Nja, Social fobi betyder inte riktigt rädsla för andra människor. Själv så har jag ju det men jag är inte riktigt rädd för att träffa folk utan jag är rädd för att göra bort mig. "Att känna sig granskad och bortgjord", titeln på en bok om Social fobi som jag tycker stämmer och förklarar väldigt bra.

Något som jag känner igen från texten är att det tar mycket energi av att vara runt andra människor. I mitt fall är det så för att jag är väldigt fokuserad på vad jag gör så att jag gör allting "rätt" och hålla koll på allt så att ingenting går "fel". Och även att jag inte riktigt kan vara mig själv. 

Men utöver det så vet jag inte riktigt, har ni funderat över varför ni inte vill umgås med folk? Om ni tycker att dom är trevliga och jag antar att ni ändå har något gemensamt med "vännerna" så varför känns det som om ni måste "låtsas" tycka om att träffa dom? Tycker ni det är stressande eller möjligtvis ångestfullt? Vad är det som "tär på krafterna"? 

Fast samtidigt är det ju så att olika människor har olika stort socialt behov, så det kanske kan vara så "simpelt" att ni helt enkelt inte har så stort behov för det? 

Nu blev det möjligtvis väldigt mycket frågor för jag förstår inte helt. Men just det där med att ni känner att ni inte kan vara er själva och att det tar energi att vara umgås med andra kan kanske vara någon grad eller form av "social fobi", men jag vet inte riktigt. 

Ni kan ju också fråga er hur stort problem ni tycker att det här är och är det mycket så kan det vara värt att kolla upp med någon terapeut eller psykolog så får ni säkert bättre svar.

Jag kan känna igen mig till viss del i din text eremiteen. 
Känner igen mig i att inte "vilja" träffa några personer, dock så tycker jag ofta att det är kul efteråt och under tiden.
Men tex. när jag varit hos mina morföräldrar och haft trevligt och ska åka därifrån, så säger dem att det vore kul om jag kunde ta bilen och åka och hälsa på dem igen någon dag. Då känner jag som dig: NEEEEEEJ, och jag får tvinga fram ett leende och ett aa.. absolut.
För min del tror jag det beror på att jag är rädd för att det ska bli pinsamt, att jag ska vara otillräcklig. Trots att jag känt mina morföräldrar sen jag var liten.
Ville bara säga det, att jag kan känna igen mig. Sen behöver det såklart inte betyda att du också har Social fobi för det. I mitt fall skulle jag tro att känslan bottnar sig i att jag föreställer mig att man måste vara jättejättetrevlig och ha jätteskoj hela tiden, för annars "tröttnar" de andra på en, vilket i sin tur känns pressande så att jag hellre undviker det.

#2 går nog ihop på vilka förväntingar man har och man har sällan rätt :D

sen om man håller sig relativt isolerad och inte träffar folk mycket är de klart man blir trött av att träffa folk sen är väl inte familj och släkt nån höjdare sådär de är ju mer en tradition och om man inte så ofta träffar sin familj kan man väl göra de 1 gång om året iaf. jag var iväg 2 dagar i år med och ska iväg idag igen och jag har ingen lust alls heller ja sitter hellre hemma i min "bekväma zon" och känner att jag är helt utmattad och har tom ont i kroppen utan att fysiskt rört mig all sdom senaste dagarna så jag behandlar de mer som jag ställre upp för min familj när jag egentligen har en större prioritet av att se till att själv mår bättre och kommer hem nästan deprimerad efter varje träff pga olika anledningar. taking on for the team basicly :)

#3, Ja det är nog så. Så himla svårt att tänka realistiskt ibland bara. 😮

Vad är det som är "fel"? Ni verkar fullkomligt normala - fortsätt med det! Någon gång ibland får man kanske bjuda till och umgås med andra för husfridens skull, men det är absolut inget fel med att inte trivas med det.

Hej igen och förlåt att jag inte svarat på era frågor. "har ni funderat över varför ni inte vill umgås med folk? Om ni tycker att dom är trevliga och jag antar att ni ändå har något gemensamt med "vännerna" så varför känns det som om ni måste "låtsas" tycka om att träffa dom? Tycker ni det är stressande eller möjligtvis ångestfullt? Vad är det som "tär på krafterna"? " Jag har inte ett klart svar på din fråga. Men vi känner oss helt klart ganska olika de flesta andra människor när det gäller önskan att umgås med folk. Vi är helt enkelt inte lika sociala som andra känner jag. Varför vi känner att vi måste låtsas tycka om att träffas är främst efter att ett par ringde och frågade om vi "gjort slut" med dem då vi inte hört av oss på ett par veckor trots att det var "våran tur" att bjuda över dem. Och nej vi känner inte att vi har så jättemycket gemensamt med våra vänner heller. 99% av tiden anpassar vi snacket efter deras liv, dvs deras barn osv (själv har vi inga barn och vill inte ha) Härom dagen fyllde jag år, och veckor innan har jag gått och hoppats att ingen ska komma ihåg min födelsedag för så lugnt och skönt det hade varit om det var jag och sambon bara. Det kom 14 stycken i några timmar trots att jag inte bjudit en enda. Jag känner mig oerhört otacksam att säga att dessa människor hade lika gärna kunna träffats någon annanstans än hemma hos oss. För mesta tiden var det bara ett evigt kackel och prat i munnen på varandra medan jag mest satt tyst, nickade artigt och log pliktskyldigast. Det var MIN dag men jag satt mest och vänta på att tiden skulle gå och att de skulle åka hem. Jag blir gång på gång påmind om hur ovanliga vi är när jag på jobbet får frågan om vad vi gjort i helgen och jag svarar att vi bara tagit det lugnt jag och sambon och jag får till svar "har ni bara suttit hemma på två men guuud vilket tråkigt liv ni har" Medan de stressar runt och har fullspäckat hela helgerna och tycker att det är det som är livet. Men jag kan inte säga att det är ångestfyllt att träffa folk, mera uttröttande.

Haha låter exakt som mig och sambon, skönt att vi inte är ensamma om att vara så. 😃

#6 Fast det där tror jag ju hellre är som du säger att ni inte har lika stort socialt behov som dom som ni träffar. 

Det skulle ju möjligtvis också vara så att ni umgås med "fel personer" eftersom ni inte har något gemensamt att prata om. 

Synd att kollegorna reagerar som dom gör men du får kanske försöka förklara för dom att ni tycker det är trevligast så och jag tror ju inte att ni är dom enda som helst bara tar det lugnt på helgerna. 😉

Att det inte ger så mycket att umgås med folk, är oftast en del av försvarsmekanismen man utvecklar när man har Social fobi. Om man fortsätter och tränar rent socialt även om man inte tycker det ger mycket för tillfället, så kommer glädjen att umgås med folk komma tillbaka tillslut.

Sen jag, som andra säger är att man får alltid ut mer av att umgås med rätt folk, folk som du trivs med och har intressen gemensamt med. Sen är det inget alls fel med att ni vill ta det lungt och bara umgås med varandra du och sambon på helgerna. Alla behöver en paus från folk då och då, speciellt när man har Social fobi.