Hej Miralea! Jag har haft och har liknande problem som du har. Jag har pluggat på högskola utan att bli klar, delvis på grund av min blyghet. Jag har också haft enormt svårt att hitta jobb. Men en sak har jag gjort och det är att söka hjälp. Jag gick till vårdentralen och sökte för depression men fick istället en annan diagnos som förklarade varför jag varit så blyg i hela mitt liv. Jag kämpar fortfarande med att hitta min plats i tillvaron, men jag är glad att jag sökte hjälp och fick gå i terapi ett tag. Det stärkte mig väldigt mycket och gjorde att jag lärde känna mig själv väldigt bra.

Jag tycker att första steget för dig borde vara att söka hjälp på vårdcentralen. Eller så kanske du kan prata med någon kurator på högskolan där du går? Jag vet att det känns jättejobbigt att söka hjälp för sådant här, man känner sig fruktansvärt utsatt, rädd och dum, men känner man sig vilsen i livet så är det kanske bästa sättet att börja göra något åt det. Och det är många som söker hjälp för liknande problem, så oavsett var du vänder dig så lär du inte vara den första som kommer till dem med sådana problem. 

Lycka till! 🙂

Försök våga att söka hjälp, det kan göra mycket att få hjälp.

Det jag skulle tipsa om utifrån vad du skriver här är att försöka ändra tankemönstret. Varje gång du ringer, tänk på det positiva att du ringt. Ge dig själv beröm! :) 

Du går skola, vilket innebär att du faktiskt tar dig till skolan :)

Om du söker hjälp och får en diagnos så kommer den förståelsen finnas  hos arbetsförmedlingen och det kan öppna möjligheter för dig att ta dig ut i ett arbete.

Fundera vad för arbetsuppgifter som skulle funka för dig. 

Jag jobbar för tillfället med lokalvård. Man jobbar ju ofta ensam, men runt folk.

Tidningsbud är ett yrke min kurator pratade om bland annat. 

Hoppas du hittar något som funkar för dig. :)

jag valde att jobba som tidningsbud. fick jobbet över telefon och behövde aldrig prata med chefen. dock dåligt betalt och ett nattjobb. jag vågade heller inte söka hjälp så jag tog mig ur den sociala fobin på egen hand. jag hade haft Social fobi hela livet fram tills jag tog mig ur den.

Hej Miralea, 

Jag såg ditt inlägg för någon timme sedan men tvekade om jag skulle skriva en kommentar. Att läsa ditt inlägg var nämligen lite som att titta i en spegel. Jag är 26 år, läser också på högskolan, har aldrig haft en pojkvän, knappt ngn arbetserfarenhet, har "telefonfobi", lider av panikångest, torgskräck mm. 

Till skillnad från dig som alltid varit blyg, började min osäkerhet på högstadiet och har sedan dess förvärrats. Att gå och handla och stå i kassan är jättejobbigt. Att bara promenera ute ensam gör mig svettig och uppjagad, men jag tvingar mig ändå att gå ut en lite stund de flesta dagar i veckan. 

En orsak till att du skrev var nog att få vissa tips, och du kanske inser nu att detta inte är ett sådant brev. Min situation är helt enkelt för lik din. 

För några år sedan jobbade jag som städerska och var djupt deprimerad. Jag sökte hjälp för detta, fullständigt desperat, men kände inte något gehör och delvis var detta mitt eget fel då jag hade en tendens att släta över problemen för att bli omtyckt av läkaren. Jag var(är) så socialt skygg och hämmad att jag inte ville öppna mig för en framgångsrik läkare, man, som jag inte trodde alls kunde relatera till mina problem. Jag skämdes och gick aldrig dit mer. Försökte ytterligare några år senare men upplevde samma sak (även om jag grät störtfloder och denna gången fick antidepressiva) dock var det ingen räddning eftersom jag lider av dödsångest och är rädd för mediciner. Jag var helt enkelt bortom räddning… 

Precis som du har jag inga andra vänner än mina föräldrar och syskon.

Jag har de senaste åren "gömt" mig för världen genom att studera på högskolan. Jag känner att jag inte klarar av vanliga jobb, ansvar och det sociala som det kräver. I nuläget har jag studerat på distans, och jag brukar säga att "CSN har räddat mitt liv".  

…

det här inlägget kan bli hur långt som helst, och jag slutar här idag men tänker fortsätta besöka forumet för Social fobi.

Hej Miralea!

Tack för ditt fina inlägg, med detta hjälper du andra att förstå hur det kan kännas att lida av Social fobi, jag är säker på att många begraver sin hemlighet så djupt att man inte ens talar med sin allra närmaste om dom besvär man upplever eftersom man automatiskt förknippar problemet med en stor skam vilket gör det svårare att finna en väg ut ur detta mörker.

Om jag går till mig själv som har levt hela mitt liv med detta så kan jag berätta att intressen som jag brunnit för har varit till stor hjälp för mig, du har säkert något som du tycker om som du skulle vilja ägna tid åt, gör det, bli riktigt bra på det vad det än må vara så kommer du med all sannolikhet att få en bättre självkänsla som även kommer resultera i att du får kontakt med likasinnade som ser och uppskattar dina talanger vilket ytterligare kommer kommer få dig att må bättre, med lite tur kanske du också kan kombinera ditt intresse med ditt framtida yrkesval, det är min övertygelse att det finns en plats för alla, hur udda man än må vara, tänk på att det mesta här världen skapades av udda människor med annorlunda idéer.

Lycka till.