Hejsan och välkommen fram ur skuggorna. 😛

Första mötet går oftast mest ut på att prata med en läkare om vad som känns jobbigt, vilka problem det blir och hur mycket man tycker att det påverkar ens liv. Jag rekommenderar att du skriver ner allt du vill säga på ett papper så att du inte går därifrån och känner att du glömt något och det är ju så lätt att stressa upp sig när man ska prata om det här. 

Dessutom så skulle du ju kunna fråga om sambon kan följa med första gången som stöd om du vill. 

Lycka till och du får gärna skriva hur det gick och hoppa in i andra diskussioner som du tycker verkar intressanta. 🙂

Verkar det inte konstigt om man kommer dit och har ett papper med massa saker nerskrivet? Tänkte, det finns inte risk för att de skulle tro att man fejkar då? Vore verkligen tråkigt om de inte skulle ta mig seriöst då jag vill ha hjälp med mina problem. Kanske bara jag som nojar i onödan?

Sambon ska följa med som stöd :) det har han redan sagt, vilket känns enormt skönt. För då kan han kanske även hjälpa mig att komma på saker som jag kanske glömmer att tala om. Ingen känner mig lika bra som han gör trots allt (förutom jag själv då, haha).

Och tack för välkomnandet :) Är alltid trevligt att se att man inte är ensam med sina bekymmer här i livet.

#2 Hej! Välkommen 🙂

Jag tog själv med ett A4-papper sist till min nya psykolog, för att slippa berätta så mycket grundinfo om familjen och så, som jag redan rabblat upp ett par gånger till andra personer.

Psykologen uppskattade faktiskt det, och vi kunde gå vidare snabbare till vad jag verkligen behövde hjälp med.

Så jag tycker det är ett bra tips 🙂

#2 Mja, fast varför skulle man vilja fejka till sig Social fobi? Tror inte det är någon fara med det, läkarna vet ju oftast vad det är dom ska fråga om och kolla upp. Social fobi är ju ändå rätt vanligt, tror jag har läst 10-15% om jag inte minns helt fel.  🤔

Följer sambon med så kan han ju också "konformera" det du säger och jag tror ju att det är en extremt liten risk att läkarna skulle tro att ni skulle fejka till en diagnos. Man tjänar ju inte riktigt något på det utom möjligtvis lite extrahjälp med arbetsförmedlingen till att få jobb eller praktik.

Varsågod, hoppas att du trivs bra här på sajten. 🙂

#3 jaha :) men låter ju fiffigt i så fall om även läkare skulle uppskatta. Hur mycket ska man i så fall berätta i grundinfo? Jag har ingen aning om vad läkaren kommer vilja ha reda på? Hur ingående ska man vara på det där pappret? 

Det känns som att börjar jag skriva om mitt liv så kommer det bli en himla massa text och det kanske läkaren inte kommer orka läsa, haha :P

#4 nä varför man skulle vilja fejka något som är så jobbigt förstår inte jag heller. men jag utgår ifrån att det finns folk till allt. Folk som säkert försöker uttnyttja systemet på olika vis. Detta gör ju tyvärr dock att vi som har problem på riktigt blir kanske inte alltid tagna på allvar. 

Jag har en kompis som har lite grövre problem än mig och hon måste övertyga läkarna varje gång om att hon faktiskt mår dåligt på riktigt för annars tar dom inte henne på allvar. Och det är även detta som skrämmer mig och gör att det känns obehagligt att söka hjälp ifall de nu inte ens tar en seriöst.

#5 Försök att få fram kortfattat vad du har för relation till dina familjemedlemmar, om det är något du tycker är jobbigt där, och vad som har påverkat dig negativt. 

Utöver det så kan du t.ex. skriva ner punkter, med det du känner är mest akut att få ur dig och bearbeta med psykologen. Får psykologen tydligt uppradat vad du främst mår dåligt av, så kan den personen snabbare komma in på rätt behandlingsmetod istället för att "flumma runt" som det lätt kan bli annars.

#7 tack så mycket för tipsen :). Ska absolut ta och fundera på förslagen och se om jag känner att jag kan lyckas få ihop något vettigt. :)

#8 Inga problem, hoppas det går bra 🙂

Hejsan! Säger som de andra, välkommen fram från skuggorna! 🙂
Vad bra gjort av dig att både träda fram här och dessutom söka hjälp i verkligheten!
Tycker också att det kan vara en bra idé att du tar med dig ett papper om du är rädd för att missa att nämna viktiga saker och liknande. På det papper som jag hade med mig skrev jag bland annat hur länge jag haft problem med det sociala, några exempel på hur jag begränsades av det (så att läkarn verkligen skulle förstå vilket hinder det var för mig), vad jag prövat tidigare för att må bättre och sådär :)
Vad skönt för dig att din sambo ska följa med dig till läkaren. Jag hade med mig min mamma och det tyckte jag också gjorde att det kändes lite lättare, att veta att det fanns någon som jag kunde luta mig emot :)
Får jag fråga vad du hoppas på att få för hjälp, ex. KBT eller medicinering? Har du funderat något kring det?  🙂

#10 tack :) ni verkar alla så trevliga här och hjälpsamma. Känns verkligen skönt! :) Jag har faktiskt inte hunnit fundera så mycket över vad för hjälp jag vill få. Det enda jag hunnit tänka är att det vore skönt att kunna fungera i samhället som en vanlig människa istället för att få ångest direkt man lämnar hemnets trygga vrå. Helst utan medicinering då jag är rädd för eventuella biverkningar och att man aldrig ska kunna sluta med dom då jag hört att man kan må ännu sämre då om man slutar ta dom än man gjorde innan man började.

#11 Vad roligt 🙂 Okej, förstår om du inte hunnit fundera på det. KBT brukar ju rekommenderas vid Social fobi, men det vet du kanske redan. Jag äter ett SSRI-preparat mot min fobi, cipralex heter den. Tycker den är jättebra, och jag hade bara biverkningar den första veckan. 
Förut åt jag en annan antidepp-medicin, och jag kände ingen större skillnad när jag sen slutade med den, mådde ungefär som innan (att jag inte fortsatte må bättre var inte så konstigt, eftersom jag inte gått i någon samtalsbehandling och fått hjälp med mina tankar under tiden). Vill bara säga att det inte är säkert att medicinen ger allt för många negativa konsekvenser 🙂

Håller tummarna för att din läkartid kommer att gå strålande. Du får gärna berätta hur det gick sen om du vill 🙂

Hej hopp!

Idag har jag vart på VC och pratat med läkaren. Fick tabletter utskrivet och är placerad i väntelista för att träffa en psykoterapeut. I morgon ska jag börja med tabletterna.

Någon som har erfarenhet av Sertralin? Fungerar det bra mot Social fobi? Enligt läkaren skulle det fungera iaf. Men vill gärna höra även från er som faktiskt har ätit detta. :)

Hoppas det inte är för lång väntan till att få samtalsterapi. 

Någon som vet förresten om det går att sjukskriva sig? Jag är dock arbetslös och är "hemmafru" , så förstår om det inte går kanske då. Men att söka jobb i dagsläget klarar jag inte av och behöver pengar, men har aldrig jobbat i mitt liv pga mina bekymmer. Så vet inte hur jag ska gå till väga - eller om jag helt enkelt får fortsätta att leva på min sambo tills jag mår tillräckligt bra för att klara av att söka jobb…

Någon som suttit i samma situation?

#13 Hejsan igen! Vad roligt att läsa att besöket verkar ha gått bra för dig, bra gjort!

Jag har inte ätit sertralin men har hört att det ska vara ett bra SSRI-preparat, så jag håller tummarna för att det passar dig!

Jag har ingen koll på hur det fungerar att sjukskriva sig, men på socialstyrelsens hemsida har de skrivit lite om det. De menar att sjukskrivning vid SF helst ska undvikas eller annars vara kort om jag förstår rätt. Men jag vet inte hur det fungerar i verkligheten dock. 🙂
Men om du känner att du behöver få in egna pengar kanske du kan höra med arbetsförmedlingen om de kan hjälpa dig att komma ut i en praktik, som då anpassas efter dina svårigheter. Tänkte så att du slipper söka-jobb-biten och allt annat "runt om". Vet inte om du känner att det kan vara ett alternativ för dig men jag vet att möjligheten finns iallafall 🙂

#13 Fick själv Sertralin utskrivet för ca 10 dagar sen. Vågar inte säga än hur bra det hjälper. Kan återkomma om det 🙂Ska vänja mig av med gamla medicinen först och arbeta in den här ett tag till. 

Du borde kunna sjukskriva dig för dina problem. Fungerar du inte i arbetslivet och behöver hjälp för det så. Jag är sjukskriven sen i somras för social fobi/ångest/depp.

Beskriv dina svårigheter att söka jobb/att vara på ett jobb, för din läkare. Säg sen till din läkare att du vill sjukskriva dig och att han/hon skriver i läkarintyget att du vill få ett möte bokat med en handläggare från försäkringskassan och arbetsförmedlingen, för att göra upp en plan på hur du ska kunna närma dig arbetslivet.

Det var ungefär så det gick till för mig efter några månaders "vanlig" sjukskrivning. Jag jobbade iofs innan det, men borde gå för dig också.

Hej! Jag är som dig, har Social fobi. Dig har jag ju förresten sett mycket  på gerbil iFokus :) !!

Jag kontaktade läkaren den 3 januari, fick medicin, har oxå haft ett möte med en psykolog , känns skönt att kunna prata med någon om de här problemet! Så det var bra att du kontaktade VC :) :) 

kram

Tack för era svar! :)

#16 Hehe, ja dig har jag också allt sett på GiF! :) . 
Så du har också problem med Social fobi. Hur länge har du gått med det innan du sökte hjälp?

Jag själv var väldigt seg med och fatta mitt problem så jag har väntat i minst 9 år nu innan jag förstod att jag kanske borde söka hjälp. Men bättre sent än aldrig som man brukar säga ;) .

#17 Ja det blir ju "tyvärr" gärna så när det handlar om en själv, "För det är ju inte så illa" så man vill ju inte riktigt se sina egna problem och ännu värre; Behöva söka hjälp för det. 😉

Men som du säger; Bättre sent än aldrig. 

Hoppas det går bra fortsatt bra för dig och du får mer än gärna fortsätta dela med dig om hur det går.

#18 nej det är ju så. Och när man pratar med familjen om sina svårigheter så har de flesta sagt att jag bara är blyg och att jag behöver bara tuffa till mig lite. Så ja då har man bara levt på med den tron för att ens föräldrar eller syskon sagt så - men så är det ju säkert så också eller hur? Inte förräns sådär max 1 år tillbaka som jag på allvar har börjat tänka att jag kanske har en större problem än bara blyghet så då började jag läsa runt på nätet om mina symptom om hittade Social fobi där allt stämde så bra in på mig. Men jag fortsatte att ignorera och tänkte att det kan jag väl bota själv. Men nu bara för ett par veckor sedan insåg jag att jag nog inte klarar det själv och vill inte leva såhär resten av livet och beslöt för att söka hjälp. Främst för min egen skull men även för min dotters och min sambos skull då det påverkar även deras liv i högsta grad då jag begränsar ju även dom på ett sätt.

#17, oj har velat söka hjälp i typ 2 år men bara skjutit fram på de, men nu är de gjort, och då känns de skönt!  och Skönt att veta nu att det är sf jag har å inte bara är blyg och konstig som jag alltid har känt mig