Redovisningar/Arbetsintervjuer och liknande. Rätt uppenbart kanske och helt klart värst för mig, handlar helt enkelt om att man får i princip all uppmärksam riktad mot en.

Gå på stan, beror mycket på att jag har lite "katastrof tankar", alltså jag kan gå och tänka på säker som kan gå fel, till exempel ramla, snubbla, halka eller på något sätt dra till sig ovillig uppmärksamhet. Dessutom så är jag lite oroad över att träffa folk som man inte riktigt vet om man ska hälsa eller ej, och en del människor som jag helst av allt inte ens vill se igen. 

Konserter/Föreställningar/Bio (alltså som åskådare) har jag också svårt för, samma som innan, jag är orolig att dra till mig uppmärksamhet på något negativt sätt. 

Ha folk bakom ryggen eller där jag inte ser dom. Handlar nog lite om kontroll, jag vill veta och se vad dom gör.

Telefonsamtal tycker jag är jobbigt för att man inte ser personen så det är svårt att "läsa av" hur denne reagerar. 

Internet har jag också lite svårt för. Det man skriver blir ju väldigt svart på vitt och öppet för missförstånd och misstolkningar, vilket jag bitvis har löst med ett litet "smileymissbruk" som ni kanske har märkt.. 

Jag har säkert glömt någonting och det finns säkert andra anledningar till varför ni andra tycker situationerna är obekväma så skriv gärna vad ni tycker och tänker. 🙂

Har inte så mycket att tillägga, det är ungefär samma för mig i den rangordningen med 😛 Skolredovisningar är ju bland det hemskaste man kan utsätta sig för, uuuäähh… 😮

Håller nog bara med om två av dem.

Arbetsintervjuer: Lite samma anledning, men framförallt eftersom jag känner att mitt CV är så tunt och spretigt att arbetsgivare måste tro att jag suttit inne halva livet eller nåt. Får enorma mindervärdeskomplex när jag börjar prata om min bakgrund, och särskilt när jag måste försöka "marknadsföra" mig själv. Känner mig som största bluffen i världshistorien.

Telefon: Här är det samma sak för mig. Fast det går bättre om någon ringer till mig än om jag själv skall ringa upp. Och jag har blivit lite bättre på det senaste åren. Och det beror också på vart man skall ringa. 

Övriga situationer du beskriver är egentligen inga större problem för mig. Men jag kan lägga till några:

Gå på nattklubb/uteställe: Att gå ut på klubb själv och först stå i kö bland fulla människor, och sedan stå ensam i baren och försöka se någorlunda världsvan ut, är en jättepärs. Tillsammans med andra är det dock inga större problem. Var en gång i tiden flitig besökare på sådana ställen. Men då hade man åtminstone en och annan kompis, samtidigt som det kändes helt ok att ta sig några "styrke"-öl. Nu är det några år sedan sist.

Mingla: Hur f*n minglar man egentligen? Jag har aldrig begripit detta. Vad säger man till folk? Jag beundrar de som kan gå fram till vem som helst och få kontakt bara sådär utan vidare. Själv känner jag mig alltid som ett ufo i sådana situationer.

Har en till situation. Den är lite extra skämmig…

Intresse för eller från någon av motsatt kön: Väldigt jobbig situation, särskilt om någon annan visar intresse för en själv (det är inte ofta, men det händer…) Mindervärdeskomplex igen. På några sekunder hinner hjärnan rabbla tusen skäl till att man är uselt pojkvänsmaterial, och att det inte är värt att ens försöka. Slutar ofta med att man tittar bort och låtsas inte ha sett. Och sedan går man hem och grämer sig…😕

Det jag har svårast för är:
Nya (sociala) situationer - När jag inte vet vad som förväntas av mig och jag inte i förväg kan förbereda mig och tänka ut hur jag ska bete mig eller agera. Och där det finns nya personer, till exempel vänners vänner som jag inte känner. Jag vet vad jag kan förvänta mig om jag har gjort något tidigare och jag vet vad jag kan förvänta mig av människor jag känner.

Att göra saker själv - Utomhus alltså, "sociala saker" som möten/demonstration/konsert eller att gå på bio/fika/gå på promenad. Jag känner mig oftast otrygg/osäker när jag ska ska göra saker på egen hand. Oroar mig för att främmande människor ska börja prata med mig eller på andra sätt söka kontakt. Saker jag tycker är jobbiga blir enklare när jag känner mig trygg och någon jag känner kan ge mig den tryggheten.

#3 & #4 Japp, känner igen dom med :/

Ahh, jag hade visst gömt några ändå. 

Nattklubb/Uteställe går jag inte till ensam, helt enkelt. När man väl är där och fått i sig lite så går det att vara själv men det är lite "köttmarknad" över det hela på ett sätt. 

Mingla. Jag har aldrig minglat. 😐 "Fyllo-mingel" möjligtvis men inte annars. Skulle inte heller veta vad man skulle säga. 

Intresse för/av andra könet, bitvis samma här, mindervärdeskomplex plus att jag ser mig själv som "skadat gods" så tilliten till potentiella partners är inte på topp den heller. 

Göra saker själv däremot har jag inte så jättesvårt för (utom uteställen då), har väl vant mig eller nåt. 😉

..Ooch, som jag kom på själv:

Vänta på något, när det är människor i närheten i alla fall. Vet inte riktigt vad man ska göra då, bara stå där och stirra och undvika ögonkontakt eller kolla åt samma håll som dom andra? 😃 Mycket ansträngande. 😎

#6 Jo tror du har tagit upp alla i princip. Ska dock lägga till, situationer på jobbet där man behöver fråga en extra gång eller två, vad man verkligen skulle göra eftersom man inte fattade det instruktionerna.

Vänta på något Memento Mori är en jobbig situation, jo försök verka lite nyfiken på din omgivning, fattar inte hur de flesta tjejer inte är nyfiken alls och stirrar ner i marken det är onaturligt :p Jag leker alltid ögonkontakt leken när jag väntar på bussen t.e.x, för att se vem som är modig nog att möta min blick, bra träning samtidigt när man har Social fobi, och väldigt underhållande :) En tjej mötte min blick igår, och det slutade med att bägge två gapskrattade efter en stund, vi fick lite skumma blickar hehe, tur att det finns andra som delar min skumma humor :)

#7 Ja jag är nog mest "den där rastlösa" som går fram och tillbaka vid busshållplatsen. Jag kolla  ju oftast upp på folk som går förbi men om jag står still och en person till står still så känns det mest som om jag ser ut som ett rådjur i strålkastaren om man skulle försöka sig på att ta ögonkontakt. 😉

Men ja, träning ger ju färdighet..😃

Jag skulle nog säga att mer eller mindre allt som är skrivet i tråden hittills stämmer in på mig också! 😛
Och TS jag har också ett "smileymissbruk", ibland blir ja t.o.m orolig över att personen ska tycka jag använder för många smileys! 😃

#9 Jamen det brukar jag också vara lite orolig för men jag brukar anpassa lite efter personen eller tråden som jag skriver i. 😉

Puttar lite i den här tråden.

Redovisningar/Arbetsintervjuer 

Har blivit lite bättre på redovisningar eftersom vi har dem så mycket i skolan men har fortfarande inte färdat en kurs vi hade första året på universitet eftersom jag inte fixade att stå inför min klass och låtsas att de var 10-åringar och hålla en 10 min lång lektion med dem. Har varit på två intervjuer och där var det grymt nära att jag inte ens gick dit båda gångerna, hade värsta paniken hela vägen dit, satt 3-5 min i bilen och försökte lugna ner mig. Visade dock varken nervositeten eller obehaget utan var coollugn och det verkar ha gått bra för fick båda jobben😉 

Nattklubb/Uteställe 

Går inte jag till alls, försöker gång på gång men det slutar alltid med att jag stannar hemma istället, oavsett om det handlar om att gå själv eller i grupp. Känner mig panikslagen då jag inte har en aning om vad man ska göra, vad man ska säga, hur man ska vara etc. och även i grupp känner jag mig väldigt ensam och utanför. 

Intresse för/av andra könet

Jag vågar aldrig visa intresse för någon för jag har det i min skalle att han inte gillar mig ändå.

Ringa/svara

Har jag alltid haft problem med, svarar fortfarande inte om det ringer nått nummer jag inte känner igen men har blivit bättre på att svara när det är familj och släkt. Sen jag flyttade hemifrån har jag tvingats ringa olika samtal, i början kunde det hända att jag missade saker, behövde betala extra för nått etc. för att jag inte klarade av att ringa. Nu kan jag ringa om nöden kräver det vilket är skönt. Blev av med alla mina julprydnader från barndomen bara för att jag hade problem med att ringa runt och kräva att nån skulle hitta dem. 

För övrigt instämmer jag helt i det #4 skriver, har exakt samma problem med nya situationer och att göra vissa saker själv.

Åh känner igen mig så mycket i allt detta. Blir glad att man inte är ensam men samtidigt ledsen att vi ska behöva ha det såhär :/.