Mitt värsta var för lite mer än ett år sedan, då jag gick i trean på gymnasiet. Jag skulle läsa en kurs i psykologi, och hade i förväg bett specialpedagogen att informera läraren om min problematik. 
Men, jag förstod snart att hon missat det, för jag blev inte uppropad så han visste inte ens att jag "fanns". Hursom, sen släppte han bomben: För att få lite koll på varandra så skulle vi alla presentera oss med namn, vart vi bodde och vilken skola vi gick på. Inför 30 personer. I en halvtimme satt jag och tvingade tillbaka tårarna och försökte att ignorera hur blodet pulserade. Helst ville jag bara gå ut därifrån, men vågade inte. När det slutligen vart min tur, började jag storgråta inför dessa 30 personer som jag skulle spendera 50 timmar med under hösten. SÅ.himla.pinsamt. 😞
(Efter det såg jag till att alltid få bekräftelse via mail innan kursens start på att jag inte skulle behöva prata…)

Ah, "härlig" tråd, men det kan vara ganska "skönt" på ett sätt att få se andras problem och minnen. Har i för sig redan svarat på den frågan men kopierar över och lägger till litegrann. 

Jag är nästan säker på att det var andra året i förskolan, jag hade ju redan då Social fobi (även om jag inte visste om det då), stammade en del och hade "fel" R och K (skånska, från min mamma) så jag undvek att prata så gott jag kunde. Men då kom den dagen då vi skulle ha högläsning för klassen, och jag fick ju ångest direkt. Kunde inte följa med i texten eller ens hörde hur det gick för dom andra. Sen så var det min tur att gå fram till tavlan för att läsa. Jag hade ingen aning om var i boken vi var och vart jag skulle börja så jag blev tvungen att fråga läraren som inte blev nå vidare nöjd över att jag inte följt med i läsandet, "det var ju oförskämt mot dom andra barnen". 

När jag väl fick veta vart jag skulle börja så hade skakade jag så pass mycket att jag kunde inte hålla i boken och läsa samtidigt, jag kunde inte se texten och då var jag ändå rätt van vid att läsa. Tog inte lång tid innan jag började stamma och för varje gång det hände så blev det värre och till slut så började jag snyfta och utöver det så hade jag den "trevliga" reaktionen på ångest att jag brukade få näsblod. Så där stod jag, kunde knappt få ur mig så mycket som en bokstav i tagen, snyftande och blodet riktigt forsade (kändes det som, försökte stoppa det med handen så jag såg hur det rann längst armen och droppade i boken) och läraren gjorde ingenting. 

Men då kom en annan lärare in i klassrummet och efter en enda blick på mig så tog han tag i min arm och riktigt drog ut mig ur klassrummet. Efter det så hjälpte han mig att torka bort och stoppa till näsblodet sen så ledde han mig vidare till fritidsrummet där han mer eller mindre skrek åt alla andra att lämna rummet så jag fick vara själv där och han försökte lugna ner mig litegrann. Sen lämnade han mig själv och jag hörde hur han sprang runt och skällde ut olika personer (rektorns kontor och lärarrummet var i närheten och jag tror även att han skällde ut mina föräldrar). Själv så kröp jag in i en "kuddkoja" och grät för att allt var så hemskt, "alla" var sura och mina föräldrar hade inte ens tid att hämta hem mig så jag kände mig väldigt övergiven. Några timmar senare, när jag väl kom hem så var jag "sjuk" väldigt ofta och året senare så bytte jag skola för första gången, tätt följt av andra och då hamnade jag på den bästa skolan jag än så länge gått på, min älskade lilla friskola.  

Ingen vidare trevlig läsning det här kanske men jag överlevde ju uppenbarligen så slutet gott allting gott, eller nåt. 

En episod mins jag tydligt; det var en middag anordnad av kommunen.

Gott mat serverades och alla satte vid  sina långbordar, jag kunde inte äta för att visste hur handen skulle låsa sig om jag försökte lyfta gaffel med den vänstra handen. Märkliga var att jag ändå kunde konversera med bordskamrater som jag kände. När dom frågade varför jag inte åt så svarade jag att inte var hungrig. 

Vad jag inte förstå är att just den grejen kan fortfarande spöka i vissa sällskap, tror att det beror på mina hemska upplevelser sedan skolåldern när det gäller socialfobi och dom vill jag inte minnas alls. Annars har jag kommit ur mycket av fobin genom att utsätta mig för en massa situationer som sedan har gått bättre än väntat.

En orsak beror på att andra hyllar bara dom lyckade människorna i samhället, den som är svagare räknas inte. .. eller räknas bort…

Någon mer som har något "trevligt" att dela med sig av? 🙂

Delar med mig av ännu ett då, inte fullt lika hemskt men ganska illa ändå.

Jag gick ju i en liten kristen friskolan under större delen av mellanstadiet. Inte för att jag har särskilt religiösa föräldrar utan jag är ju 91:a som är en rätt stor årgång som då ledde till stora högljudda klasser som jag lätt "försvann" och misstrivdes i.

Men i alla fall så minns inte riktigt vad det var som hände om jag stukade foten eller ramlade och slog mig eller något mmen jag råkade säga något så hemskt som "helvete" eller någon annan av dom lite "mildade" svordomarna.

..Och då var ju några av lärarna och även en del eleverna lite åt hållet "extremt kristna", säger ju inte att det är bra att svära men att ta det som att någon "kommunicera med Djävulen", känns ju enligt mig som lite överdrivet.

Så det var ju några veckor som jag fick en del dömande blickar och hårda ord som tog rätt illa när man har Social ångest på köpet. Men det blåste över ganska snabbt och det fanns några "inte fullt så extrema" på skolan som jag kunde umgås med och stöttade mig lite i skymundan under tiden.

Har säkert fler "smaskiga" minnen också men då får någon annan dela med sig av sitt eller sina först.  Påminner även om bästa minnet, om det känns trevligare. 

Det värsta minnet jag kan komma ihåg (och mitt minne totalsuger) var under en lektion. Läraren visste redan innan att jag fick extrem ångest av sociala sammanhang, det hade jag pratat med henne om, och även att jag inte gillar att bli inkastad i uppmärksamhet utan förvarning.

Vad gör min lärare?

Jo, hon pekar ut mig som ska läsa ett helt kapitel i skolboken. Framför hela klassen. Rakt där och då.

Jag kan läsa jättebra, men så FORT jag ska läsa högt inför folk så tappar jag bort mig, läser fel och så.

Så jag började stamma, läsa fel och så, och varje gång det hände fnissade klasskamraterna till, vilket gjorde att det blev mycket värre.

Det hela slutade med att jag fick en panikattack, klassen skrattade åt mig och jag kutade ut, gråtandes, och tog mig till skolsystern, den enda jag kände att jag verkligen kunde vända mig till på den skolan.

Var redan mobbad i den klassen som det var, och detta gjorde inte saken bättre.

Jag lovar, den läraren gjorde allt för att jävlas med mig. ._.

Får nog lägga till min muntliga tenta jag gjord förra veckan på denna lista. Skulle prata i 8 minuter inför läraren, och stå ensam framme vid tavlan i klassrummet, något jag aldrig gjort förut. Började gråta innan jag ens börjat prata. Frågade så tyst att han inte ens hörde vad jag sa om jag var tvungen att göra den. Vågade aldrig börja prata utan stod med tårar i ögonen och snyftade till dess att han sa att det räckte med att jag satte mig bredvid honom och berättade lite kort om varje powerpoint-bild. Fick fram några tysta, korta och smått osammanhängande meningar innan jag slutligen fick gå därifrån. Aldrig mer.

Någon annan som vill bidra med något sämre SF-minne?

Nyligen var jag med om min absolut värsta sf händelse!! Skulle redovisa ett projekt jag hade gjort för klassen och jag hade börjat klara av lite smått att göra redovisningar igen så jag tänkte att det säkert skulle vara lugnt. 

Kände direkt när jag började prata att jag knappt kunde andas och att jag fick skyhög puls. Tvingade fram några meningar, tystnade och tänkte jag att om jag fortsätter kommer jag börja störtgråta och springa ut ur klassrummet så jag sa till min lärare att jag ville vänta med att redovisa haha! Fick göra det sedan efter lektionen. Ville ärligt bara lägga mig ner och dö den dagen x)