Men handen på hjärtat så ska jag säga att även jag har skolkat en del under skolgången. Både med och utan ursäkter men det var inte något som någon reagerade på. Jag minns speciellt en gång under mellanstadiet då jag mer eller mindre grät för att jag skulle till skolan men då lät mamma mig stanna hemma istället utan att kolla upp vad det var jag tyckte var så jobbigt.

Så personligen tycker jag att det är väldigt synd att skolpersonalen inte alltid är fullt så uppmärksam som det skulle behövas men samtidigt så förstår jag att det oftast handlar om väldigt många barn så det är naturligvis svårt att se till alla.

Till exempel Social fobi går ändå i vissa fall att undvika om man märker det i tid och även andra psykiska sjukdomar är lättare att behandla om de uppmärksammas tidigt.

Hur är det mer er andra, känner ni igen er i detta?

Jag började vara hos tandregleringen MYCKET i högstadiet. I åttan tror jag, för en lärare körde redovisning VARJE lektion i Geografi, religion och vad vi hade honom i. Varje lektion satt han på en video (gick ut), och så skulle vi hitta 3 frågor att ställa inför hela klassen. Vidrigt tyckte jag.

Minns också såväl en redovisning i klassisk musik, i musiken som jag gjort så fint och tyckt om. Men då jag skulle läsa upp det, så hörde ingen och jag fick 2a i Musik. 

På den tiden var det ingen som brydde sig i "blyga" barn. Det skulle inte daltas med, alla klarar samma sak. Så jag gick ut med medelbetyg för jag fick 2-3a i de flesta teoretiska ämnen.

Då jag började gymnasiet däremot, så kunde man få redovisa med bara fröken och en kompis. Där måste de fångat upp det på annat sätt. 

Vi är många som blivit behandlade fel och kunde haft mycket bättre skoltid och betyg. För korkade är vi ju inte.

Minns att jag vi jobbade i grupp och utförde samma arbete. Läraren gav mig lägre betyg än de andra för att jag "är så tyst". Det var så han sa.

Jag undvek en redovisning senast i tisdags och kommer undvika den imon med, fast denna veckan är det inte helt lögn att jag är sjuk så det känns LITE mer okej.
Eftersom att lärarna på min skola oftast inte vill låta en göra redovisningen i en liten grupp så brukar jag skjuta upp mina redovisningar så länge att jag till slut får göra dom med bara läraren och en kompis. 
Men ja jag får ju såklart sämre betyg än ja skulle kunnat få pga att jag aldrig räcker upp handen och säger något, lärarna har ALLTID klagat på mig att ja borde räcka upp handen mer 😃

#3 Det låter ju minst sagt orättvist. Men samtidigt så kan det ändå vara svårt för läraren att veta om eleverna vet vad dom gör eller om dom bara hakar på gruppen.

#4 Fast du skulle ju kunna försöka säga att du ska på utredning angående Social fobi så att lärarna förstår att du ändå har en anledning till varför du inte vill redovisa inför hela klassen.
Jag har nog aldrig räckt upp handen.. Har ju i för sig fått frågor ändå men en hel del lärare har ju klagat om det till mig också.

Har inte läst artiklarna ännu, men jag började vara hemma mycket i högstadiet. Var nog hemma sammanlagt bortåt två månader varje år årskurs 7-9. Jag minns inte om det var Social ångest eller om det var bara ångest över att prestera i skolan, men något var det. Jag hade ingen större lust med någonting i skolan och jag gillade inte att plugga. Jag var däremot inte mobbad. Alla runtomkring var bekymrade, men ingen visste vad de skulle göra. Jag fick gå och prata med skolsköterskan och möjligen kuratorn också (tror jag ?), men jag visste inte hur jag skulle förklara mig så det blev inget mer med det. Men jag klarade ändå av högstadiet med "hyggliga" betyg.

Men jag tror att jag lärde mig ett destruktivt sätt att hantera svårigheter där. Jag lärde mig att fly från problemen istället för att ta itu med dem. Jag har tyvärr fortsatt med det utan att riktigt fatta det. Det betalar jag för än idag.

#5 Ja jag planerar lite smått i mitt huvud att jag ska säga det till läraren, men den läraren som har mest redovisningar är så himla svår att prata med! Jag brukar inte riktigt förstå honom och han brukar inte förstå vad jag försöker säga. Och sen så är det ju såklart jobbigt att säga det till honom ansikte mot ansikte eller så. Men det kanske är vad jag måste göra iaf för att försöka få det bättre 😛

#7 Själv så är jag lite av en skrivnörd, så tipsar om att skriva ner det du vill säga. Kan bli lite lättare att planera och se till att man inte missar något viktigt.

#7 Maila! Det gör jag hela tiden för att verkligen få sagt det jag vill. Så kan jag gå på ett möte sedan och veta att jag verkligen fått med allt jag ville innan.

#8 & #9 Har faktiskt funderat på om jag ska maila iväg det, men det känns så fjantigt egentligen! 😞 
Men det på det viset jag gör för det mesta, svarar t.ex. inte i telefon ens när mamma ringer för att sedan skriva ett sms till henne istället. 
Men jag ska väl skicka iväg ett mail till läraren ändå, det är ju bättre än inget. 😊

#10 Så ska Du inte känna. Utan tvärtom - Du tar ansvar för dina studier, liv och framtid. 🙂

Skicka gärna med en bra länk om Social fobi också.

#11 Ja det är sant, är lite svårt att tänka så bara! 😊
Har du något tips på en riktigt bra länk kanske? Finns ju många men det kan ju vara bra att skicka en som verkligen förklarar det bra.

#12 Jag rekommenderar vårdguiden. Många känner till den så det ses ändå som en seriösa sida och den förklarar saken bra.

#13 Okej, tack så mycket! 
Ska skicka iväg ett mejl till läraren då, jag kanske borde säga till mina föräldrar att jag sökt hjälp för det också. Vågar knappt säga något förrän det står på papper från en läkare att jag verkligen har det för det känns inte som att någon kommer tro det! Men de är väl bäst att säga något ändå. Min mamma jobbar på skolan också så kan ju vara bra att hon vet om det så inte läraren går och pratar med henne och hon inget vet för då blir de konstigt. 😮

#14 Ja det kan ju vara bra att prata med dom först då också. Du behöver kanske inte säga just Social fobi utan att du känner att du har svårt eller känner ångest i vissa sociala sammanhang eller så.

#15 Får göra det, ska bara lista ut hur jag ska lägga fram det för dom så att dom förstår vad jag menar och hur jag tänker och tycker 🙂
Bor inte hos mina föräldrar utan bor ihop med min pojkvän så kommer förmodligen skicka de över sms istället för att åka hem till dom för att berätta de!

#16 Gör så, det finns ju en chans att dom redan märkt att du är lite nervös eller blyg så det blir kanske lättare än vad du tror. 🙂

#17 Skrev ett långt beskrivande sms och visst hon förstod väl men det var mer de där att "Ja men det finns dom som är översociala och dom som är mer ensamvargar och dom flesta tänker nog mer eller mindre som du, de är inget konstigt!." Fick förklara så pass långt som att jag valde att skriva de hela på sms istället för att säga de i verkligheten för att jag inte skulle våga! Tror att det sa henne lite mer, att jag inte ens vågar berätta för henne högt om hur jag känner för att jag är så nervig i såna situationer. Men nu är det gjort iaf vilket är skönt 🙂

#18 Bra jobbat! Kul att det gick så pass bra ändå. 

#19 Ja men precis! Tog steget att skriva till min sambo också, han är ju ändå den som lever tillsammans med mig så han har väl rätt till att veta också. Tror dock att han kommer förstå det mer än mina föräldrar för han ser mer av det. 🙂 
Får ändå lov att säga att erat lilla stöd ni gett mig här idag har hjälpt mig att faktiskt berätta det för dom, så tack! 😊

#20 Jag är bara glad att kunna hjälpa till som smått. 
Föräldrarna kan kanske bara behöva lite tid så de får vänja sig vid tanken och som du säger så kommer det säkert gå bättre med sambon. 

Men det är ändå du som tagit ett stort steg idag så du ska känna dig stolt över dig själv. 🙂

#21 Min sambo sa att han förstår iaf så det var ju skönt! 🙂
Och nu när jag sagt det till mina föräldrar kan jag även berätta det för läraren 🙂

#22 Som sagt riktigt bra jobbat och skönt att sambon förstod. 🙂