Just nu så får jag faktiskt ingen hjälp, har rätt så kass ekonomi och Soc anser inte att det är något akut så de vill inte betala och jag tycker att det funkar rätt bra så jag låter bli att ta ett lån. Men jag självbehandlar mig själv efter KBT-principen.

KBT är väl det jag jobbar mest med. Och själv.

Okej, tycker ni att det hjälper med självbehandling? Sätter ni upp mål som ni ska klara eller hur gör ni? :) Memento Mori, du bor inte i närheten av något universitet? Vet att en del har gratis behandling med psykolog, om det kan vara ett alternativ :)

Går KBT för tillfället men det har inte hjälpt så mycket känner jag så ska prova mediciner snart och se hur det går. Självbehandling är det s om har fungerat bäst för mig faktiskt!

#3 Så länge man håller på så tycker jag att det hjälper men om jag skulle låta det gå ett par veckor och börjar undvika olika situationer så förvärras fobin igen. 

Direkta mål har jag inte, försöker faktiskt undvika sådant då jag har liite planeringsbehov också. 😉 Problemen krockar så att säga och jag mår inte helt bra av det. Men lite spontana mål brukar jag ha tex. att man tar en annan väg till jobbet även om det är mer folk där eller går en tur på alla marknader som brukar vara här i Umeå.

Jo, det finns ett universitet här och de har ganska mycket sjukvårdsutbildningar så den möjligheten finns säkert men jag tycker personligen att det känns lite otäckt att vara någon typ av "försöksperson". I för sig så är de väl välutbildade innan de får testa på riktiga personer men det känns inte riktigt som någonting för mig, men tack för förslaget. 🙂

#3 jo så länge man håller igång. Har dock haft svårt att motivera mig ibland och då kan det säkert vara bra med extra stöd från en kurator som kollar hur det går.

Ingen alls just nu, min psykolog gick tillbaka tills in pension och då VC anställde någon fast - så blev jag inte överflyttad. Det är något jag ska få kraft att göra. Vart vet jag inte. Ska ansöka om Personligt Ombud med…och en massa annat. Som jag inte orkar med. Det är en kamp att bara liva upp ur sängen varje dag och komma ihåg att äta eller hämta posten.

Jag har aldrig sökt/fått professionell hjälp - eftersom jag är och har varit för rädd för det. Moment 22. Tidigare var jag deprimerad och rätt isolerad och BEHÖVDE verkligen söka hjälp, men det fanns för många mentala spärrar mot att öppna mig själv för någon på det sättet och jag har svårt att möta "auktoriteter" som jag anser sjukvårdspersonal vara. Som tur var kunde min pojkvän stöda mig genom de åren och nu är jag på bättringsvägen men fortfarande undvikande till allt som är jobbigt.

Hur vågade ni? Vem hörde ni av er till och tog de er på allvar?

#8 Hm. Jag har i för sig inte fått någon direkt "hjälp" men jag har ändå fått diagnosen och en del tips och trick.

Som jag såg det så hade jag inte världens bästa förutsättningar att skaffa jobb och jag var riktigt skoltrött så jag ansåg att jag skulle behöva extra hjälp av arbetsförmedlingen att skaffa jobb.

Jag gjorde som så att jag gick till vårdcentralen och berättade att jag trodde att jag hade Social fobi. Och ja jag tyckte de tog det på allvar. 🙂

#8 jag sökte hjälp för att det helt enkelt började påverka mitt liv lite för mycket. Men det var tvångstankarna jag sökte hjälp för först och främst. Men det var inte så bara, utan det tog ett par år innan jag vågade. Tog kontakt med vårdcentralen och fick berätta vad som var problemet.