Jag var 20 år eller 21. Ca 14 år sedan. Gick i samtal för andra orsaker och det tog inte många samtal innan hon nämde Social fobi och visade ur en psykologbok kriterierna. Var något helt nytt för mig. Jag trodde att jag var blyg och försiktig av mig - vilket absolut inte stämmer i alla sammanhang. Blev snabbt erbjuden en 10veckors kurs med 3 eller 4 andra. Den kursen blev livsviktig för mig. Det blev många "aha, är det så/därför" och läxor varje vecka. Sedan fick jag ju ett intyg som hjälpte mycket hos AF t ex. Att våga be om hjälp är livsviktig För ingen annan kommer bry sig i vad som händer med ditt liv. Det kan man endast styra själv. Och med rätt stöd kan man ju t o m träna bort sin sociala fobi.

Jag var ca 23 år. 
Sökte egentligen hjälp eftersom jag hade svårt med mina tvångstankar men det blev såklart att prata om allt annat som var svårt. 
Jag minns inte riktigt hur många möten det var innan jag fick diagnosen.

Det som hjälpt mig mycket var att jag fick höra talas om Social fobi, då jag alltid "bara" varit blyg enligt mig själv och andra. Och att då få verktygen till att bli bättre, eller att åtminstone veta vad som kan förvärra (undvika). 

En stor fördel för mig har varit att jag fått bättre hjälp från arbetsförmedlingen. Innan så lyssnade dom på mina svårigheter, men när jag fick en diagnos öppnades fler möjligheter helt enkelt.

Jag var 19 år när jag fick diagnosen, det var 3 månader sedan nu. Jag sökte hjälp för att jag hatade min sociala ångest. Först var jag på ett bedömningssamtal, men jag pratade inte alls med psykologen. Därefter pratade hen med min mamma 2 gånger, på kanske 1 timme. Därefter träffade jag psykologen igen för att hen ville berätta om ett test som de ville att jag skulle genomgå, som normalt användes när man misstänker neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (de ville se om den kunde säga något mer om mig). Sedan gjorde jag den på någon timme, det var allt från att minnas siffror, lösa matteuppgifter till att lägga pussel. Nästa gång vi sågs fick jag min diagnos. Så jag träffade psykolog totalt 3 gånger :)
Den största fördelen tycker jag absolut är att jag äntligen kan få hjälp med mina problem. Jag hade innan sökt hjälp under 4 år på andra ställen än psykiatrin, men de tyckte antingen att jag mådde för bra för att få hjälp eller för dåligt så att jag skulle vända mig till psykiatrin. Psykiatrin avvisade min remiss 2 gånger innan jag slutligen fick komma dit.

Kan i för sig berätta hur det gick till för mig också, är långt ifrån ett praktexempel men ändå. 

Jag var 20, hade precis "flytt" hemifrån utan jobb så hade inte så mycket till övers så jag fick rätt till tre träffar med en terapeut via Soc och då gick det helt enkelt ut på att få diagnosen och på så sätt tillgång till särskilt stöd av arbetsförmedlingen.

Jag hoppar in med en fråga pga jag har ingen diagnos i Social fobi.
Kan man bara ta upp det med en psykolog eller kan man ta andra vägar? Känns väldigt konstigt om jag bara skulle komma dit och säga "Jag misstänker att jag har Social Fobi" :/

Under 18 så går det även med BUP men eftersom du inte är det så tror jag faktiskt att det är enda sättet. 

Se det på den ljusa sidan, du vet i alla fall ungefär vad det kan vara, att bara komma till psykologen/terapeuten och säga "jag har ingen aning vad som är fel" är jobbigare.  

Försök bara strunta i att det känns konstigt, dom som jobbar med sånt här är vana så det kommer gå bra. 🙂

#5 Det är absolut inte konstigt att säga precis så. De är väldigt vana med SF nu för tiden. Men för att gå till psykolog genom vårdcentralen, så går Du till din Dr för remiss först. Då kommer den nog kunna tala om ifall den tycker det är åt det hållet. Dem har en del kunskap också numer.

#7 Ska jag ringa till vårdcentralen och säga vad? Trodde man kunde gå genom BUP, dock kan jag inte gå där längre för jag är över 18 :/

#8 Ring till Dr (sköterska i luren) & säg att Du önskar remiss till psykolog då Du misstänker SF. Och då Du kommer till Dr så berättar Du varför Du tror det och skriv en punktlista och ta med dig. 

Där genom får Du tillgång till KBT också.

#9 Får fundera om jag ska göra det 🙂 Vad är KBT?

#10 Kognitiv BeteendeTerapi, det handlar i stora drag om att utsätta sig för de situationer som man får ångest för.

Finns mer att läsa här. (är lite lat idag så länkar bara vidare 😃)

#10 #Memento Mori svarade bra på den frågan. Det är som sagt att träna aktivt på det man har svårigheter med. Jag har svarat förr i någon tråd hur jag gjorde med buss. 

Först pratade vi om det. Sedan kollade vi på bussen på håll. Stod vid busshållsplatsen. Åkte 1 hållplats och utökade. Och så får man sätta betyg på ångesten/känslan. Finns en annan variant av KBT, som heter lite annorlunda (glömt) där de handlar mer om att lära sig leva med sina svårigheter  - det är dock efter man provar aktivt att träna bort.

#11 #12 Får ju nästan ångest av att bara läsa det..Men jag får kolla upp det 🙂 Tack!

Jo, det är riktigt jobbigt till att börja med men när ångesten väl minskar över situationerna så kommer det helt klart vara värt det, tro mig. 🙂

Hur gammal var du när du fick din diagnos?

- Jag tror inte att jag har en riktigt diagnos eftersom jag avslutade mina BuP-besök innan allt var klart, men jag var sexton år när psykologen började prata om 'socialfobiska tendenser' som skulle utredas mer.

Hur många möten med terapeut/psykolog tog det?

- Gick till psykolog en gång i veckan, så… ganska många? Minns verkligen inte.

Fördelar med att få en diagnos?

- Kan förstå mig själv bättre. Vet inte om det vore värt att få en diagnos på riktigt, 'på pappret' dock. Fast kanske skulle få hjälp i form av KBT då? Just nu är jag i ett moment 24 där mina fobier hindrar mig från att söka fortsatt vård och söker jag inte vård lär det knappast bli bli bättre…

#15 Nu är jag ute på väldigt tunn is men jag tror att man kan få KBT även utan diagnos. Jag har för mig att en av mina kompisar gick på ett par KBT träffar "diagnoslös". Tycker åtminstone att det borde inte vara omöjligt, man betalar ju för det. Men det är såklart lättare att få om man har en diagnos. 

Finns det ingen du kan be om att hjälpa dig att ta dig till vårdcentralen så du kan få lite stöd? Det är väldigt svårt, jag vet, och för tillfället så ursäktar jag mig själv med att jag verkligen inte har råd men det handlar om prioriteringar och som du säger så kommer det inte bli bättre om man inte går något åt det. Kämpa på. 🌺

#16 Jo, alltså, min sambo skulle följa med mig som stöd om jag bad honom och sådär. Mycket av problemet ligger i att när jag mår så pass dåligt att jag verkligen skulle behöva hjälp så mår jag för dåligt för att söka/ta emot hjälp. När jag mår bra tänker jag mest: "äsch så illa är det inte". 

Sen så är jag lite 'traumatiserad' sen senast jag sökt hjälp. Då mådde jag verkligen jättedåligt (deprimerad, självmordstankar) och mitt "normalläge" då är värre än vad mitt "värsta läge" är nu - ändå kunde sjukvården bara erbjuda piller och ingen samtalskontakt eftersom jag "var för frisk" och det "finns riktigt sjuka människor som faktiskt behöver hjälpen mer" 

Jag lider ganska mycket av "vill inte vara till besvär"-syndromet och framstår nog i de flesta fall som fullt fungerade och normal. Jag är väldigt bra på att fejka och anpassa mig i sociala situationer och min sociala situationer, det är sällan min sociala ångest syns på utsidan när jag väl är i situationen. Detta gör det lätt för sjukvården att avfärda och trivialisera mina problem, eftersom de inte syns utåt. 

Jag får ta och skriva ned vad jag vill ha sagt innan jag kontaktar läkarvården igen, så att jag verkligen lyckas förmedla hur sociala situationer tär på mig, att jag isolerar mig och undviker saker och så vidare. Det är ju egentligen nu jag behöver/kan ta emot hjälp, eftersom jag inte är på botten och mår skitkasst. Men det är inte lätt, uh.

Jo det är bra att skriva ner det så man inte glömmer något när man väl är där. 

Jag kan verkligen hålla med om att det ibland verkligen kan vara jobbigt att söka hjälp men man har alltid rätt att kräva något annat alternativ än medicin. Fast när man redan mår dåligt så är det svårt att stå på sig och ifrågasätta läkarna. Där tror jag faktiskt det kan vara en bra anledning till att ha diagnosen Social fobi för då är läkarna oftast uppmärksammare för då vet dom om att personen kan ha svårt med det sociala. 

Ett tips som jag har fått men inte utnyttjat till "vill inte vara till besvär"-syndromet är att se till att man sover för lite några dagar innan mötet, ser tragiska filmer och slarva med utseendet så man ser ut vara mer "förstörd" än vad man egentligen är. Lite fult, ja, det kan jag hålla med om men ibland kan det behövas en liten extra knuff att kunna visa att man faktiskt inte mår bra och behöver hjälp.

Jag har sagt till min lärare idag! Hon rekommenderade att jag skulle gå till skolsköterskan så kan hon hjälpa mig med lite tips och hur jag kan gå vidare med detta. Var inte lika svårt som jag trodde att säga till 🙂

#19 Bra jobbat. Hoppas det går bra. 🙂

Nu har jag inte just den diagnosen, men en närbesläktad, Fobisk/Undvikande Personlighetsstörning. Jag sökte hjälp på Vårdcentralen för att jag var deprimerad och fick inte mitt liv att gå ihop. Men när jag träffade psykologen och han började fråga ut mig om mitt liv så började det framträda ett mönster av undvikande på många områden i livet. Vid andra mötet frågade han ut mig med hjälp av några diagostiska formulär och sedan fick jag min diagnos. Det här var drygt två år sedan.

Diagnosen har gett mig tillgång till samtal med en kurator under ett år, vilket gav mig mycket insikt om mina känslor och varför jag fungerar som jag gör. Det skickades också ett intyg till AF för att de skulle kunna ge mig extra stöd för att komma ut på arbetsmarknaden. Så en del hjälp har fått av att ha en diagnos. 

Sedan har det kanske inte varit enbart positivt att få en diagnos.

#21 Hm? Nu är jag lite nyfiken av mig men när eller vad har varit negativt med diagnosen?

Jo, det har funnits vissa saker som har varit negativa, för mig åtminstone. 

Det ena är att man känner sig stämplad av en diagnos. Har man som jag en del mindervärdeskomplex redan innan och känner en rädsla för att inte vara som alla andra utan vara lite udda och avvikande, och så får man en diagnos, som liksom är ett kvitto på att man faktiskt ÄR störd och avvikande på något sätt, då gör det mindervärdeskänslorna än värre.

En annan nackdel kom när jag fick intyget om funktionshinder som Arbetsförmedlingen behövde för att ge mig mer stöd. Det blev ytterligare en stämpel kändes det som. Och inte har det blivit bättre av att jag och Arbetsförmedlingen har olika syn på hur pass funktionshindrad jag är. Jag är den som vill ta på mig utmaningar medan jag upplever att Arbetsförmedlingen vill hålla mig tillbaka och styra mig åt ett annat håll.

Sedan är det tyvärr en bister sanning att psykiska diagnoser både retar och skrämmer många människor. Just en diagnos som innefattar ordet "personlighetsstörning" blir också lite extra besvärlig att förklara. Det låter ju så mycket värre än vad det är. Har man en diagnos skall man absolut aldrig prata om den, för då har man tydligen utvecklat offermentalitet och vill gömma sig bakom sin diagnos. Lite hårddraget kanske, men jag har mött lite sådana attityder, och då är jag knappast någon som babblar om min psykiska hälsa i tid och otid.

Mycket av det här går ju att arbeta med, men det lägger samtidigt en extra börda på det man redan bär. Så det är inte enbart positivt att få en diagnos.

#23 Sant. Det tänkte jag faktiskt inte på.

Mindervärdeskomplexet hade jag väl i för sig inga större problem med på ett sätt, jag ansåg att jag var så pass "ofungerande" att jag omöjligen inte kunde vara diagnosfri. Så för mig var det snarare en lättnat att få veta att det fanns någon form av anledning, även om jag samtidigt kände mig som du sa stämplad. 

Ja tyvärr så är det fortfarande lite problematiskt att prata om psykiska diagnoser. Ärligt talat så berättar jag väldigt sällan till folk att jag har en, även om "social fobi" inte låter fullt lika "hemskt" men då ses social kompetens i princip alltid som en merit som jag då uppenbarligen inte har.