Hej! Jag har länge känt mig lite udda och tänkt att det är väl bara sån jag är. Familj och vänner har beklagat sig över hur blyg jag alltid varit. Men nu har jag isolerat mig och varit ensam i tre år. Nu vet jag att jag inte är den jag är. Jag har en chans att vara och göra vad andra människor gör! Jag kan skaffa mig ett jobb snart! Det är väldigt stärkande att se sig själv som en person som lider av socialfobi istället för att se sig själv som en person som inte vet hur man lever. Jag har börjat lägga märke till saker jag gör för att undvika ångest och rädsla. När jag blev "vuxen" och var tvungen att träffa människor och äta med andra människor än min familj så märkte jag att jag är livrädd för att sätta i halsen och hosta ihjäl mig vid bordet, (och jag gör ALLTID det när jag är bortbjuden) då har jag lärt mig själv att ignorera att jag har satt i halsen, jag fortsätter att äta med motstånd. Och med tårar i ögonen. (Men jag har ju ögonen riktade på tallriken så det ser ingen). Till slut så har det som gjort motstånd i halsen klarnat upp sig. Jag känner mig pinsam inför mig själv, varför måste jag kontrollera mig själv till den grad att jag fått min kropp att lära sig att inte göra några konstigheter bland folk. Jag får inte hjärtklappning, darrar eller svettas inte när det blir jobbigt. Jag bara vet att jag inte borde stå och plocka godis när sambon gått iväg och hämtat mjölk i butiken. Och då berättar jag för mig själv att jag inte var sugen på godis och springer efter. Jag skriver det här, för att jag är glad att jag har hittat svar. Och ville dela med mig av mig själv!