Själv så håller jag mig borta från det. Jag reagerar ganska starkt på det. Jag börjar ofta stamma, haka upp mig, svettas och går ofta mycket snabbt för att få det överstökat. Jag tycker egentligen om att shoppa och handla men jag håller mig ofta ifrån det just pga jag inte klarar av folket.
Tidigare hanterade jag det genom att gå ut och röka. Dock har jag slutat röka nu så jag hanterar det genom att lättare få det överstökat, prata med min sambo (han är alltid med mig) om det, när jag kommer hem så försöker jag lugna ner mig med snacks, film och internet.

(Hoppas jag har lagt tråden i rätt kategori)

Jag tycker inte om det jag drar mig gärna undan går inte på fester och så heller för jag får panik när det är för mycket folk samt att jag inte kan prata i stora folkmassor utan att få panik

Förr tyckte jag att det var väldigt jobbigt och det kunde lätt trigga igång panikångestattacker. Nu kan jag hantera det och känner mig mest… väldigt obekvämt. 

När brukar "stänga ut mig" från omvärlden, med hjälp av musik/podcast. Om det är i sociala situationer går det bra om jag har med mig någon som jag kan fokusera på min uppmärksamhet på och som jag kan klänga på när det blir för mycket. 

De situationer där jag fortfarande kan få riktigt ångest är när det är stora folksamlingar, hög volym/ljudnivå och jag känner mig instängt och inte ser någon smidigt "flyktväg"; till exempel överfyllda bussar. Då sitter jag och lider tills det är över och koncentrerar mig på att inte få ångest och börja gråta.

Tycker sånt är jobbigt, och jag svettas, får hjärtklappning osv. Men det kan gå att hantera i alla fall. Försöker träna mindfulness, men det går väl sådär.

Nu är det nog inte lika illa som det varit, men jag känner mig ändå så himla obekväm. Försöker ignorera det, men det liksom kryper i skinnet när jag har mycket människor omkring mig… Det kan räcka att jag möter någons blick, sen kan jag tolka den som att jag ser konstig ut och borde sitta hemma istället…

För mig så kommer det och går väldigt mycket från dag till dag. Vissa dagar kan jag knappt gå förbi någon på stan utan att få hjärtklappningar och svettningar men andra dagar kan jag gå själv på premiär med fullsatt bio utan att må så särskilt illa. Men att till exempel ha redovisningar eller liknande går verkligen inte, eller ja, ibland är man ju så illa som tvungen men får lätt panik, börjar stamma och "fumlar runt" (pillar med papper, tappar saker, etc.).

Var igår ute i en gigantisk folkmassa (eller ja, kanske inte så gigantisk men stor nog ändå). En kompis och hennes pappa skulle springa Nattloppet i Kalmar så jag följde med och höll mamman sällskap med dom sprang. Vid ett tillfälle var klungan (dom som sprang) så stor och människorna runtomkring mej alldeles för nära. Jag blev yr av alltihopa. Avbröt det genom att inte titta på människorna och tvingade mej att stå still. Vet inte hur många det var som stod och hejade, men tillräckligt för att jag skulle tycka att det var för många….🤮

Nåt som, nu i efterhand, är ganska kul är att jag klarade av att stå i en publik på nästan 15.000 pers när Rix FM festivalen var i stan för 5 år sen. Vet inte hur jag klarade det, men det gick. Kanske berodde på att Nordman var där 😇

Jag tycker det är väldigt roligt, om ni förstår hur jag menar, med att alla upplever det olika. Jag känner igen och ser att vissa saker är liknande men alla upplever det ju olika 🙂

Jag tycker det är jobbigt om jag är ensam och mår sämre fysiskt som psykiskt (deppad). 

Kan ta bussen om jag har sällskap, likadant med affär. Annars undviker jag det. Mår jag bättre i kropp och själ, så går det lättare ensam. 

Enda undantaget är ju med alkohol i kroppen och en krog. Rund under fötterna så vågar man allt..

#9 Klart det är ju inte bra att ta till alkohol men jag förstår vad du menar 🙂

#10 Nej, så är det ju. Är ensamstående mor, så de tillfällena händer inte ens varje år. Men en krog är också fylld med människor, än värre trångt och nära. 🤢

Då jag gick på SF-kurs så kom det också fram att alkoholism är inte helt ovanligt bland SF för man vågar mer då - och det kan vara lättare än att ta in KBT i sitt liv, tyvärr.

#11 Jag fyllde 18 för några månader sedan och jag har än inte gått på någon krog (förutom typ Harrys på min sambos student men det var inga där). Först så dricker jag inte förutom kanske något "starkare" ibland och en cider någon gång i månaden och sen så som du säger det är mycket folk, trång och nära. Det känns inte som "mitt" ställe att vara p.
Blir faktiskt inte så chockad att alkoholism är vanligt bland SF för man tänker inte så mycket och lägger inte märke till de man normalt skulle. När jag har varit på fester när jag var yngre och blev full så pratade jag och pratade och pratade och pratade. Det var det enda jag gjorde haha men det är ju bättre att man lär sig när man är nykter istället 🙂

#12 Ah, då är jag nästan hälften så gammal. Min son är 14. 🙂

Just kroglivet är rätt trist. Jag bor i en musik-stad och känner väldigt många musiker. Ibland kan det vara trist att inte orka se dem spela. 😐 Då jag väl går ut, så är många snälla och tar med oss backstage. Där är lugnare och inte lika trångt.

#13 Haha oj, jag som precis hade börjat känna mig gammal så har du en son som är nästan lika gammal som mig 😂 Jag hade nog faktiskt mer trott att din son skulle vara kanske 3-4 för du se så ung ut på din bild🙂
Själv så bor man i en fest stad…det är fester överallt och alla går på krogen. Tror vi är den enda staden som har 200, 150, 100 och 50 dagars (alltså man räknar ner och festar för att det är till exempel 150 dagar kvar till studenten). Men vad roligt att ni har det så där du bor 🙂

#14. Bra gener och leverne 😉 (34 är jag).

Det har jag aldrig hört talas om (nedräkningen), då föredrar jag vår stad som är känt för sin live-scen. 🙂 Det blir lite annorlunda med band, då åldrarna varierar. Jämfört med disco (DJ) då de oftast är unga. Eller dansband (äldre). Möjligen har vi nedräkning till vår Peace & Love-festival då. Men den konkade ju i år. 😐 Det var något vi såg fram emot varje år - jag och min son. 

Otroligt mycket folk (50.000), men det är så mysigt och så får vi live-musik runt hörnet. Det väger upp alla suckar vid mat och toaköer. Som min mormor sa "man sätter sig i en roll" (sagt i hennes sociala arbete, trots SF där med). Jag kan inte gå till vårt köpcentra med 85 butiker/restauranger - men jag kan gå på en stor festival. För jag sätter på mig en mask - och har något värt pengarna att se, som vi kan njuta av till nästa år.

#15 Hade varit mycket mysigare att ha det som ni har det! Jo, det var ganska tråkigt med Peace & Love, klart jag har aldrig varit på en festival men hade flera kompisar som skulle jobbat där som blev väldigt ledsna :/ Och tråkigt för din och din son också!

Jo, man sätter på sig sin mask. Jag blir ganska tyken av mig och det är mitt försvar. Jag var helt chockad över att jag klarade av att fota en konsert som min skola har varje år. Jag stod längst fram, innanför stängslet och det enda jag brydde mig om var min kamera och banden. Det var en härlig känsla och härligt att jag klarade av det 🙂 Fast jag har svårare som du säger att gå in i ett köpcentrum med många affärer och människor. Väla i Helsingborg till exempel klarar jag av kanske en stund, går in i de butiker jag ska in i och sen sticker jag hem.

Personligen så trivs jag bra i stora foksamlingar. Man försvinner liksom i mängden samtidigt som man får chansen att titta på folk. Gillar att gå och spana lite på folk sådär. Det är som att man får en känsla av att man är med om något speciellt, något viktigt, när man rör sig bland mycket folk, svårt att förklara. Men det skall ju inte vara så att man får tränga sig fram. 

Oavsett om jag går på stan, på någon tillställning eller på krogen så får det gärna vara mycket folk. Det är faktiskt värre om det är lite folk, för då syns man ju mer själv. Samtidigt tycker jag faktiskt att folkmängden är en del av upplevelsen. Undantaget är väl bio, där kan man gärna vara ensam i salongen, men det är mest bara för slippa bli störd.

Tycker det är jobbigt och håller mig undan. om jag verkligen måste gå förbi slår jag ner blicken och skyndar mig förbi. försöker göra mig så "osynlig" som det bara går.

#17 Det var ganska ovanligt! Eller jämfört med de andra då men väldigt bra att du skrev det också! 🙂 Jag förstår dig faktiskt. Jag kan ha så vissa dagar, inte alls ofta men det händer. Man syns ju faktiskt mer när det är mindre runtomkring en.

#18 Jag brukar också göra så. Jag har börjat försöka att hålla huvudet högt men möter inga blickar. Gör jag det så sänker jag huvudet för då orkar jag inte det längre.

#16 Jag tror att ett starkt intresse kan hjälpa med, som man kan gömma sig bakom då man oftast är trygg med något man kan (sedan kan man som mig ha svårt att ta emot komplimanger för sitt arbete eller vara hård emot sig själv - alldeles för självkritisk)

Festivaler är härligt. Nu har jag iofs bara varit på Hultsfred innan, det var mysigt med - fast skitigt. P&L är ju en stadsfestival och såklart Peace & Love - så det är lugnt (inte mer brott per invånare och lönehelg). 

#17 Jag kan relatera till en viss grad. Att komma in i klassrum i en klunga och sätta sig längst bak är ingen fara just, jämfört med att komma sist och alla sitter ner redan och kollar in dig. 😞

#20 Ibland när jag har en bra dag så kanske jag känner "Fan vilken bra foto! Jag är så nöjd" och så får jag negativ kritik…kan vara till exempel ett det är något som är liiiite i vägen så förstörs hela mitt humör och jag hatar bilden. Vet dock inte vad det kan vara haha.

#21 Det är nog självkänslan som felar. Och (oftast) grunden till SF. Att man trycks ned hemma eller i skolan. Det är svårt att resa sig helt, om man har det i ryggmärgen - eller hur man ska säga.

Jag tycker inte att stora folkmassor är speciellt jobbigt alls, konstigt nog. Känns nästan som jag borde tycka det när jag är diagnosticerad med social fobi 🤔 Men jag känner nog lite som #17, att jag blir mer osynlig när jag är bland en massa människor. Iallafall om jag inte känner någon av dem :)

Jag kan förstå vad ni menar ni som tycker att det kan vara bättre när det är mycket folk för att man försvinner i mängden.
Nu tycker jag stora folkmassor ofta är jobbigt, men min Social fobi blir tusen ggr tydligare när jag åker hem till byn jag är ifrån för där vet jag att alla vet vem man är. Då fungerar det betydligt bättre att gå i en stad där ingen känner mig. 😛

#21 Har faktiskt aldrig tänkt på det så men det förklarar haha 🙂

#19 Enligt en psykolog som utrett mig nyligen så är det visst mycket som är motsägelsefullt med mig. På vissa sätt är jag typisk för min diagnos, Fobisk/undvikande personlighetsstörning, men jag har också sidor som inte brukar förekomma ihop med den diagnosen.

Har inte så mycket mer att tillägga men puttar upp den här tråden också om det är någon annan som känner för att dela med sig hur ni upplever det. 🙂