Kom att tänka på det här tidigare idag och personligen så upplever jag det som så att runt äldre människor (pensionärer) så har jag inte samma ångest över mig. Det känns som om dom inte är lika "dömande" på något sätt.  

Medans högludda tonåringar oftast är bra nog mycket värre på något sätt, större chans eller risk att dom skulle kommentera en antar jag.

Ja, jag vet man ska egentligen inte generaliserar folk så här men samtidigt tycker jag det kan vara intressant att se hur ni andra upplever olika grupper. 😛

#1

Det är samma sak för mej, men det tror jag mest beror på mobbningen i mellanstadiet. Dessutom har äldre så mycket mer intressant att berätta. Det är bra mycket roligare att lyssna på dom än skräniga tonåringar.

(Jag ber om ursäkt om nån känner sej träffad av det jag skrivit.)

Samma för mig också. Tonåringar (och även barn som är lite yngre) och de i min egen ålder (20-årsåldern) är värst. Medelålders och pensionärer ger mig minst ångest.

Jag vet inte faktiskt, tror alla oavsett ålder eller hur de ser ut 😕 Då mitt turkosa hår, svarta kläder och kängor inte precis får de bästa uttrycket för folk. Till exempel en äldre dam som glodde jätte mycket på mig och "studerade" mig och sedan gjorde något ljud och gick vidare. Jag hade bara handlat och skulle ta min cykel…
Men jag kan säga att vissa äldre har jag inget emot, jag ler mot de (jag försöker alltid att se så glad ut som möjligt för att de ska se att jag inte är så "ont" som jag ser ut) och om de ler tillbaka så känns det skönt.
Men om jag ska döma lite nu så går jag och fjortisar inte går så bra ihop. Eller folk som försöker ta så mycket plats som möjligt. Jag skrattar och går därifrån. Jag kanske låter väldigt elak men allt för mig handlar om respekt. Visar de respekt mot mig så respekterar jag de.
Men jag kan säga att de som är jämgamla som mig och yngre inte alls kommer bra överens och jag trivs absolut inte med de alls…

Tro inte jag är en elak människa nu 😕

Högljuda tonåriga tjejer tycker jag är den värsta "gruppen", då känner jag mig som mest underlägsen och "fel".
Och personer som jag tycker klär sig snyggt, ser framgångsrika ut och sådär, då kan jag också känna mig extra mycket i underläge. 
Samt personer i min ålder eller äldre som verkar/ser extra förstående och snälla ut, för då kan jag känna att dem ser igenom mitt skal, och ser vilken osäker liten skit jag egentligen är. 

Pensionärer är nog den "grupp" som kan kännas lite lättare för mig… så länge jag inte behöver prata med dem :P

Precis, tonåringar *brrr*. Annars har jag lite svårt för män rent allmänt fast det beror nog lika mycket på rejäl men vanlig blyghet som min sociala fobi. Jag är liksom inte så van vid karlar…
Kan tycka att det är rätt svårt med små barn också, när jag var tonåring hade jag jättebra hand med barn men nu står jag och har tunghäfta.
Jag är absolut inte rasist men kan tycka att det är svårt/jobbigt när folk inte talar så bra svenska eftersom jag då anstränger mig så mycket för att höra att jag inte hör ett skit 😞.
Tycker att det lättaste är kvinnor på medelålders +, lite moderliga sådär.

För mig är det den normala rädslan för att prata med kvinnor som man är intresserad av som alla killar har, den blir extremt mycket starkare av min sociala fobi.

Överlag så ser jag att killar är lättare. Ålder spelar ingen roll. Kan lätt stå med en grupp killar/män utan att känna den där ångesten, medan i en grupp med tjejer/kvinnor så känner jag verkligen hur ångesten kryper inpå mig.

Annars så är det barn som gäller. Små omedvetna barn, 0-4 år. Jag kan vara mig själv utan att de dömer mig på något sätt. De är nöjda så länge man leker med dem 🙂

Jämnåriga är helt klart de jag har svårast för av samma anledning som BlackSpiritWolf, mobbning under grundskolan.

Har även svårt för andra tjejer, om jag får veta att hon också är homosexuell (eller bisexuell) så skjuter ångesten upp i höjden. Är väl rädsla för att göra bort sig inför en potentiell partner antar jag!

Äldre brukar alltid kännas bättre att umgås med. Även småbarn kan jag tycka känns bra med ibland också, men när det närmar sig tonåren så börjar det bli mera ångestfyllt.

#7, precis (fast tvärtom då, jag är ju tjej)!
HAN ringde idag för att kolla en grej - vi har gemensamma bekanta - och det kan nog vara så att han ringde lite extra för att prata med just mig men det blev bara superpinsamt med en Lona som inte kunde prata alls 😭. Crap!

#10 Jobbigt läge, Jo har hafft liknande situationer tyvärr, känns som man missat väldigt många chanser med potentiella partners bara för att man snubblar över sina egna ord, och inte kan vara sig själv.

Skrikiga skräniga högljudda barn/tonåringar. Usch! 

Och människor överhuvudtaget som tar för mycket plats och inte ser andra människor.

Bästa gruppen är väl där det är gamlingar,efterblivna,knarkare/alkoholister eller invandrare som inte förstår så mycket svenska. 

Värsta är duktiga vuxna,barn eller tonåringar

Jag känner också av att ångesten varierar pga olika grupper.

Jag har nog svårast för jämnåriga! Framförallt "märkvärdiga" tjejer och killar, jag är inte sån själv så blir bara obehagligt runt såna människor!

Jag tycker att det är lättast att umgås med äldre. Jämnåriga är jobbigt att umgås med, det finns några enstaka som står mig nära, men som sagt äldre människor. Och helst personer med lite alternativ stil, de brukar ha minst fördomar (oftast). 😎

Det finns inget som är värre än en grupp tonåriga killar, jag gör allt jag kan för att undvika sådana grupper. Tonåringar i allmänhet är inte så kul, men i grupp är det som värst.

#16 Då är vi på samma spår! Känner också att dom lite alternativa är mindre dömande, men som jag skrev innan så är det nog för att jag personligen känner mig mer hemma med såna personer, jag har varit väldigt mycket åt det alternativa hållet innan och är lite åt det hållet fortfarande. Min närmsta jämnåriga tjej kompis klär sig lite mer "killaktigt" och gillar annorlunda hårfärger o.s.v. :)

Tycker samma sak som dom flesta andra här. Tonåringar eller typ bitchiga tjejer som tror att dom är bäst.. såna i en grupp eller gapiga killar i en grupp är hemskt! Pensionärer har jag alltid gillat tidigare men nu för tiden klarar jag knappt dom heller. Jag ser vad dom tänker om mej fast dom inget säger och det nästan värre ibland.

Äldre människor och småbarn. 🙂

Bäst går det med småbarn, upp till gymnasieåldern är det OK. Från Gymnasiet till jämngamla är det riktigt jobbigt. Mycket beror på folks grad av mognad. Att tala med 45-åringar och uppåt går utan större problem. Killar lättare än tjejer i det jobbiga spannet, annars ingen större skillnad. Det beror också på hur väl man känner varandra, och lite på om chansen är att man kommer träffas igen. Det går lättare att tala med personer, som inte upplevs flyta på genom livet, självsäkert och närmast arrogant; utan istället i sitt bemötande speglar en insida som fått sina törnar. Kanske är denna personen lite alternativ.