hej Emelie. 

Du är 17 år gammal och skriver i ditt inlägg att du lider av Social fobi, vilket säger något om dig (din personliga mognad) men också om tidsandan just nu när barn och ungdomar får diagnoser till höger och vänster. Detta säger jag inte som en kritik mot dig utan som en kritik mot samhällets syn på det som är avvikande och annorlunda från normen. 

När jag var 17 gick jag på ett estetiskt gymnasium. Jag skolkade en hel del och hade alltid bråttom hem då jag ville slippa människorna. Jag hatade skolmatsalen och gömde mig i ngt hörn eller skippade den. Jag gick inte på aktivitetsdagar eller dylikt och lärde mig vilka korridorer som var folktomma. Jag var väldigt deprimerad, ensam och arg jämt på mina föräldrar (som otacksamt fick ta emot mina utbrott). Jag spenderade varje ledig tid framför tvåloperor och var en medelmåttig elev. Till skillnad från dig hade jag ingen koll på varför jag var arg eller varför jag tappat kontakten med mina vänner, jag kände nog inte ens till termen "social fobi". Att jag var folkskygg var inget jag pratade om och är något som jag än idag har svårt att prata om. 

När jag läser ditt inlägg får jag upp minnen av min egen student. Jag minns att jag inte gick på balen, att jag ej köpte studentmössa, och att jag plågades igenom hela dagen. Vi skulle springa ut inför föräldrarna och gå i led genom staden och åka flak och allt var antagligen så jobbigt att jag "stängde av" mina känslor. Mina föräldrar tog ett foto där man ser mig sitta ner i vagnen, generad över all uppståndelse. Jag minns också att jag gjorde mina föräldrar arga när jag sa att jag inte ville att mina släktingar skulle komma på besök, och i sådana situationer kände jag mig maktlös eftersom jag inte kunde försvara min depression/sociala fobi. 

Jag förstår din ambivalens inför studenten. Det är naturligtvis inte bara dagen i sig utan att den representerar att man kastas in i något osäkert. Själv ville jag inget hellre än att sluta gymnasiet som jag vantrivdes men efteråt förlorade jag all trygghet. Jag hade i 3 år vetat vad jag skulle gå och levt på mina föräldrar och nu skulle jag ta initiativ och skapa mig ett eget liv. Som vem som helst kan gissa är det en katastrof för den som lider av Social fobi. 

Jag kanske vågade säga hej till bildläraren som var bekant, en helt annan sak var det att konfronteras med främmande människor: chefer på anställningsintervju, lärare och elever på universitet, fastighetsskötare till lägenheter… Jag var arbetslös och deprimerad och ja… det var jobbiga år och länge tänkte jag på det som "förlorade år" precis som du skriver att du "missat" att göra en positiv upplevelse av gymnasietiden. 

Idag kan jag ha lite mer distans till vissa saker som jag såg mer dramatiskt på då t.ex. när jag upptäcker på detta forum att det finns andra som jag och att alla människor man möter har sina problem att kämpa med. 

Social fobi innebär att man är väldigt känslig som människa. Jag kan ofta känna en tajt känsla i halsen och bli helt förstörd av minsta lilla kritik eller hård ton. Mitt-i-stunden-råd är att du ska bejaka din känslighet och utveckla dina konstnärliga sidor. Du skriver att du gillar poesi och det märks - din text har ett bra flyt och du vågar vara öppen utan att bli sentimental. 

jag ser fram emot att läsa mer inlägg om hur rädsla för människor hindrar dig osv. / bella

Hej Emelie!

Jag vet inte om det är någon tröst men du kommer lära dig leva med dina besvär, du kommer bli duktig på att dölja problemen och lära dig hantera situationer som är skrämmande, vi människor klarar att anpassa oss till dom mest hemska situationer så även du kommer med tiden att bli "din egen profet".

Jag önskar jag kunde ge dig ett annat svar, att "javisst kommer det att försvinna när du blir äldre", men det skulle inte vara ett ärligt svar, hoppas ändå att du finner din väg som gör din vardag dräglig och att du ändå trots denna oönskade gåva får ett bra och ett lyckligt liv.

Det du beskriver kallas post mortum, att man går tillbaka och återupplever alla negativa händelser och på så sätt jobbar in dem i huvudet som en "sanning". Man kan även tänka framåt på alla "katastrofer" som kommer framöver.  Det är viktiga är försöka bryta dessa tankar som ofta startar av en automatisk tanke. Om det inte är något man klarar själv så ska man se till att skaffa hjälpa via en kurator, psykolog eller vad vem man nu får träffa. Man kan ha otur att träffa dåliga sådana också, men i så fall ska man söka vidare för det finns verkligen många som är hur bra som helst. Jag har upplevt både och så vet vad jag pratar om det fallet. Oavsett så hoppas jag du får börja må bättre och att allt börjar lösa sig för dig.