Hej, jag är ganska säker på att jag inte har Social ångest men kan ha mycket väl fel, om jag tolkat vad en generaliserad ångest är. Jag har själv lyckats göra så att jag vågar ta mer plats och kan prata med andra människor som jag inte känner. Men de har krävt väldigt mycket från mig att hantera allt det. När det var som värst hade jag problem att åka kommunalt och gå utanför dörren. De kändes som en adrenalin kick, hjärtat rusade, brukade få kall svettningar och darrade. Ibland fick jag ett ringande ljud i öronen. Nu kan jag åka tåget själv utan någon jag känner är med mig men jag känner fortfarande ett obehag men inte såpass att de hindrar mig. Brukar ofta lyssna på musik och läsa en bok för att skärma av mig från allting som händer runt omkring mig. Kommer ihåg att när jag gick i högstadiet så ville jag skolka på grund av att jag blev mobbad. Men att skolka skulle sluta upp med att jag skulle bli slagen av min mamma. De ända positiva var att de inte var någon fysisk mobbning, hade bara rykten, skratt och prat bakom min rygg och sånt. Det som sårade mig väldigt mycket då, var att den som startade allt var min bästa kompis på den tiden. En vän jag hade haft i 10 år och varit min närmsta vän. Så valde hellre att stå ut med mental nedtryckt med att folk pratade bakom min rygg och höra vad de sa. Då jag blir mer sårad av att höra det från min familj, då jag tar åt mig det mer än vad andra säger. Jag har som litet barn alltid behövt bete mig mer mogen än vad jag var. Vilket gjort att jag känner mig allt mer otrygg bland människor men jag låter också folk utnyttja mig. Vet att min före detta kille utnyttjade mina osäkerheter och kontrollerade mig. De var inget jag tänkte på då, då han behövde bara säga några få komplimanger och så struntade jag totalt i mina egna känslor. Då jag bara ville höra något positivt. Just detta beteende som jag har skrämmer mig väldigt mycket. Då att vara så medgiven och strunta totalt i mina egna känslor och vilja. Bara för att få andra ska må bättre, för att se till att de stannar kvar eller att de ska gilla mig. Så kan jag helt enkelt låta de göra vad de vill med mig. Så min självkänsla är verkligen botten. När jag kollar i spegeln, så kommer alla negativa röster och trycker ner mig ännu mer. Detta gör så att jag blir ännu mer osäker och rädd. Jag har några vänner, 3 st som är bra och en som är inte den bästa och kan vara en bit toxisk ibland. Då hon har en tendens att utnyttja mig och brukar ofta kommentera om min vikt. Men har känt henne sen jag var 7 år gammal. Så hon klassas väl som en barndomsvän. Tror hon gillar att umgås med mig då hon gillar hur min familj verkar att vara. Då hon tycker att min familj är bättre än hennes. Jag är 22 årig tjej som är 173 cm lång och väger 60 kg och har fått kommenterar om min vikt ända sen jag var 16 år. Från mina kompisar, familj och familjens vänner samt släkt. Känns ibland som att jag har fått en rubbad bild om mig själv. Vilket får mig att hata mig själv ännu mer samt jag hatar hur jag är. Som liten ignorerade jag alla negativa kommenterar jag fick höra. Allt oftare man hör samma kommenterar så börjar man sakta att tro på vad de andra säger. ”A broken record” som upprepas hela tiden och finns i baktankarna. Så hur fixar man så att man får bättre självkänsla och börjar älska sig själv lite grann. Så jag kan fixa min svaga personlighet. Skulle vara tacksam med några tips och tack för att ni läste min text // Arcane 💕