Försök tänka såhär; Om Du slår ihop det med din far, så blir inte all fokus på dig. Och kanske, då de sjunger - så sjunger de för Er båda samtidigt. Så kan Du sjunga för din far - och försöka fokusera bort alla blickar emot dig. 

Jag tycker att Du ska bjuda dem Du känner dig trygg med. Har Du någon vän som kan stötta dig? Presenter har ju ingen betydelse, som att upplevelsen ska bli ett gott minne. 

Då jag fyllde trettio, så var jag med ett gäng killar - och de valde att sjunga för mig mitt på krogen. Som tur var hade jag lite alkohol i kroppen, annars hade jag blivit en våt fläck bara. Avskydde då klassen sjöng. Hemma har man sällan gjort det.

Snövit79 Jag vet :) det är ju inte bara jag i centrum som tur är :) men jag som aldrig ens brukar går på vanliga mindre släktträffar . Ska tänks över det och bestämma mig . De tycker ju att alla ska bjudas och då blir vi 35-40 st .

Har du ingen kompis eller så som du skulle kunna bjuda med som stöd? Så kan du sitta bredvid denne och det kan vara skönt att ha någon där som man känner lite bättre. 

Jag tycker också det verkar vara en bra idé att slå ihop det med din pappa så det blir lite mindre fokus på just dig. 

Förresten så såg jag att det råkade bli två identiska trådar så jag plockar bort den andra, säg till om jag missat något och du vill ha tillbaka den.

Momento Mori : Det är ju en bra id'e att bjuda med någon , men tyvärr har jag ingen att ta med alls , men det löser sig säkert ändå :)

#4 Ojdå, med du har kanske någon släkting som du trivs lite bättre med. Hoppas det går bra och att du ändå har lite roligt på din 30årsdag. 🙂

Momento Mori

Jo, bra släktingar har jag, :) men bland måste jag väl ta steget och utmana mig och prata med de andra som inte känns lika trygga. 😐

Födelsedagen blir säkert bra, tur det är jul och nyår mellan, bjudningen ska vara i november.🙂

#6 I för sig men i mitt fall så skulle jag räkna det som utmaning nog att "bara" vara runt så mycket människor särskilt om det finns en del som jag inte känner mig trygg med. 😉

Du skulle kanske kunna försöka träffa släktingarna som du inte känner lika bra (eller andra människor) i lite mindre grupper till att börja med? Brukar oftast gå bättre för mig i alla fall. 🙂

Var ligger den hyrda lokalen? Är det nära hem så att du kan 'dra dig undan' och få vila/vara ifred ett tag om det blir för jobbigt?

Momento Mori

Det är klart :) bara situationen i sig är ju jobbig..oavsett om jag är  bland trygga personer eller inte. Ska göra mitt bästa och tack för din kommentar :)

Vyer

Den ligger på nära håll där mina föräldrar bor, men jag vet att de verkligen inte skulle uppskatta om jag gick ifrån festen tidigare.  Jag vet att de tycker det är ett sätt att uppföra sig dåligt på. De är själva två sociala personer som tycker om sociala sammanhang ,så därför har vi inte alls samma upplevelser av sånt här :)

Igår ringde mina föräldrar igen och frågade om jag hade bestämt mig….jag sa ' kanske'...men P sa att ' det vore ju lämpligt ' sedan fick jag prata med M …. hon hade som vanligt den där hårda tonen i sin röst, attityden att jag inte har något val . Hon sa upprepade gånger att de förväntar sig att jag ska bjuda alla 35 st hemma istället om jag inte väljer detta alternativ . Hur har du annars tänkt då !?!?!? sa hon på sånt där nedlåtande sätt. Jag sa bestämt att jag bara hade tänkt några få närmast då jag fyller, att jag hade tackat artigt för eventuell present ifall någon köpt,men att jag inte är mkt för bjudning. Men sånt där ville hon inte höra på, ju mer vi prata så tappade jag humöret ..vilket hon inte var särskilt intresserad av att ens prata med mig längre. Det slutade men att jag sa ' OKEJ då, så får jag det gjort ' Jag känner ingen som helst glädje i det, inte så att det är fel på någon och jag tycker om alla i min släkt ,men jag har inget behov av en bjudning. **Känner mig hemsk.
**
Jag var hos överläkaren på psykiatriska mottagningen förra veckan, där sa hon saker som att jag har stora svårigheter i mellanmänsklig interaktion och shizotypala drag. Inte för jag förstod något av det, så jag fick både googla och ta hjälp av en annan personsom  försökte förklara vad som menades med detta, det ena handla om att jag har svårt att (be om hjälp och framföra mina känslor till andra ?) och det andra handla om att jag känner mig mkt ensam jämt, är mkt ensam jämt men att jag också har svårt att vara bland folk. Jag visste inte att det ens fanns namn på såna här saker,men fick lära mig något nytt.

#11 Ajdå, men bara för att du så när och för att du tappade humöret så är det inget du behöver göra. Själv så skriker jag saker som "dra åt helvete" och "jag hatar dig" men sånt säger jag ju bara för att jag är sur och inget jag menar.

Jag törs nog säga redan nu att jag inte kommer bjuda min släkt när jag fyller 30, vill dom komma förbi och gratta eller ge mig nån present så skulle jag väl inte neka dom men jag kommer inte bjuda hem dom. Är väl inget fel på släktnigarna men vi träffas inte särskilt ofta så tycker inte riktigt att jag behöver det. Jag vill hellre ha mina vänner och kanske några kollegor eller folk som jag umgås med.

Kan du inte försöka prata med pappa och "strunta i" mamma?

Memento Mori

Vad bra att du förstår :) känns bra. Jag  har aldrig bett någon dra åt..och jag hatar dig…jag brukar aldrig bli arg..men jag blir besvärad då hon förväntar sig att det ska bjudas hela tiden bara för släkten VILL fira. 😇

Jag tycker som du, att det räcker med dom man enbart vill, så det känns tryggt och så bra som möjligt förrän själv :) borde försöka prata med P ,men han är så översocial så han ser fram emot det här massor, han älskar att prata med folk.  :P

#13 Jag har väldigt hett temperament och får verkligen en "brain off" -känsla när jag blir sur eller för hårt pressad, kan säga lite vad som helst. Tur att folk oftast är förstående (mamma och mormors släkt har samma humör). 😇

Har nog ganska tur för de flesta i min släkt har redan småbarn och kanske inte riktigt tid eller ork att festa eller fira på samma sätt.

Du har säkert redan försökt det här flera gånger men går det inte att försöka få dina föräldrar att förstå hur mycket du ogillar att vara i så stora grupper? Det låter lite som om dom inte riktigt förstår hur du känner men visst vet dom om din diagnos? 🤔

hihi okej :) alla är vi olika vad gäller temperament, kanske bättre att få ur sig det än att bära på det så det bara växer och växer 😡 alla mina kusiner ( 4 st)  har ju barn ( 2-3 st var) alltså 8 st så det är ju fullt ös på alla barnen då vi ses.  :)

Jag håller med dig, jag har försökt förklara, men ändå kan de inte undvika att bli irriterade på mig , de tycker jag mest är oartig och så om jag inte är med. Typ mera om ' du ska bara ha det bra jämt och ta ut det bästa' eller hur liksom ;)

Vissa stunder är det nog bra men i andra så kan det var direkt opassande, som på möten eller liknande. 😉

Tror du det skulle vara möjligt att få föräldrarna att träffa någon av psykologerna så att dom kan få höra av ett "proffs" vad det faktiskt innebär att ha social fobi? Kan ju inte vara riktigt bra för självskänslan att ha föräldrar som du ändå verkar umgås med ganska mycket(?) som nedvärderar dina känslor på det sättet. 🤔

hehe, det är klart ... :) men iaf :)

De har varit med tidigare vid ett tillfälle och träffat vårdpersonal, MEN de har då förnekat och inte hållit med dom alls, de varken kan eller vill väl inse…de kör på teorin att ' de känner mig bäst 😕'  typ så :) klart jag inte tror ett  dugg på mig själv , min självkänsla är verkligen i botten.,jobbar ständigt med den :)

Det som stör mig mkt är att M påstår att hon har samma problem som mig, helt sjukt för det har hon ju verkligen inte…helt förvrängt blir det. Hon är väldigt social och har ett socialt jobb, ändå påstår hon att det är likadant för henne.

Ojdå. Det här kan kanske låta lite hemskt men har du funderat på att kanske minska kontakten som smått med dom?

Själv så har jag problem med pappa, allt jag gör är "fel" och han känner verkligen att han måste kommentera allt. 😕Inte så bra när man redan har SF och lite det bästa självförtroendet. Och när jag bodde hemma så frågade han varenda dag "ska du till skolan imorgon?", inte det att jag skolkade utan det kändes verkligen som om han inte fattade att jag faktiskt hade skola fem dar i veckan och så svårt tycker jag inte det borde vara att komma ihåg om han verkligen skulle vilja det. 😐 

Nu gör jag som så att jag ringer alltid till mammas mobil eller till någon av syskonen om jag ska hälsa på och jag är väldigt kortfattat med honom och börjar han "prata" för mycket med mig så går jag iväg. Jag behöver inte sitta där och ta hans skit. 😈

Joo, lite kanske …det skulle vara bra för mig.. :) Är verkligen ledsen för din skull över det din pappa gjort och gör mot dig, det är starkt av dig att inte ta emot hans skit.  Är starkt att bryta sig loss ifrån det liksom :)

Det kan vara väldigt jobbigt. Särskilt i början för tragiskt nog vänjer man sig ändå vid att bli "illa" behandlad och man har ändå någon typ av "trygghet" i det hela, allra helst om man inte har så värst många andra som man umgås med. 🤔

Men jag tycker att du borde försöka, man kan ju börja med att inte ringa lika ofta, kanske strunta att svara någon gång sen så ökar man lite eftersom. Sen när man känner att man har byggt upp självförtroendet så går det ju att återta kontakten med dom, om det känns bra. Man måste tänka på sig själv också. 🙂

Jag vet, jag är väldigt ensam annars, det är ju dom och så en annan dålig kompisrelation här där jag bor nu, alltså två olika dåliga relationer att välja på.  Men jag försöker lära känna andra med på dagverksamheten även om vi ännu inte börjat umgås privat så finns det trevliga personer där :) ( och personer som får de lite tar det allt )

Känns så ovant och konstigt att tänka på sig själv, jag känner mig fruktansvärt egoistisk. Bara det att få en helgkväll för mig själv och göra vad jag vill (unna mig något) känns som en LYX.  Jag sätter alltid alla andra före , det är väl därför det känns så konstigt.

Det är väldigt trist då familj inte lyssnar, jag har en mor som är sådan. Hon tycker psykvård är trams och jag borde gå och söka mig ett jobb - jag har ju barn! Ja, typ den mentaliteten har det varit, så jag har brutit helt med henne för några år sedan. 

Jag har ju fyllt 30 år, så jag kan ju berätta hur jag hade det (skrev ju lite ovan). Vi hade en helt vanligt kalas med familjen. Mamma, mormor, mormors karl, min bror och min son. Bara fika med tårta. 

Ett par veckor senare hade jag fest för mina kompisar. Det blev ett…lyckat fiasko. Bjöd 50 st - det kom 2! Den ena var min lillebror, så han drog efter ett tag. Jag och den andra vännen drog till några kompisar (som också var bjudna, men inte kom..). Det blev jag och 7-8 män. Helt perfekt! Då jag har alkohol i kroppen, så har jag inget emot all fokus på mig - så jag kände mig riktigt bortskämd och hade en toppenkväll.

Nu hade jag likväl haft en tjejkväll förstås, det hade också varit mys med lite middag först och kanske hemmafest.

Jösses, var jag du skulle jag utebli från festen och skicka ett vykort från kanarieöarna.

Snovit79

Sådant det ska behöva vara ,ens egna familj liksom..ibland undrar man vad det är som ska vara så svårt att förstå för andra,men de har väl inte förmågan antar jag.

Så tråkigt att så några kom på din fest, kan inte känts bra alls,men bra om kvällen ändå slutade bra tillslut ;)

VildVittra 

haha, ja…det vore verkligen något :)