Exponering under KBT
Jag har för inte alltför länge sedan börjat med KBT, så jag har inte haft så många träffar än. Vi har fortfarande inte hållt på så mycket med Exponering utan mest att få in tänket och analysera egna tankar och beteenden i olika situationer, vara mer medveten helt enkelt. Men senast så ville hon helt plötsligt att jag skulle göra en grej framför henne, som jag tyckte var jobbigt, och satte mig då i en väldigt obehaglig och ångestfull situation. Jag ville ju inte, men jag kan inte heller bara säga nej, och allt jag kan tänka på är hur jobbigt det är, hur jag ska kunna slippa att göra saken, och hur mycket jag ogillar henne för att sätta mig i en sådan situation. Hon försökte få mig att tänka mer positivt inför detta men jag kunde som sagt inte tänka på något positivt eller neutralt. Jag kan ju inte tänka klart när jag är i en ångestfull situation, det är ju därför jag är där.. Och bara att vara där är redan ångestfullt nog. Nu får jag väldigt mycket ångest av tanken att behöva åka dit, hon kanske ber mig göra något jobbigt igen. Men så jag undrar om detta är vanligt? Brukar ni göra exponeringsövningar under själva KBT sektionerna? Utan förvarning? Jag kanske tänker fel, men hade tänkt att det skulle vara som en frizon, utan ångest, där vi diskuterar det jag gjort när jag utsatt mig för ångestfulla situationer.. Vad är era erfarenheter?
Nej, det har aldrig hänt mig. Däremot under Sf-utbildning så fick vi vid en träff intervjua varandra och presentera den andra inför gruppen. Vi var 6 styckna tror jag och det var väldigt jobbigt. Annars fick vi mest läxor till nästa vecka bara. Mina läxor minns jag inte (var 15 år sen). Fast en blyg kille fick i uppgift att bjuda in sig hos en granne. Och det var fruktansvärt för honom, han hade ju inte ens hejat på sina grannar ännu, fast han bott på samma ställe i många år.
Tack för ditt svar! Det låter extremt att göra det som killen fick göra, var det en av de tidiga uppgifterna? Ni fick aldrig göra något tillsammans med terapeuten ute någonstans, att denne var som ett stöd? Kände du dig bekväm med terapeuten, typ skulle du kunna göra saker med denne eller framför denne som hade varit svårt att göra med andra? Nu blev det väldigt många frågor, jag förstår om du inte kommer ihåg!
Jag gick hos psykologen innan och efter med. Det var hon som satt diagnosen på mig och hon höll i kursen. Tror vi satt inne i ett rum alla gånger utom sista - då gick vi ut och fikade. Fick barn innan, så tiden flyter ihop lite. Men jag minns att vi fick veta allt om Social fobi och relaterade fobier. Och om ångest, mediciner m.m. Försöker minnas vad just jag arbetade med, men minns inte. Mitt problem var buss, så det var nog det. Fast diagnosen var rätt färsk, så just all info och igenkännande var nog viktigast. KBT för buss gick jag senare med annan kvinna, som var höggravid och vi hann bara ses ett par ggr. Efter det flöt det ut i sanden. Tog tag i bussfobin flera år senare.