Kan inte din sambo (eller någon annan) ringa och be om en tid på vårdcentralen till dig, så att du kan få hjälp? Kanske kan du göra som jag gjorde, skriva ett "brev" där du beskriver din situation för den du träffar, så slipper du att prata själv :)

Det med brevet lät jättesmart. Tack för tipset! :)

Vill bara börja med att säga hej och välkommen.

Då jag hade samma problem som du om att inte våga be om hjälp så blev jag rekommenderad om en femstegs metod att börja träna på själv tills man lyckats bygga upp tillräckligt med mod och även ökad självkänsla för att ta det beslutet.

Metoden var:

1. Sätt upp mål
   Börja med att skriva ner på en lapp vad det är du vill uppnå och varför så att du har något du kan gå tillbaka och se vart du vill komma när det känns motigt. Tänk bara på att det är realistiska mål och utgå från aktiviteter och inte känslor. Som exempel "Jag vill kunna gå på bio" och inte "jag vill inte känna ångest bland folk".
2. Lista upp problemen
   Gör även en lista du rankar situationen som "bara" är jobbiga till det som är absolut värst. Du kan även skriva ut svårighetsgrad för att göra det överskådligare. (1-10) 
3. Vad händer
   Hoppade ärligt talat över det här stegen men tanken är att du ska sätta dig in i vad som händer i kroppen när något av det du fruktar händer. Tydligen tycker vissa att kunskapen om det låter dom ta tillbaka kontrollen.  
4. Träna, träna, träna
   Gå tillbaka till listan och börja utsätta dig för det som du tycker är minst skrämmande och fortsatt med det tills det inte känns lika hemskt längre. Fortsätt sedan med nästa. Ta gärna sambon som stöd.
5. Underhåll
   Det här är ett väldigt viktigt steg, att fortsätta utsätta sig för det du egentligen vill undvika för annars är risken stor att fobin kommer tillbaka. 

Jag antar att din sambo vet om din fobi och vet hur du känner inför vissa situationer? Annars är det bra första steg att se till att han verkligen förstår hur pass hemskt du tycker att det är. Ett tips är att du gör som #1 säger och skrivet ett brev honom också då det oftast är lättare att uttrycka sig på det viset än att försöka förklara. 

Edit: Efter lite snabb googling så hittade jag den här artikeln som handlar om just den här metoden. Tänkte det kan kanske vara intressant läsning för den som är intresserad.

Jag förstår känslan att inte våga, men skulle verkligen rekommendera att söka hjälp om du känner att du inte klarar det själv t.ex utifrån tipsen du fick i #3 🙂

Grunden i att bli bättre är att utsätta sig för det som känns jobbigt. Jag fick t.ex börja med att jag skulle ringa ett samtal/vecka. 
Funderade innan vad jag skulle få sagt och skrev stödord för att inte glömma. Delvis eftersom en del av min rädsla var just att bli så stressad så att jag skulle glömma bort vad jag skulle säga och på så vis göra bort mig. Men bara stödord så det inte skulle bli att jag började läsa från pappret. 

Och när man klarat av något som känts jobbig, ge sig själv beröm.

Alla små framsteg är framsteg som tar dig ett steg närmare målet. 

För mig var det viktigt och en bra erfarenhet att prata med kurator och var även med i en kbt-grupp.

Tack så jättejättemycket för tipsen!!❤️ Ska testa allihop :)!

Det var så lite. Jag hoppas att det löser sig för dig och du får mer än gärna dela med dig om hur det går.