Förstår att du känner dig illa till mods:-( Smart av dig att ha en komihåglapp med samtalsämnen! Finns det nån släkting du har förtroende för som det är lättare för dig att vara med som du kan ty dig till? Är det lättare för dig att leka med barnen om de nu är i lekplder? Hjälpa till att duka av och diska så att du automatiskt kommer bort från händelsernas centrum och därmed slipper prata? Det är ju sätt att fly från problemet men som kanske gör det enklare för dig att stå ut. Sen kan du kanske gå hem tidigt; du måste ju stiga upp mycket tidigt dagen efter eftersom du ju ska iväg på nåt myyyycket viktigt. Sociala sammankomster som man inte kan smita undan är verkligen vedervärdiga! Jag brukar inte ens klara av att komma iväg på sådant. Har alltid en undanflykt eller så säger jag sanningen; att jag inte fixar stora sällskap. Om en månad är jag bjuden på 50-årskalas och det blir svårt att hitta en ursäkt att inte komma till den. LLycka till!

Jag åker med mina föräldrar dit till kusinernas sommarställe där vi ska ses, långt hemifrån . . Problemet är att mamma inte är ett dugg stöttande och säger att ' såhär är det för alla' , hon påstår också att hon har samma problematik som mig .. Även att det inte alls är så. Så jag har ingen trygg person så , jag känner mig utlämnad och sårbar och väldigt ledsen inuti , men är beroende av när dom vill åka hem. Har svårt att leka med barn med och bjuda på mig själv . Känner mig som en belastning för omgivningen då det ska vara svårt, sen blir jag ledsen då jag inte tycker att förstår mig . Men det du säger känns bra att höra , jag hoppas det går bra för dig om du orkar ta dig iväg på 50- års festen . När det blir såhär är det svårt att förstå hur man ska orka ha det såhär ela livet … :' (

Det går att bli av med Social fobi. Säger iaf min kbt-terapeut. Men som vid all fobiträning och ångesthantering måste man ju utsätta sig för det som orsakar ångesten. För varje gång man utsätts så kommer ångesten att minska för att till slut försvinna helt. Trist att du inte får stöd av din mamma. Det hon säger att det är så här för alla stämmer inte. I så fall skulle ju ingen anordna en enda släktträff… På något konstigt sätt brukar man klara av även jobbiga situationer som denna. Ibland är det själva fasandet innan som är värst. När man väl befinner sig mitt uppi det hemska så kan man tänka att det snart är över för trots allt så går tiden oftast ganska fort ändå. Försöka glädja sig tex åt att det blir god mat (om man nu klarar av att äta bland andra människor när man är nervös…) Ta med din komihåglapp. Den är en trygghet! Håll dig undan din mamma om det känns bättre för dig Ta en promenad om det blir tillfälle så du kan pusta ut. Erbjud dig hjälpa till med disk o andra saker. Då hamnar du i bakgrunden och uppfattAs samtidigt som trevlig och hjälpsam och behöver inte prata med så många samtidigt. Ta fram mobilen och pilla med den. Det uppfattas kanske som ohyfsat men om det får dig att känna dig bättre till mods så gör det ändå. Gå på toaletten om det känns jobbigt. Det finns kanske någon som du iaf tycker är lite okej att prata med. Håll dig till den personen då och använd komihåglappen. Jag ska tänka på dig idag! Lycka till, och du, det kommer att gå bra, och i morgon är det över😄

Tack för det du säger , det värmer :) mamma förstår sig inte på det här med känslor , jag får aldrig ha känslor för henne , det är alltid ' skärp dig nu , lägg av och sluta larva dig ' hon förstår inte att jag får kämpa ihjäl mig för många saker .. Och hon säger ofta att det är likadant för henne … Hon har inga problem att prata med andra , hålla igång samtal och undviker aldrig något socialt , hon säger heller aldrig att jag är bra som försöker , tvärtom att det inte duger istället fast jag tycker jag försökt och iaf gjort något men det är inte tillräckligt . Nu är vi påväg snart och jag vill redan hem istället eller inte vara jag mera … Blir så ledsen på att jag känner mig så ensam med att vara så osocial .. På dagarna är jag på en dagverksamhet ( för dom med psykisk ohälsa ) … Och kämpar för att kunna prata med andra , men så blir det ändå såhär , jag har inget självförtroende alls och det känns som jag bara är jobbig att ha med … Blir glad av det du säger iaf , önskar så att jag vore någon annan …

Nu är jag äntligen hemma, jag borde kanske varit glad att jag kom iväg och försökte att börja lite samtalsämnen fast det var svårt…

MEN istället är jag ledsen, för det känts som jag fått kämpa ihjäl mig hela dagen och det är inte tillräckligt, men allra mest LEDSEN för att jag är just JAG….varför känns det som om alla andra kan hela tiden och varför ska just JAG ha detta problem. Jag är varken stolt, mindre ledsen eller glad för att dagen är över, tårarna rinner inuti över att jag måste stå ut med att vara jag……..

:'(

Hej snöflingor jag har skickat ett meddelande till dig

Maninan

Ska genast kolla :)

Jag är sååååå hundrädd och det beror på att jag blev skrämd som liten på dagis av en stor hund. Igår på släktträffen så har mammas bror en hund, dock en liten. Men mamma trodde att den inte fick vara lös eftersom alla vet hur RÄDD jag är , den var i koppel då vi kom…men sen lät de den springa lös på verandan iaf runt borden…de frågade inte mig om det var okej först utan helt plötsligt kom hunden :/ jag blev så rädd då den började skälla. Men den rörde mig aldrig, men gick under borden vid mina ben :( men ingen frågade om det var okej eller så. 😐

Snöflingor, nytt meddelande till dig 😃

Tack :) ska kolla :)

Jag förstår precis vad du behöver gå igenom! Är precis likadan själv. Gillar inte stora sammankomster där man måste prata och mingla med andra. Och då är jag ändå en kille på 26 år som förväntas kunna ta för mig…. känns som det i alla fall, att det inte är normalt för en kille som mig att vara tyst som en mus när alla andra kan vara sociala.

Men till saken hör att jag i lördags var på min systers bröllop och där var det över 100 gäster. Jag klarade mig igenom kvällen, men jag hade svårt att prata med folk. Det som är konstigt är att jag var helt annorlunda när jag stod på scenen och sjöng en sång samt spelade en sketch. Då var jag inte det minsta rädd!

Sen när jag väl klev ner från scenen var jag samma tysta och otroligt blyga kille som knappt hittade något att prata om. Och då satt jag ändå mittemot min farmor och farfar!! Då skämdes jag lite för att jag inte kom på något att prata om…. 😕

**david_87

**
OOo, vad du kämpade på under kvällen iaf, de som är sociala har så svårt för att förstå VARFÖR man inte kan komma på något att säga.

Snöflingor:

Tack så mycket! Ja, det var en kamp men jag klarade det. Kände att det inte gick att svika min syster på hennes stora dag… så på så vis kändes det bra att vara där.

Men det är sant som du säger att folk som är sociala inte förstår vad man går igenom. Lite synd kan jag tycka….

david_87

ja, det är det faktiskt, de tror man själv tycker det är lika kul som dom att umgås och 'det ska bli så kul' men det är jättejobbigt  istället.