Ojdå, vilken jobbig situation ni har hamnat i.

Han verkar ju helt klart behöva professionell hjälp för att komma vidare med livet. Vad ni skulle kunna göra är att ringa och kolla med vårdcentralen, har hört att i vissa fall kan dom komma hem till personen om det känns svårt att gå dit och även en del andra typer av "extra hjälp".

Det ni får göra är att försöka stötta och uppmuntra honom till att söka vård och försöka att undvika att pressa honom till det. Om du/ni tror att han är deprimerad och till och med kanske kan ta sitt liv så är det ju ännu en anledning till att söka vård.

Hur är det mer er mamma, skulle hon kunna betala för terapi om din bror inte har råd själv? Går det inte att prata med honom alls om det här, inte ens försöka nämna KBT eller nånting?

Tyvärr så är det ju väldigt svårt att hjälpa någon som inte vill.

Har han någon gång fått träffa någon läkare?

Jag förstår att det är svårt att prata med honom om detta, både från eran och hans sida. men detta är hemskt viktigt om du oroar dig för att han ska göra sig illa eller i värsta fall ta självmord. Man vill inte bli lämnad med känslan av att man inte gjorde något fast man visste om situationen.

Det är väldigt svårt att hjälpa en människa som inte vill, eller inte inser att De behöver hjälp. 

Social fobi är ingen handikappande "sjukdom" förrens man gör det till det. Man måste vilja träna bort det, och socialen, Af och Fk har krav. Man ska göra allt för sin egen försörjning för att få bidrag - och det betyder också att söka hjälp för att gå vidare. 

Det Du och Din mor kan göra är att stötta, ta reda allt om SF (skriv ut information och hjälpmedel - KBT t ex) och lägga fram det till honom. Visa honom denna gruppen t ex.

Det låter som att han behöver professionell hjälp innan han kastas ut i livet och alla krav som finns där. Men det kommer säkert inte att bli lätt om han inte själv vill. Att bli "tvingad" till vården kan nog kännas lite kränkande. Men det är nog där det måste börja.

Ta det lugnt i början. Lista inte upp en massa saker han måste ta itu med utan ta bara en sak i taget. Första steget är att söka vårdhjälp och kanske någon samtalskontakt med en kurator eller något sådant. Sedan får ni ta saker som de kommer. Förhoppningsvis blir det bit för bit lättare för honom.

Det är väldigt många människor som söker sig till vården för att de mår psykiskt dåligt, så han är definitivt inte ensam om detta och det är absolut inget att skämmas för. Det kommer att vara skitjobbigt i början, men det blir lättare med tiden. Bara att söka hjälp är i sig lite av en seger och kan vara ett steg mot ett nytt liv.