Inte behöver du be om ursäkt för ditt inlägg, det är inte det minsta löjligt på något sätt. 🙂

Problemet med Social fobi är ju just att man måste utsätta sig för det jobbiga med olika sociala situationer annars så blir det ju lätt så att man drar sig undan allt mer. 

Jag kan ju själv ibland ha lite lätt hjärtklappning och läser igenom mina egna inlägg väldigt många gånger innan jag vågar posta dom sen går man tillbaka och ser att man ändå lyckats slarva med stavfel och mystiska meningar som man inte ens såg för att man var nervös när man skrev dom. 

Vad jag rekommenderar är ju att du börjar utsätta dig för det och skriva lite mer på internet igen, kanske på sambons eller familjens facebook så det inte gör lika mycket om det blir lite fel ibland. 

Eller om du vill så får du mer än gärna skriva här också, jag törs nog säga att det är väldigt många här som känner igen ditt problem så dom kommer inte "döma dig" på samma sätt som andra kanske kan. 

Skulle det vara så att du ångrar något som du skrivit här på sajten så är det bara att ta kontakt med mig så kan jag ta bort det åt dig också. Dessutom så finns det en dold kategori som bara några få kan se om du vill börja lite försiktigt. 🙂

Jag tror dessutom att det kan vara bra att du försöker ta dig ut ur lägenheten lite mer också, som sagt så måste man ju tyvärr utsätta sig för det jobbiga för att det ska bli bättre. 

Hoppas att vi får se mer av dig här. 🙂

#1

Det är i princip enda anledningen att jag tryckte ”skicka” (följt utav lite svordomar och ”vad har jag gjort”) – men jag försökte övertala mig själv att om jag inte skickade detta – till synes menlösa inlägg så har jag lite förlorat själv. Jag har skrivit svar till nästan hälften utav de inlägg jag sett sedan jag blev medlem här, men bara skickat ett. Och då är det på ett forum där jag är mer eller mindre helt anonym och där alla är ”som jag”.

Jag försöker gå igenom den vanliga ”vad är det värsta som skulle kunna hända”-saken och jag har ingen aning om vad det värsta som skulle kunna hända om jag kommenterar anonymt på ett forum är. Om jag gör bort mig så hade jag ju i värsta fall kunnat ta bort min användare!

Jag tror att det hela egentligen går ut på att jag är så rädd för att bli ”avfärdad” och inte respekterad (vare sig det är på facebook där jag känner folk, eller anonyma forum). Jag har inga direkta vänner, så alla försök till sociala drabbningar blir till desperata försök att inte komma längre ifrån… allt, hur man nu ska förklara det. Jag menar – tänk om folk kommer minnas mig som den där tossan som ursäktar sig för sina inlägg, eller värre – som skriver ordet ”tossan” i sina inlägg. Vilket hemskt öde – som om man ser på det ur ett lite mer sobert perspektiv inte skulle göra så mycket från eller till.

Och så klart så känner jag till att jag behöver ta mig ur lägenheten mer. Det är bara svårt att motivera sig, speciellt under dåliga dagar. Då jag inte har jobb, eller pluggar, så kommer jag sällan ut på ett naturligt vis. Jag håller dock på att få någon slags ”crash course”-KBT-behandling där jag själv vet att jag måste göra jobbiga saker för att få hjälp.

Tack för inlägget, och jag ska försöka att skicka de kommentarer som jag skriver hit i fortsättningen.

#2 Jo men det är ju lite så att även om man tekniskt sätt kan ta bort användaren och inte riktigt är "igenkänd" så har man ju ofta kvar den där otrevliga känslan att man har gjort bort sig ändå.

Det enda tipset som jag har nog att träna på det. Du kan ju också klicka in Ctrl-Shift-A så finns det ett "anteckningsblock" på iFokus där du kan spara kommentarerna och posta lite senare när det känns bättre. 

Så som sagt, kämpa på och lycka till på KBT-behandlingen. 🙂

Jag tror att det är rätt vanligt det du känner, framförallt bland social fobiker, men säkert även andra som tillfäligt isolerar sig. I takt med att man isolerar sig mer blir det också svårare att kommunicera med andra, även över nätet. Jag sett andra uttrycka samma sak och har även själv upplevt det. Möjligen kan även depression bidra till att man får svårare komma sig för att skriva. Åtminstone har det varit så för mig.

Jag vet hur jobbigt det är att bara gå hemma och inte ha något att göra. Man blir mer tillbakadragen för varje dag som går, och till slut blir det jobbigt bara att gå ut och ta en promenad. Men det låter bra att du är på väg att ta tag i saker.

Lycka till och fortsätt gärna skriva!

Jag känner igen mig, men har tyvärr inga tips. Jag isolerar mig själv ganska mycket nu för tiden och vet inte hur jag ska bryta det.

Hej "hoppetossan" 😃 Du har redan fått många kloka ord från de andra, men jag tänkte på, om du skulle försöka börja med att gå promenader med din sambo? Det kanske känns tryggare då att du har någon att hålla handen medans du "utsätter" dig för livet där ute? Börja smått med korta promenader och på ett lite lugnare ställe ni känner till och sen öka på "intensiteten" utefter du känner dig säkrare.

"Jag tror att det hela egentligen går ut på att jag är så rädd för att bli ”avfärdad” och inte respekterad" 

Jag känner så i stort sett varje gång jag träffar en ny person, och personer jag börjar bli lite bekant med. Från att ha suttit hemma väldigt mycket ensam, så är jag nu "tvungen" att umgås med ett antal personer varje dag på praktiken. Jag satt bredvid en utav kollegorna på bussen igår i ca 40-50 min och kunde prata ganska avslappnat med honom under nästan hela resan. Det kändes riktigt bra. Och de framstegen jag gjort beror mycket på att jag nu utsätter mig för det jag är rädd för, att någon ska döma mig för att vara tråkig, ointressant etc.

Plötsligt märker man, alla är inte så jävliga som man tror, och att folk kan uppskatta ens sällskap t.o.m. Du kan också komma dit, om du är beredd att jobba för det 🙂

Jag känner att det är svårare att kommunicera över internet, för att det är lättare att bli missförståd.  Jag har extremt mycket svårare att utrycka mig med bara text. Men som många säger, så övning ger färdighet, det gäller Social fobi oxå.

Känner helt klart igen mig, tycker att du ska ha cred för att ändå ha skrivit detta! 

Mitt jobb kräver att jag marknadsför mig online, jag måste alltid vara trevlig och svara dagligen på mejl från potentiella kunder. Vissa dagar när man startar datorn och ser att man har runt 10 meddelanden som ska svaras på så känner jag bara att jag vill stänga ner datorn och gå tillbaka till sängen. :/ 

Det enda tips jag har är egentligen vad som redan har skrivits, att du trots att det känns jobbigt försöker att göra det ändå! Det jag även har pratat om under terapi är att jag själv har problem med att jag känner att varje meddelande jag skriver måste vara 100% perfekt så att den andra personen inte kan tycka illa om mig på något sätt. Så jag fick uppdraget att skriva till kunder på ett sätt som jag känner är bara 70% perfekt eller mindre och se hur det var. Jag kan inte påstå att det har "botat" mig, men det har helt klart varit till hjälp att inse att det trots allt inte är så farligt och att jag är den som sätter störst press på mig själv. :)