och bli en person som dessa jag beskrev först. Krångligt ens tankar är. Hoppas jag lyckats förmedla någonting iallafall. Poängen är iallafall att om jag har Social fobi så är det stor chans att du också har det. Fast egentligen skulle jag vilja säga att det är sannolikt att du har Social fobi oavsett vad jag har, och du borde söka hjälp, vet inte vart som är bäst att börja söka (jag hade kontakt med psykiatrin pga depression och då märkte dem att jag nog hade Social fobi, så jag sökte aldrig för det själv), men vårdcentral eller öppen psykiatrin. Kuratorn borde också kunna skicka dig vidare någonstans med remiss, hon borde ju veta vart!

[kanskemenbarakanske]
10/17/14, 11:05 AM
#2

#1 det är alltid skönt att veta att man inte är ensam även fast man inte vill att andra ska må som en själv. Men har tagit kontakt med vuxen psyk (heter det så?) och dom ska ringa mig på onsdag. Får se om det känns bättre än kuratorn. Tycker inte hon va uppmärksam och frågade mig frågor som jag tycker är sjävklara att man frågar för att få en klar bild över problemet.
Sen så kan jag inflika att det ibland faktiskt går bra. Det beror på mitt humör. Ibland är jag glad och sprallig och automatiskt blir det lättare för mig att göra det som jag annars tycker är jobbigt. Är jag ex glad och har en kompis brevid mig kan ångesten över att stå i kö inte vara lite stark och ibland nästan helt borta. Jag styrs väldigt mycket av känslor och omgivningen. Är väldigt känslig som person och överanalyserande.

Eeyor
10/18/14, 9:55 PM
#3

Jag hoppas att det kommer gå bra med samtalet och att du får hjälp av psykiatrin nu, du får försöka stå på dig. Jag förstår vad du menar, själv gör jag i princip allt med min sambo. Och det är väl nog helt normalt att det är olika svårt beroende på hur man mår antar jag.

Upp till toppen
Annons: