Vet inte hur inspirerande det här är, men iaf 😛 Jag pluggade en IT-utbildning 2009-2011 i Helsingborg, som var en helt ny stad för mig. Flytta närmare 60 mil på egen hand, var ett stort steg för mig. Jag mådde piss första tiden, innan utbildningen började, två veckor innan. Kände mig ensam och "övergiven" typ.

Sen började utbildningen på hösten, jag vande mig vid att klara mig själv med det mesta, och lärde känna speciellt en klasskompis, som jag umgicks mycket med. Mycket kändes nytt för mig då, eftersom jag tidigare isolerat mig ganska mycket hemma.

Studentfester, utgång på stan med klasskompisar, festivaler i Helsingborg och Malmö, mer kontakt än vanligt med tjejer. Vissa perioder under utbildningen mådde jag väldigt dåligt och var osocial, och hade inte så bra kontakt med större delen av klassen.

Jag tyckte en del kurser var aptråkiga och fick kämpa för att orka läsa igenom tunga böcker om IT-nätverk m.m. inför tentor. Jag fick göra en del omtentor och pallade inte att vara med på det slutliga grupp/projektarbetet i skolan, mycket för att den gruppen jag kom med i var oförstående och lite småmobbare rentav.

Men jag klarade alla tentor till slut, och är ganska stolt ändå över att jag klarade av att ta mig igenom en sån tuff utbildning som det var. Jag mognade på många punkter genom att ge mig av in i allt nytt som det var.

Jag flyttade till en skola (bodde på internatet där)  Skåne, långt från hemmet. Räknas det?

Jag mådde inte alltid så bra där (någon gång la kroppen av och jag svimmade av. Var mindre kul), men jag lärde mg väldigt mycket om mig själv där plus att jag kom på vad jag vill jobba med i framtiden där. Sen har vi att jag sökte in till Grön Rehab/Vägen In, där jag visste att jag skulle hamna i en grupp.

Fast hade jag inte sökt in till Vägen In skulle jag inte fått träffat Änglarna!

det jobbigaste som jag verkligen inte trodde jag skulle klara var att flytta 1 år till kanada för att plugga. Var tänkt att åka med en kompis men hon bangade i sista sekund :/

 det var fanimej ångestframkallande flera veckor i förväg :S (det var även där jag fick ett ord på min ångest o oro inför stora grupper och såntdär, att det var Social fobi jag antagligen hade och inte "bara var lite blyg", pratade ofta med skolans kurator som vart den trevligaste och hjälpsammaste sådan jag nånsin pratat med)

men jag tog mej dit på nåt sätt, fick sketabra vänner som jag fortf. har kontakt med och har ett grymt jobb idag (mycekt tack vare just utbildningen)… även om det är lite jobbigt på jobbet med men min chef vet om min fobi och det har underlättat mycket :)

Redovisade framför en hel grupp i min kurs för inte så länge sedan, det är bland det jobbigaste man kan göra om man har Social fobi. Men jag fick använda alla mentala trick jag har lärt mig på sistone för att inte skaka rent fysiskt och på rösten för den delen, eller glömma bort allt som jag skulle redovisa, det var nästan svåraste delen, hjärnan kan bli totalt tom om man blir för nervös. Men det gick riktigt bra faktiskt, lite kortare än vad jag hade tänkt mig, eftersom jag glömde bort väldigt mycket.