Tro det eller ej men jag precis likadant som dig för bara ett antal år sedan, när jag gick ut sexan och skolan skulle läggas ner sen så började jag i högstadiet på en skola där jag kände som du gör nu i nästan treårs tid. 

Får du ingen hjälp alls via BUP, terapeut, psykolog eller nåt? Finns det någon i ditt liv som du kan berätta hur illa du mår just nu? Man ska inte behöva må så dåligt som du gör över skolan eller skoluppgifter. Om lärarna får veta att man har Social fobi och vad det innebär så går det att komma undan grupparbeten och redovisningar till viss grad.  

Har du något intresse eller hobby som du tycker om? Du kan ju även försöka få vänner utanför skolan via det i såna fall.

"Normal" är ett väldigt svårt begrepp, men i ditt fall så tror jag att du har någon typ av depression också, den sociala fobin blir tyvärr oftast värre då man mår dåligt. Social fobi blir lättare om man utsätter sig för de situationer man känner sig osäker på.

Mitt förslag är att du försöker prata med din föräldrar om det här och fråga dom vad BUP sa och vad dom trodde det var du hade. Och även fråga om fortsatt hjälp.  

Jag vet det här kan vara väldigt jobbigt att höra men ibland måste man fråga och ta emot hjälp för man klarar faktiskt inte av allting själv och gör man ingenting åt det så kommer det inte bli bättre. Ett tips kan vara att du skriver ner hur du känner på ett papper istället om du tycker det är svårt att berätta. 

Det kan kanske vara svårt att tro det nu men det kan och kommer faktiskt bli bättre för dig. 

Kram på dig. 

#1 Det finns ingen jag kan prata med, jag kan inte prata. Jag tänker aldrig mer i hela mitt liv gå nära en psykolog eller liknande, det ger mig enorm ångest. Jag brukade rida, jag älskar att rida men jag klarade inte av det, jag fick så himla mycket prestationsångest eftersom det är svårt. Att bli korrigerad eller rättad står jag inte ut med. Jag kan inte skaffa vänner genom stallet heller, där är det inte lika stor press att prata med varandra så det blir nästan värre men märks inte av. Det finns en tjej med Aspergers i min klass och min första tanke var att vi kunde bli vänner eftersom hon satt ensam på rasterna och kändes som jag. Men jag visste inte hur. Och sen jag fick reda på att hon är sjuk känns det som att det är ännu mer press på mig att vara som dem andra, förut kändes det som att det var okej att inte göra någonting men nu förstår jag att folk låter henne vara eftersom hon har en anledning, jag är bara konstig.

#2 Försök att inte jämföra dig själv så mycket med "alla andra", tro mig det är många som har olika problem som inte alltid syns så alla som verkar "normala" behöver nödvändigtvis inte vara det. 

Du borde verkligen försöka gå till en psykolog igen, det finns både medicin och olika typer av terapi att få så att du kan må bättre. Problemen kommer inte försvinna om man inte gör någonting åt det. 

Att undvika allt som man får ångest för är inte bra om man har Social fobi, fobin kommer bara bli värre och "sprida sig" till andra situationer, tyvärr. 

Jag vet inte riktigt vad du vill att jag ska säga? Du säger att du känner dig pressad att prata med folk och samtidigt så undviker du situationer då du känner dig pressad/ångest och du kan inte tänka dig söka hjälp? Ursäkta men jag förstår inte riktigt hur du har tänkt dig det hela. 🤔 

Än en gång så rekommenderar jag verkligen att du tar kontakt med BUP igen eller pratar med föräldrarna. Skriv en lapp eller visa den här tråden om du har svårt för att prata.

Du har fått väldigt goda råd av #1 . 

Det enda jag kan tillägga är att utöver din text + svar här så är Du deprimerad, det framkommer tydligt. Och det måste Du få hjälp med först och främst. Det låter dessutom som att Du är djupt deprimerad och då måste Du medicineras, med t ex cipramil. Med lyckopiller hålls nivån på livet mer stadigt (inga riktig djupa dalar). Det kan också vara så att Du tillhör dem som behöver lyckopiller alltid, för att Du inte kan tillgodo se dig själv. Det är väldigt vanligt med SF att äta lyckopiller.

När Du sedan mår bättre, genom medicin - så kommer Du våga mer. Och inom SF så måste man utsätta sig varje dag för saker som är mer eller mindre jobbiga. Det kan handla om att våga lita på en ny psykolog eller läkare. För det handlar i slutändan om dig själv. Om Du bara ger upp och tar för givet att alla psykologer, kuratorer, läkare osv vill dig illa - så kan ingen hjälpa dig i slutändan. Då blir Du din egen fiende, tyvärr.

Det första Du bör göra är att prata med någon inom vården. Skolsyster, ungdomsmottagningen, kyrkan. Så Du kan komma till en Dr som ger dig remiss till psykolog och kanske även medicin. Då Du sedan kommer till psykolog så får Du stöttning i att våga. 

En psykolog kan öppna dina ögon om hur Du är - som Du kanske inte tänker på själv. T ex så kan man ha ett väldigt inåtvänt kroppsspråk - man kan se arg/sur ut för man är rädd, då kanske ingen vågar lära känna dig först. Och så blir det en ond spiral, för vänner vill man ju ha.

En psykolog kan också hjälpa till att stärka dig såpass att Du kan säga "Äh, skit i dem - jag ska sköta skolan så bra jag kan - få ett bra jobb, och trivas med mig själv först".

Du är inte ensam. Fobier är något som är väldigt vanligt, och Social fobi ligger högt på listan över vanliga fobier. Det är heller inte ovanligt att det leder till depression och det finns hjälp att få :) Jag förstår vad du menar med det att gråta inför främlingar, men det är helt okej att visa sina känslor. Och efter ett tag så kommer det kännas bättre och det kan vara väldigt skönt att ha någon att prata med. Du kanske kan prata med dina föräldrar också? :)

Jag har sagt till mina föräldrar att jag har Social fobi nu. Och tydligen tyckte psykologen jag gick till att jag visade symtom på Aspergers, men känner inte alls igen mig när jag läser om det. Fast var ju så klart svårt för henne att avgöra eftersom jag inte gjorde något annat än att sitta där och gråta.

#6 Du har tagit ett stort steg 🌺 Var stolt att du pratade med dina föräldrar och psykolog 🙂

Man kan visa symptom även om det inte är det, det är ju egentligen en samling symptom som dom allra flesta kan ha. 
Känner några med aspbergers och det är väldigt varierande nivåer på det eller vad man ska säga. Men det går ju att utreda vidare 🙂

Jag håller med #7 Du har gått ett steg i rätt riktning, var stolt över dig själv. Nu kan det bara blir bättre, när Du får tillgång till hjälp.

Håller med #7 och #8, Bra jobbat och du ska känna dig stolt över dig själv. 🙂

Fortsätt kämpa så kommer det bli bättre. 🌺

Så… Ingenting har hänt ännu. Mamma ringde till BUP och ordnade så att jag skulle få komma dit och se vad det finns för hjälp utan att behöva prata. Skulle komma en remiss men icke. Brukar det ta flera veckor?

#10 Själv så har jag inte någon egentlig erfarenhet av BUP men det måste väl bero på hur mycket dom har att göra eller ej? Om ni känner att det inte riktigt är värt att vänta så går det ju också att ringa till vårdcentralen och fråga dom om hjälp.

#10 Det kan ta månader tyvärr. Man kan hävda sin rätt till 3-månaders garantin dock. 

Dem prioriterar destruktiva barn med t ex anorexia, de som skär sig och skadar sig fysiskt. 

Jag fixade remiss via vårdcentralen första gången, andra gången genom min sons skola.

Har tydligen fått tid imorgon… Så, vi får väl se hur det här går.

#13 Det kommer säkert på jättebra ska du se. 🙂 Du är ju knappast den första eller den sista som kommer till BUP med Social fobi så dom vet helt klart vad dom gör. 

Lycka till, håller tummarna för dig imorgon. 🙂

Tiden blev inställd, men jag gick dit idag. Blev besviken. Fortfarande tjatar hon om Aspergers. Jag fattar inte varför jag skulle ha det, det är verkligen inte jag och hon känner mig ju inte. Så sa hon att jag inte har Social fobi eftersom jag är aktiv på hemsidor och bloggar, och för att jag har svårt att prata med folk bara vi två också. För att sociala fobiker är rädda att bli bedömda. Jag är ju rädd när jag är inne på hemsidor, men det är inte samma sak för ingen vet vem jag är. Och jag blir ju lika bedömd när jag sitter med någon annan och diskuterar vardagssaker. Jag är inte bara nervös över att prata om mig själv, jag tycker inte om att prata om filmer eller sånt heller för då blir mina åsikter bedömda. Tydligen kan vi prata om sånt med totala främlingar och ändå ha Social fobi. I varje situation där det är andra människor blir jag bedömd och då mår jag dåligt. Helt skit. Och nu ska jag börja KBT också, men jag vill verkligen inte komma till det där momentet när jag ska sitta och prata med henne. Trodde hon skulle förstå. Men allt går bara fel. Jag har Social fobi, det vet jag ju. Hon sitter och säger att man inte kan ge en självdiagnos genom internet, men jag vet att jag har det. Även om jag är hykopondriker. När hon inte vet hur jag känner kan hon inte sitta och säga vad jag har och inte har, jag har inte Aspergers, inga symtom stämmer in på mig. Jag gillar henne inte. Jag hatar allting just nu.

Jobbigt att det blev inställt och att du tycker att hon pratar om fel diagnos. Men jag vill också påpeka att du kanske inte ska vara så säker på din självdiagnostisering. Det man hittar på internet är oftast en generalisering på diagnoser och stämmer verkligen inte på alla. 

Har du svårt för att prata med henne så kan du säkert be att få byta psykolog till någon du känner dig säkrare med. Men då finns det ju såklart en risk att du kommer behöva vänta ett tag till.

Jag tror KBT kan vara bra för dig så att du kan få känna efter lite hur du känner och få hjälp med dina problem.

#15
Jobbigt att ni inte delar tankar kring diagnos! En psykolog som jag gick till trodde också att jag hade asperger utan att jag trodde det. Sen när hon skickat en remiss till psykiatrin och jag blivit utredd där så fick jag mina misstankar bekräftade, att det var Social fobi som jag hade :)
Har du inte fått göra några tester för ex. asperger hos henne? Då kanske hennes misstankar försvinner eller bekräftas. Jag fick göra det på psykiatrin och då kunde de ganska snabbt utesluta någon neuropsykiatrisk störning. 

Oavsett vilka diagnoskriterier som du uppfyller så önskar jag dig lycka till, både med KBTn och allt annat!🙂