I princip hela livet har jag varit mycket blyg. Det började väl någon stans i mellanstadiet och fortsatte därifrån. Det tycker jag är konstigt. Hemma och med kompisar är hur utåtriktad som helst.

Nu började jag gymnasiet för några veckor sedan. Första dagen i skolan kom jag hem nästan förtvivlad. Alla i klassen hade redan någon de kände och kunde vara med förutom jag. Vem skulle jag vända mig till? Jag som är så himla blyg kommer väl få jättesvårt att komma in bland två stycken som redan känner varandra? Men några dagar efter starten lärde jag känna en tjej som vi kan kalla L(kan fortfarande inte tro det) och vi var tillsammans varje dag. Jag kände att jag var räddad. Nu skulle jag slippa ännu tre år av ren ensamhet. Men. På nollningarna var det en tjej som vi kan kalla F som sökte sig till oss. Jag märkte hur bra hon och L kom överrens vilket jag tyckte var bra. Nu var vi tre stycken. Skulle de gå någon stans följde jag med,pratade de om något försökte jag hänga med men var en aning svårt. Varken L eller F var blyga,och de hade inte svårt att prata med andra till skillnad från mig. Tre killar (B,A och FL) började söka sig till L och F. Satt vi vid något bord under rasten kom de och satte sig och pratade för fullt med mina nya vänner,och där satt jag - helt knäpptyst. Visst,jag kunde skratta om någon sa något roligt,men jag sa aldrig något. Detta upprepade sig. Killarna kom och det fick mig att sucka. Jag skulle inte våga säga ett ord och det kändes onödigt att jag satt där. Tillslut grupperade dem sig innan jag kommit och såg jag dem sitta vid ett bord vågade jag inte gå dit.

Idag satte jag mig brevid L i klassrummet,men bara några sekunder efter jag sattit mig reste hon sig och gick bort till skåpen där F var och gick sedan in tillsammans med henne och de satte sig tillsammans längst bak. Då blev jag chockad,men ändå inte. F var inte blyg och säkert mycket lättare att prata med än var det var med mig. Jag vet inte hur det kommer bli nu. L och F kommer bli kompisar och är F sjuk blir jag Ls andra val. Eller kanske inte ens det. Hon kanske kommer vara med FL,för de kände varandra innan.

Jag funderar mycket på hur dessa tre år kommer vara. Precis som i högstadiet antar jag - ensam varje dag och vågar inte säga ett enda ord till någon. Jag avskyr att vara blyg. Det förstör bara för mig. Mamma säger att jag borde börja på någon aktivitet för hon anser att skolkamrater inte är allt(vilket jag håller med om),men nej,en aktivitet är inget alternativ. Är jag skitblyg i skolan kan man väl tänka sig hur blyg jag skulle vara om jag gick i en aktivitet? Sedan funderar jag också mycket på framtiden. Kommer denna blyghet någonsin lägga sig,eller är det såhär jag alltid kommer att vara? Hur kommer det vara att jobba? Kommer jag kunna jobba i någon affär(då det är det jag vill)? Eller kommer jag kunna fixa att bo ensam och gå och handla själv? Jag vet inte,men det känns som att jag har gett upp.