Det låter som sf. Det Du behöver göra är att boka en läkartid (det gör jag via "mina sidor" och e-legitimation via nätet). Där ber Du om remiss till psykolog som sätter diagnosen och ev panik ångest. Så kan Du få vidare hjälp där. KBT, kontaktperson osv.

Känner igen mycket av beteendemönstrena du beskriver. Ganska säker på att du skulle få en SF-diagnos om du pratar med en läkare/psykolog om det.

Gör som snövit säger så du kommer vidare. Det blir bara värre av att hålla det för dig själv.

Det är bara det att ajg har svårt att ta kontakt överhuvud taget till läkare.. Det känns som att dom ska tro att jag är konstig eller att dom inte tar mig på allvar. Det har varit många gånger, tex fick jag gallsten när jag var 14-15 och var in och ut på akuten flera gånger men dom sa bara att det kan inte vara gallsten för du är för ung, det är säkert urinvägsiflammation. Vi sa till dom att min mamma, moster, mormor och gammel mormor hade haft gallsten men dom neka det och sa att jag var för ung..

Nästan samma sak hände när jag hade satt i min pstav, en dag fick jag ont när jag hade samlag och hörde av mig till kvinno motagningen som sa att jag skulle testa med glidmedel så jag testade men det gjorde fortfarande sjukt ont och det står ju att man kan få infektion av pstav så jag kollade med dom igen och dom sa Nej TROR inte det är en infektion, testa med glidmedel varje gång ist för att ge mig en tid för att kolla.. Och jag hade ju rätt så jag hade gått med en infektion plus lite till i ett halv år innan jag fick hjälp..

#3 Ja det är ju beklagligt att vården har fel och slarvar ibland men det är svårt att komma runt Social fobi utan att få hjälp. 

Men det är ändå skillnad mellan läkare och psykologer, psykologer är mer vana att lyssna till personen. 

Annars så skulle du ju kunna testa Privat KBT-terapeut istället om du har väldigt svårt för "vanliga" vården men då kostar det ju lite mer också.

#3 De flesta läkare har hört otroligt mycket konstigare grejer än social fobi/ångest-beteenden, tro mig 🙂 Ta med din pojkvän el förälder om det känns tryggare för dig?

Tar inte din läkare upp alternativen remiss och/eller medicinering så är det något fel på människan, om du nu pratar ut ordentligt, då skulle jag byta läkare direkt.

Du måste våga vara ärlig och prata ut om vad du lider av också, annars tar de dig absolut inte på allvar.

Då jag fortfarande studerar har inte jag pengar till speciellt mycket. Har jag tur har jag 10 kr kvar vid månadens slut.. Kostar det att gå till läkare och psykolog? Vet att det inte kostar på VC förräns man är 25, men psykolog har jag ingen aning om eftersom jag aldrig varit till någon förut.

#5 Dom gånger jag skrev om i #3 har jag och min mamma förklarat exakt vad det är för fel till läkarna men dom trodde inte på någon utav oss..

Går du till psykolog på vårdcentral så kostar det som allt annat. Jag har för mig att det är upp till 20 som det är kostnadsfritt. Ett besök kostar annars runt 100kr per gång. Privat psykolog är troligen betydligt dyrare.

Verkar som att alla som får rådet att söka hjälp för psykiska besvär är rädda för att inte bli tagna allvar, det var även jag. Men det är ändå värt att försöka. Och just psykologer är bättre på att förstå psykiska besvär än allmänläkare. Det brukar gå bättre än man tror.

På vårdcentralen här är det upp till 25, frågade dom sist jag var där men räknas psykolog med där? Vet inte ens om det finns någon psykolog på VC där jag bor.

Om det kostar 100 kr per gång så vet jag inte om jag har råd… Jag har som sagt 10 kr kvar om jag har tur varje månad..

Ska lägga till att stå på scen och sjunga är INGA problem för mig då sång är mitt liv. Går både i solosång och i kör och visst att det har blivit lite värre men inte speciellt mycket.. Är inte det lite konstigt för när jag står på scen är ju alla blickar på mig.

#8 Det simplaste är ju då att fråga dom på vårdcentralen hur det ligger till, annars så finns ju högkostnadsskyddet så att sjukvårds utgifterna inte ska skena iväg allt för mycket. 

Nja, lite ovanligt är det kanske att kunna stå på scen med Social fobi men jag har ändå hört andra som också kan det, bland annat inom teater.

Det är ju bara det att jag inte kan ha några mer utgifter.. Har knappt råd med mat vissa månader som det ser ut nu..

#11 Jag är också 94a, och att prata med psykolog (hos psykiatrin) har aldrig kostat något för mig, så där verkar det vara gratis när man är i vår ålder iallafall :)

Socialen bistår med läkarkostnader. Dock godkänner inte alla kommuner att man studerar. Och fram till det att Du gått klart gymnasiet (längst 21 år har jag för mig), så är föräldrarna försörjningspliktiga. Saken är ju den att bara Du kan ta tag i ditt liv. Och dagen efter studenten då Du knackar på af's dörr, så gäller samma krav som alla andra - om man inte kan visa läkarintyg till handikapp-klausulen. Det är klokt att ligga steget före. Så man får en bra start i arbetslivet.

Jag vet att mina föräldrar är försörjnings skyldiga. Studenten har jag redan tagit MEN jag har tre kurser jag inte klarade och därför har dom inte skrivit ut mig på skolan så jag kan göra klart dom där istället för på komvux.

Jag bor hos min mamma men hon har varit sjukskriven i lite över ett år och det har krånglat med försäkringskassan. Hon har precis kommit ut på jobb igen, dock som spring vikarie så där får hon inte in så mycket i månaden, det är därför jag inte kan ha några mer utgifter.

Jag funderar på om jag kan gå till kuratorn på skolan? Det är bara det att jag är rädd, eller.. Jag har typ panik över att prata med någon om det (det här är inte mitt riktiga konto, med det här skriver jag saker som jag inte vågar med mitt andra). Jag vet lixom inte vad jag ska säga och jag tror inte att allt kommer komma ut så som jag vill om jag ska prata med någon.. Jag tycker verklligen att det här är jätte jobbigt och jag skulle verkligen behöva söka hjälp, men jag vågar inte :(

#15 Klart att du kan gå till kuratorn också om du hellre vill det så kan dom hjälpa dig vidare. 

Tyvärr så är det ju så med Social fobi, man har problem med det sociala och att prata om sånt här men samtidigt så måste man ju göra det för att få hjälp. 

Har du funderat på att skriva ner allt som du skulle vilja ha sagt till kuratorn eller läkaren? På så sätt är det lättare att komma ihåg allting och du skulle kunna ge dom lappen om det känns för tungt att prata om det.

Jag har funderat på att skriva ner det på en lapp.. Men det känns som hon kommer tcka jag är konstig. Jag vet ju att hon inte kommer göra det men att bara ha den känslan gör att jag blir rädd att prata om det. Har inte sagt till någon förutom min pojkvän att jag tror att jag har Social fobi (och här på forumet förstås).

Försökte ta modet till mig att gå och prata med henne när jag var i skolan idag… Men det sket sig och slutade med att jag rökte mer idag än vad jag brukar. Rökningen har blivit typ en "räddare" när jag mår dåligt.. Så fort jag känner paniken så blir det en cigg. Har jag inge cigg en dag så kan jag inte ens ta mig till skolan för jag inte tror att jag kommer klara av det.. Jag vill verkligen sluta röka och jag är egentligen inte beroende av själva rökandet i sig, det vet jag eftersom jag kan klara mig en vecka och mer utan att röka om jag bara är hemma..

#17 Själv så rekommenderar jag ju att skriva ner det man vill ha sagt, det är ju så lätt att stressa upp sig och att man glömmer bort något. Om du inte vill ha ett långt A4 eller så första gången så skulle du ju kunna skriva ner stödord och korta meningar på nån liten lapp som du kan gömma i handen. 

Problemet är ju att man lätt drar på sig olika beroenden på grund av ångest, blir lite av en tillfällig lindring så du borde verkligen söka hjälp. När du väl kommit igång och fått hjälp och stöd så kommer ångesten bli mindre och då kan du säkert sluta röka också. Se det som lite motivation. 🙂

Min pojkvän sa en grej om det här med sången som jag tror kan stämma. Han berättade en historia om en pojke som inte ville doppa sitt huvud när han var i vattnet, en dag sa simlärarna att dom skulle vara sitt favorit djur och pojken hoppade runt och var under vattenytan och när lärarna frågade varför han inte kunde göra det på dom "vanliga" lektionerna. Då svarade pojken "det är ju inte jag som gör det, det är ju delfinen".

Jag tycker nog den historian passar in på mig, jag blir som en helt annan när jag står på scenen.

#19 Jomen precis det är ju det, man har som en annan "roll" ibland. Själv så har jag ju haft praktik på Systembolagen en gång under jul- och nyårsveckorna och det var riktigt knökfullt med folk fast det gick ändå bra för det var inte "jag".

#19 & #20 Det där känner jag också igen. Jag jobbar på en kundtjänst och pratar med massa kunder varje dag vilket går ganska bra, när jag pratar representerar jag ju företaget jag jobbar för och inte mig själv. När jag är mitt "privata jag" blir jag alltid supernervös i liknande situationer..

#19 Exakt så är det! Du ikläder dig en roll när du går upp på scenen. Du vet vad som förväntas av dig, du vet att du klarar av det och du känner att du har kontroll över situationen. Det är också därför många personer kan vara mer sociala i sina yrken än vad de är privat, trots att de har Social fobi. Det iklär sig en yrkesroll som ger dem en slags ram av "regler" för hur de skall uppträda mot andra i sitt yrke. Det i sin tur gör att de kan koppla bort en del av sig själva och sin sociala ångest och istället förlita sig till sin roll.