Kontakt med myndigheter, tex arbetsförmedlingen, socialen, försäkringskassan.

Även jobbintervjuer tycker jag är extremt jobbiga och mår verkligen jätte dåligt de gånger jag är på sådant.

Jag gillar t.ex. inte att resa eller att författa brev.

Myndigheter är jag inte speciellt rädd för d.f.a. jag jobbar själv på en sådan.

Jag kan hålla med om att jobbintervjuer var hemska när det begav sig.

Redovisningar i skolan var också jobbiga, men det är ett glömt kapitel sedan många år. (Det är över trettio år sedan jag slutade på universitetet).

#1 mjo, myndigheter av alla slag tycker jag också är jobbiga att kontakta.

Speciellt att ringa dem.. usch..

Jag hatar allt när jag vet att jag ska vara i centrum. Som typ möte eller hos Doktorn. Usch va obehagligt :S

Samma som mig. Allt som gör att jag hamnar i centrum. Vågar knappt prata och folk måste ställa frågor som jag kan svara på för annars är jag tyst.

Kan tex inte gå ut och gå här på landet för att jag är så rädd att någon skall se mig. :(

#5

"inte gå ut och gå här på landet för att jag är så rädd att någon skall se mig."

Så har jag känt mig ibland. Det är inte kul att i ögonvrån se hur det fladdrar i köksgardinerna. Man är bevakad till 100% trots att man går på en allmän landsväg.

#5 Ja precis, folk måste fråga mig annars säger jag inget :(

Blir jobbigt på möten osv. Sen blir det bra pinsam tystnad. Och när jag väl försöker prata så snubblar jag på orden och det låter jätte fjantigt.

Gå ut och gå har jag inga problem med längre. Men jag vet precis hur det känns. Svin jobbigt. Går stora omvägar om man ser någon. Och ablsolut ingen ögon kontakt.

Jag har haft hund nu i över 10 år, och det har hjälpt mig massor när jag är ute och går. För oftast är det hon som är i centrum. och djur gillar jag och prata om :)

Precis. Det finns inte så många hus här men ändå känner jag mig bevakad.

När man ska vara med mycket folk och kanske behöva prata med människor som man vanligtvis inte pratar med/inte har träffat alls tidigare.

Samt som andra nämnt när jag måste prata själv inför en grupp (stor eller liten spelar ingen roll) och jag vet att alla tittar på mig och lyssnar på mig, det tycker jag är grymt obehagligt att veta att folk verkligen ser mig.

Porttelefonen! Så fort jag hör ett porttelefonsliknande ljud får jag en panikattack. Känner mig våldtagen när jag får oväntat besök.

läkarbesök, hälsoundersökning… sådant som har med mig fysiskt att göra..

Kom på en till (kanske till och med den allra värsta);
Jag verkligen HATAR att bada med folk. Jag blir obekväm och kan ha ångest över det i flera dagar innan (kanske veckor till och med) på grund av mitt dåliga självförtroende över min kropp och att folk ska se mig. Usch, ryser bara jag tänker på det.

#21 håller med

-Att börja nya jobb har alltid känts som något slags stup eller avrättning för min del..därför jobbar jag heller inte idag..undviker också att presentera mej för en grupp människor, som t.ex på föräldramöten..det är en av anledningarna till att jag aldrig går på dom. Däremot är jag en fena att hålla låda på webben, ha,ha.

Åh, ja, bada. Det har jag inte gjort sen… Ja… Länge. Ringa myndigheter, läkarbesök, viktiga samtal/mail och betygsprat är hemskt.

#12 menar jag

Läkarbesök, telefonsamtal med myndighter och obekväma frågor som jag inte vet vad jag ska svara på. Och när jag måste prestera något framför andra.

det värsta jag vet är att höra av mig! Fullständigt omöjligt.. Aldrig att jag kan ringa upp någon bara för att prata. Eller bestämma träff.. Då är jag hellre utan

Och att träffas. Man måste gå fram, krama, komma på något att prata om. Speciellt med mig blir det en massa pinsamma tystnader. Nej ussh, stannar hellre hemma med mina cybervänner :D

Spontana saker går bättre för mig för då hinner jag inte tänka så mycket på det. Hur är det med er om detta?

Ja, oftast är spontana saker bättre. För som du säger, då slipper jag skrämma upp mig själv.

Besöka myndigheter, svara i telefon (det gör inte jag om jag inte vet vem det är) , ringa folk, prata inför en grupp, mycket människor på samma ställe gör mig panikslagen..

Tandläkarbesök är också hemska och vanliga läkarbesök..

Jag vet inte vad som är värst. I skolan så var det värst att stå inför klassen och prata inför klassen. 
Nu är det värsta allt som har med telefonen att göra. Tar mycket kraft att ringa och att svara i telefon. 
Men sen möten på arbetsförmedlingen, hos läkaren m.m

Svårt att säga vad som är värst egentligen. :/

Intressant att läsa vad alla har problem med, vissa saker har man gemensasmt och andra inte. :)

När jag gick i skola så var det redovisningar, var nervös flera veckor innan.
Nu är det om jag ska prata med t.ex af, försäkringskassan mm.

besök på praoplatsen!!!!! jag måste gå dit på måndag eller imorgon och presentera mig. jag känner personalen men det känns ändå läskigt, fast jag ska bara komma in o säga vad jag heter o vad jag kan göra

Prata inför klassen. Bara för hemskt! Eller saker när jag behöver prata i skolan över huvudtaget. skulle berätta fritt om mig själv för 4 pers. på en spanskalektion, började gråta :( Är 18 år och man bara ska ju bara klara sånt…

Ha kontakt med olika myndigheter, socialen och försäkringskassan mfl.. Särskillt att ringa!

Höra av mig till folk, spontanringa bara för att. Det skulle aldrig falla mig in.

Jobbintervjuer.

Offentliga platser med stora folkmassor; konserter, torg, gallerior osv

Hålla föredrag/prata inför en större grupp (fler än typ 10 pers)

Bada med andra, både utomhus och inomhus

Gå på fester, att behöva presenteras och mingla med en massa okända människor

Äta in public

Kolla/prova kläder i affärer

Osvosvosv

Just det, ringa också. Tar emot att ringa någon utanför familjen. Lyckades (på andra försöket)  ringa och avboka en tid på sjukhuset nån gång i våras. 
Och att svara i (framförallt) mobiltelefonen är jobbigt. Om det är min familj svarar jag. Men är det ex. kommunnummer eller någon annan jag inte känner så trycker jag bara av ljudet.

Ringa okända människor

Äta framför folk

Gå på jobbinturverju (kanske det värsta av allt :/ )

Grupparbeten i skolan

osv…

Ny arbetsplats, därav nya arbetskamrater!

Mingelkväll utanför jobbet.

Läkarundersökningar, gyn tillhör, men inte tandläkare konstigt nog..

Fest med fulla nya människor (bedrövligt)

Gymmet var rätt jobbigt, nu är det bara jobbigt om jag går själv och står o ser ut som ett fån innan ett pass.

Redovisningar och att ringa samtal, dör hellre nästan

gruppaktiviteter,första dagen på ny utbildning/jobb och något så litet som när jag går på trottoaren och ser att 10-15 m bort kommer någon,då snurrar tankarna på hur jag ska bete mig (kolla ner i marken? Titta på personen?) trots att det är en total främling..

Gå på affärer m.m där de finns risk att jag plötsligt möter nån jag känner och måste stå och prata inne i en affär. Jag åker till en stad 5 mil bort en gång i veckan och gör mina ärenden. Har inga problem med mycket folk, bara folk jag känner.

Träffa nytt folk, prata i grupp och när man går och man ser någon som går motsatt håll (dvs mötande) försöker tänka hur och var jag ska titta  innan den närmar sig. Och detta trots att jag inte känner personen!

#34 Samma här!

Att hålla föredrag.

Möten. (Numer är det ju svängdörrar på myndigheter och skolor, så man blir aldrig trygg)

Ringa.

Gå till affärer då det är mkt folk. T ex jul, midsommar, påsk, lönehelg, barnbidrag, mellan 16-18.0 osv.

Betala i kassan. Är helt säker på att det kommer bli fel (även om jag dubbel och trippelräknar och alltid kollar plånbok eller konto alldeles innan jag går till kassan) - och så får jag skämmas för pengarna inte räcker till.

Min sociala fobi har ändrats helt drastiskt under hela min tid av en omvälvande livssituation.

Jag reser ofta, har inga problem med att gå bland tusentals av folk så länge jag har ett mål och en sittplats vill säga. Att gå från A till B är inga problem. På en buss får jag problem när folk blockerar utgången. I ett klassrum sitter jag så att jag kan komma till utgången så smidigt som möjligt (planerad flykt…).

Men när jag pratar 1-1, till andra personer så är jag jävligt kaxig och när jag är med i diskussioner. När det blir mer personligt och folk vill hälsa på mig och ha småsnack… nah, då vill jag bara rymma. När mamma hade adventskaffe i förra veckan så mådde jag skitdåligt av att massor av människor och barn kom, trots att mitt rum är på övervåningen så springer dem runt utanför dörren och letar katter och toalett… Det gör mig asnervös. Jag sprang ner o alla ba "heeej" och jag ba "Nicklas, flytta bilen, jag ska åka te jobbet…" sen sprang jag upp igen. Kan inte tänka, blir helt förstörd inombords och måste bara iväg.

Ska jag handla så kan jag inte längre läsa priser och innehåll när det är för mycket folk runtom, och det måste jag göra pga överkänslighet och allergier och ekonomi-freak + ekologisk-freak… så ibland går jag därifrån med alldeles för lite mat… brukar vara tvärtom va?

#37 Usch, känner igen det där :S

Idag när vi hade ett muntligt prov, vi var i grupper med 5 i varje, så fick vi olika frågor. Jag kunde min fråga men jag blev så nervös så jag fick inte fram ord och jag började gråta! Då fick jag bara ännu mera panik på hur folk skulle tänka. Det var skitjobbigt!

#38, vilken söt ponny på bild och i dina album =)

#39 Hihi, ja han är ursöt :33

Hålla föredrag

Att inte veta vad jag ska säga

Situationer när andra är/blir ledsna

Att göra fel eller råka förstöra något

När någon skäller ut/skriker på mig (psykisk tortyr..)

Att ta kontakt med folk utan anledning

Ringa, ibland går det bra men det är ytterst jobbigt att vänta och inte veta när personen på andra sidan tråden svarar om de ens gör det.

Fester där det låter mycket/är mycket folk som jag inte känner eller inte vet något om (finner då inget hopp om att det finns någon likasinnad eller intressant person där +att 'prata väder' går inte alls)

Prata med människor öht, kan inte titta folk i ögonen i mer än fem sekunder. Svarar endast genom att nicka eller skaka på huvudet. Eller rycka på axlarna. Samtal om mig i skolan eller med soc är värst!

Prata högt i tex ett klassrum. Tex om jag har redovisning eller om jag ska läsa ett stycke ur en bok.

Att prata i telefon. Särskilt om det är jag som ringer. Dem ända jag ringer till är mamma, lillasyster och min bästa kompis.

Att dansa eller sjunga. Skulle jag ALDRIG klara av!!

Att presentera mig för främmande människor. Då menar jag inte skaka hand och säga mitt namn utan att berätta vem jag är osv. Jag kommer inte ens på vad jag ska säga…

Att vara ensam med någon. Något av det värsta som finns på hela jorden.. Förutom om det gäller mamma, syster eller bästis.

Sen finns det ju otroligt många mer saker men dem här är värst…

Redovisa i skolan Eller inför ett möte med en ny person.. Vilket dock sällan händer numera eftersom jag inte vågar träffa nya personer

Telefonsamtal, oväntade besök, myndigheter och stora marknader/festivaler är riktigt hemskt.

att hamna i grupper där jag inte passa in… (och det är väldigt sällan som jag passar in….)

Alla situationer där jag bedöms pp något sett är undermedvetet de värsta - jobbinterjuver, hålla tal (speciellt när det var i skolan), snacka med tex arbetsförmedlingen, folk som vill veta vad jag gör "med mitt liv", fester och mingwl och vartän det finns folk som druckit alkohol, tala INFÖR folk (har inga problrm att tala MED men så fort det slår mig att alla lyssnar och tittar på mig slår det knut i huvudet oxh jag börjar stamma och mumla)

När jag "försvinner" och blir osynlig eller bortglömd, när något inte går som jag tänkt och jag inte kan/hinner tänka om snabbt, när jag förväntas göra något som jag inte alls har koll på hur/vad jag ska göra.

Och ibland om jag råkar säga något "konstigt" som ingen annan bryr sig om, men som ändå sätter sig i mitt huvud. 

Kan vara något så pass simpelt som att jag gör ett minimalt grammatiskt fel.

Jag lever med både Social fobi och asperger.. Värst för mig är när jag ska vara med nya människor, och vara "social". 

Även nya platser, även om det så är med mina närmaste vänner, är jobbigt. 

Och snabba förändringar! Det kan vara allt ifrån att familjen köper en ny sorts frukost flingor till att grannen målar om huset.. 

Blä.

Jag hade Social fobi från åttan till en månad in på gymnasiet. Men jag får fortfarande ångest när jag ska ringa okända personer, vilket blir till nackdel för mina studier, då jag gör ett projektarbete nu som innebär en del intervjuer. Har ingen direkt ångest under intervjuerna när det är intervjupersonerna som pratar, men jag är hela tiden rädd för att inte ha något att säga, ifall intervjupersonen frågar mig någonting. Det skedde tyvärr på förra intervjun. Intervjupersonen frågade mig vad jag tyckte om det ämnet som jag intervjuade henne om, och jag blev helt tom i huvudet och kunde inte svara. Kände mig jättedum! 

Jag har liksom jättesvårt för att uttrycka mig i tal, det är absolut det största och värsta som jag inte lyckats bli av med. Blir så frustrerad!

- Gå på och av bussen/spårvagnen/tåget, samt sitta där
- Gå in/ut från rum där det är folk, samt sitta där
- Redovisningar
- Prata bland okända människor
- Prata i telefon
- När någon knackar på dörren
- Byte av psykolog
- Besök hos läkaren

Några av dom värsta sakerna jag vet. Får ont i magen av bara tanken

Jag är snart 50 år och först nu när jag läser inläggen här förstår jag att jag lider av Social fobi, har arbetat som säljare i snart 30 år vilket betyder att jag träffar och pratar med folk ständigt, jag har blivit en fena på att dölja besvären så ingen anar nog mitt problem, vi människor är ju duktiga på att anpassa oss, när jag var liten trodde jag bara att jag var blyg och att problemet skulle växa bort men nu har jag förstått att denna oönskade gåva är här för att stanna.

Några av det jag har svårast för är:

Hålla tal inför grupp (kan göra vad som helst för att slippa)

Betala med kort (vet själv hur sjukt det låter, tror det ska bli något fel)

Socialisera med arbetskamrater på raster (tar ej raster)

Fester med alkohol (eftersom jag inte själv dricker)

Vara aktiv i föreningsliv med ansvar (ryser av bara tanken)

Att vara i centrum för allas blickar (känns som om man blir synad från topp till tå och värderad med en nolla)

Duscha med andra främmande nakna män (det löser jag genom att duscha hemma)

Vara den som sitter och underhåller alla vid en middagsbjudning (har faktiskt blivit lite bättre på den punkten genom åren)

Mina vänner anar ingenting av detta, jag vet inte om det är bra eller dåligt, det var i alla fall skönt få dela detta med er som förstår hur det kan vara.

Allt gott till er vänner.

• Svara i telefonen 
• Öppna dörren om ej vet vem det är
• Betala i kassen
• Arbeta i grupp
• Gå på en full buss
• Prata/Hålla tal oförberett inför grupp
• När personal i butik frågar om jag vill ha hjälp..
• Äta och alla har redan satt sig, och man måste hitta en plats
• Träffa släkt eller till exempel kompisars vänner

Att prata med människor Att se människor i ögonen Att skriva ordet jag

När någon kommer fram och ska småprata lite spontant och personligt med bara mig. Jag blir stel i kroppen för att jag tänker att jag måste bete mig "normalt" och göra normala kroppsrörelser. Jag försöker komma på roliga och intressanta saker att säga men snubblar bara på orden. När samtalet är över sköljer ångestvågen över mig och jag kan sitta kvar och repetera samtalet i mitt huvud hur länge som helst och komma på vad dumma saker jag säger.

Jag tycker det är sjukt jobbigt att prata med myndigheter i telefon. Sen tycker jag verkligen inte om att gå och handla bland mycket folk. Får för mig att alla stirrar på just mig… 

Kanske låter töntigt att vara rädd för att handla, men det är som sagt jättejobbigt varje gång. Men det är ett nödvändigt ont om man säger så…

Gräver upp ännu en gammal tråd nu. 😎

Just nu så måste jag säga: när folk tar kort på mig även när jag ber dom låta bli. Blir väldigt irriterad, visst man vill kanske ha några kort på sina kompisar men säger jag nej borde dom faktiskt acceptera det men istället så blev det som en lek för dom. Trevligt.

Håller med #56 , så jobbigt få höra att man är tråkig eller sur när man inte vill vara med på kort.. :/

När man ska redovisa saker inför klassen i skolan.

Jag ska göra det nästa år v. 7 och är redan orolig och nervös, jag kommer bli röd i ansiktet och alla kommer gall-glo på mig. Jag kommer bli svettig och nervös och allt kommer vara hemskt! :(

Att redovisa inför klassen är det värsta, även att umgås i grupp.

Lunchrasten i skolan Svara på frågor i klassrummet (speciellt när jag vet svaret men vågar inte räcka upp handen) Träffa nytt folk Svara i telefon Ibland redovisningar Fester (har aldrig varit på någon men kan ju föreställa mig hur det kan vara) Fulla bussar Vara på prao Prata med vissa