Efter man blivit botad
Så nu 2 år senare efter jag kom på att jag hade Social fobi, jag har i princip lyckats bota mig själv, till 80% iallafall. Men nu då, har ett extremt ensamt liv med inga kompisar alls, alldrig haft en flickvän(det har varit min högsta önskan och enda livsmål sen jag var 15 i princip).
Livet börjar om från nytt nu och man måste lära sig hur man skaffar vänner och hur man dejtar tjejer osv och jag känner mig alldeles för gammal för att börja om livet på nytt, jag är 35 år. Jag vet inte vart jag ska få energin i från när jag är halvt deprimerad hela tiden för att jag är ensam.
Sen det dåliga självförtroendet man har fått pågrund av sociala fobin är extremt svårt att komma över, vet i teorin nu att jag inte är helt värdelös, men det är så svårt att övertala sig själv, mantrat man haft i hela livet som upprepas hela dagen lång i skallen "jag är ful och fet" kommer alldrig att försvinna, även om jag gått ner extremt mycket i vikt och styrketränat som en vilde. Kanske om nån någonsin skulle ge mig en komplimang för uttseende, kanske bara "snygg frisyr" eller nått efter jag nyklippt mig så kanske det skulle förbättras, men jag har inget hopp på att det någonsin ska hända.
Den extrema ensamheten man känner när man vet att man inte duger till nånting är horribel att leva med. Och det värsta av allt är att det går ut över andra i min närhet på jobbet när jag går på affären osv, jag kämpar för att vara glad och trevlig och skämta mycket, för att inte dra dom andra ner i min misär.
För tillfället har jag ett bra jobb och trevliga arbetskamrater, det har varit en extremt stor hjälp till att komma över min sociala fobi, men tyvärr tar ansällningen slut snart och jag är rädd för att tappa mycket av framstegen jag har gjort.
Så om det finns folk i samma sits, och har några tips på hur jag ska fortsätta skulle vara extremt hjälpsamt.
- Redigerat 12/19/20, 5:20 PM av Lia
På sätt och vis är jag lite i samma situation som dig just nu. Jag har varit i kontakt med psykiatrin som har bedömt mig som helt frisk. De menar att mina problem mest varit prestationsångest i samband med studier och senare nedstämdhet p.g.a. ouppnådda drömmar och mål.
Jag kan känna att det kanske stämmer, men det känns också lite konstigt med tanke på att psykologen på min vårdcentral gav mig diagnosen Fobisk personlighetsstörning för fyra år sedan. Det är en ganska allvarlig diagnos som inte försvinner bara sådär, så något har blivit fel någonstans. Jag frågade faktiskt psykiatrikern specifikt om den diagnosen, men hon menade att jag inte kunnat göra de saker jag gjort i livet om jag verkligen hade haft den personlighetsstörningen. Vet inte riktigt vad jag skall tro, men jag hoppas att hon har rätt.
Önskar att jag hade tips att komma med. Men tyvärr sitter jag lite i samma sits själv. Socialt fungerar jag ganska bra nu, har gjort stora framsteg under arbetsträningen under förra året. Jag behöver dock ha ett jobb, men med lite erfarenhet och obefintliga kontakter verkar det väldigt svårt. Nu skall jag börja jobbcoachning via arbetsförmedlingen, så jag hoppas att det ger något.
Kan säga att jag tycker att du har mycket att vara stolt över. Du har mer eller mindre botat din sociala fobi, vilket sannerligen inte är lätt. Du har haft ett jobb en längre tid (antar jag?) där det verkar ha gått bra. Till på köpet har du tränat hårt och gått ner mycket i vikt. Alla tre saker är var för sig imponerande prestationer som visar att du är målmedveten och viljestark. Det faktum att du klarat alla tre under samma tid är smått fantastiskt. Du har jobbat otroligt bra med dig själv. Det är något som är bra att ha med dig när du ställs inför nya utmaningar i livet.
Samtidigt så förstår jag om allt det där känns lite meningslöst när du inte känner dig nöjd med det liv du lever. Det är lite samma sak för mig, även om jag inte kan skryta med så stora framsteg i jobbet med mig själv. Ensamheten är rätt knäckande. Det är svårt för folk som inte upplevt det själv att förstå hur det känns att ha ett närmast obefintligt socialt nätverk. Man får uppbåda all motivation och glädje helt själv, och det är inte alltid så lätt. Jag föll "under radarn" för ca 15 år sedan, när jag hoppade av universitetet. Sedan dess har jag aldrig lyckats komma in i någon social gemenskap. Ingen som hållit något tag i alla fall. Trodde att jag hade något på gång för några år sedan, men den personen, ironiskt nog, skrämdes bort just av min ensamhet. Så ensamheten är inte bara jobbig i sig, den verkar också göra det svårare att få kontakt med andra.
Jag känner igen vilsenheten i att börja om livet igen på vuxna dagar. Det är precis det jag måste göra nu. Hur gör man? Som sagt så önskar jag att jag hade några svar, men tyvärr, jag söker efter dem själv. Däremot tycker jag att du skall ta med dig det du uppnått hittills i livet. Du har all anledning att vara stolt över det. Och jag tror att det är en indikation om hur du kommer att lyckas med andra saker du tar dig för. Om jag skall ge något allmänt tips så är det väl att ta det lite steg för steg. Tänk inte att du måste fixa allt med jobb, flickvän och kompisar på en gång, då lär det bli för stressigt. Jobb och försörjning måste man ju ordna med ganska snabbt, så det är ju oftast prio 1, men den sociala biten kan ju få vara pågående projekt under en längre tid.
Jag trodde att allt mitt arbete jag gjort med mig själv äntligen gav frukt, när jag träffade en tjej och vart nästan direkt kär, första gången jag varit kär. Och hon påstod att hon kände samma sak, 2 dagar senare dumpade hon mig, och jag sitter här nu med en ordentlig depression, och har fått en panikångestatack på jobbet på köpet. Känns som jag kommer att få börja om från början igen, sen kan hon aldrig varit intresserad, hon måste bara gjort det för att jävlas med mig, snacka om ondskefullt.