Hej! Som rubriken lyder så är jag ny i det här forumet då jag (för ett tag sedan) av en ren slump fick veta att man kunde ha Social fobi som "diagnos" eller vad man ska säga. Är inte alls insatt i ämnet.

Jag har alltid varit tillbakadragen/blyg och ensam i skolan, väldigt försiktig och fåordig med nytt folk. Gillar inte att åka kollektivt/gå på stan/ställen med större folksamlingar, blir nervös och stressad (ibland arg) och vill bara bort.

Med familjen eller en vän kan jag samtala som vanligt och är inte det minsta "dum" som jag vet nu att många uppfattat mig som, bara för att jag hade svårt för att kommunicera på det sätt de ansåg normalast. Det var värre i grundskolan men fortfarande kan jag börja stamma eller tappa orden när jag pratar med nytt folk. I butikskassan blir jag stressad och får tunghäfta ifall kassören/kassörskan säger/frågar något mer utöver det vanliga "Hej." & "etthundraåttioelva och femtio blev det idag.".

Min sambo är en väldigt utåtriktad och social person som inte alls fattar varför jag är så "tråkig" som inte vill åka till större marknader eller ut till stan i jule-/nyårstider. Jag vill helt enkelt inte. Är helt slut när vi kommer hem från stan även om vi bara varit där några timmar. Det är som att man går på helspänn hela tiden och hjärnan kan bara inte slappna av förrän vi är hemma igen.

Samtidigt är jag, som jag skrev innan, pratsam med familj/vänner och älskar att uttrycka mina känslor i skrift och bild. Ritar och skriver mycket. Har failat på i stort sett alla muntliga redovisningar i skolan för att jag pratade för fort/skakade som ett asplöv/stammade/pratade med pappret uppe i ansiktet.

Är det här Social fobi? Om inte, vad kan det då vara? Det har varit såhär i hela mitt liv och jag vet inte hur jag ska göra för att bryta mig ur detta. :/