Den 18 februari var jag på en konsert. Ingen big deal säger ni och det säger jag med, men det är allt annat runtom som är ett väldigt stort "hurra" för mig.

Jag åkte själv upp till Stockholm. Satt på tåget med en gubbe bredvid mig som hade en jätteäcklig andedräkt. Ett par tjejer satt på andra sidan och de skulle tydligen på samma konsert, men jag somnade så orkade inte bry mig om dem.

Väl framme i Stockholm, fortfarande ensam, så var jag totalt vilsen. Har bara varit i Stockholm fyra gånger och då med sällskap. Vet hur jobbigt det kan vara att ta sig ur centralen. Jag virrade runt en hel del kan jag säga, men hittade en pressbyrå och köpte SL-kort och därefter gick jag. Jag bestämde mig för att gå åt ett håll så får vi se vart jag hamnar. Det var en kille som tyckte jag såg otroligt förvirrad ut så han kom fram och frågade vart jag skulle. Sa då att jag behövde ta mig till tunnelbanan. Han visade mig vägen och var jättesnäll, vi pratade lite och allt sånt där. Jag har vanligtvis jättesvårt med småsnack men det gick otroligt bra *applåder*.

Duktig var jag som satte mig på rätt tåg och gick av vid rätt hållplats. Därefter var det inte så svårt då jag visste vart hotellet låg sen tidigare besök. Checkade in och klev in i världens minsta rum.

Fortfarande ensam skulle jag hitta till Fryshuset. Jag kom till Gullmarsplan, därefter gick jag ut till bussarna för vem visste att det fanns något som heter tvärbana? Well, inte jag iallafall. Jag fick frågat om hjälp och en snäll liten kille hjälpte mig och sen var det bara att följa lite folk som skulle till samma ställe.

Ställde mig i kö och sen var det bara att vänta i ungefär två timmar. Jag kände mig otroligt ensam, mobilen var i princip död och jag hade lust att bara dra därifrån. Märkte att killen framför mig kollade på mig lite då och då, men jag brydde mig inte om det för han höll på att gapa och skrika tillsammans med sin flickvän. Snart så sa han hej och han mest bara frågade om jag var ensam och så vidare. Sen efter en stund frågade han om jag ville ha en kram, jag sa nej för fett creepy (han verkade jättesnäll och var allmänt söt, inte det men nä). Vi bytte några ord men inte så mycket mer än så, tyckte det var lite svårt att höra vad han sa då det var massor med ljud + han var stockholmare (har lite svårt för den dialekten).

Väl inne var det inga problem. Hade jätteroligt verkligen och bandet var awesome!

Lång historia kort
Jag har nu varit ut och rest själv för första gången, vågat prata och fråga om vägen. Känner mig otroligt stolt och allmänt glad. Känns också som att jag förstått mig själv lite mer, för visst vågar jag. Stockholm är en totalt främmande plats och det är inte alls samma som Göteborg eller i kommunen där jag bor. Göteborg må vara mer socialt men bara tanken över att behöva träffa människan igen gör mig otroligt rädd. Stockholm besöker jag bara några gånger om året, skulle jag träffa människan igen så skulle det mest bara vara roligt haha. 😃

Har ni någon gång varit ute och rest själva?