För runt 4-5 år sen kände jag mig mer tillfreds med att sitta själv i min lägenhet och kolla på en film el filosofera över något t.ex. Nu är jag 28, och ångesten över att vara ensam mycket har nog blivit värre. Jag känner ganska ofta sorg över att sitta själv hemma numera. Min umgängeskrets är lika med öken..en kompis som jag känt sen jag var 12 umgås jag med nån gång ibland, men kan bli trött på han för att jag tycker han är lite "träig/stel" i sättet och pratar mest om sina egna "dataprojekt, datorer och prylar överlag, och föreslår i princip aldrig några utflykter, nåt att hitta på öht. Jag är alltid den som får sparka han i röva, för att det ska hända nåt :) Den enda jag kan prata om livet och känslor med är farsan.

Senaste halvåret har jag pluggat och jobbat på distans, och det hjälper inte mitt välmående ett dugg, jag mår sämre av det. Det har inte funkat speciellt bra ute på en "normal" arbetsplats med folk runtomkring en heller. Sålänge jag kan minnas så har jag sakta dragit mig undan den sociala biten på arbeten, för att jag känner att jag inte duger i princip, och kan tänka tankar som "De är inte intresserade av att prata med mig iaf, jag kan lika gärna vara tyst och sköta mitt eget"

Jag gör det inte lätt för mig själv som synes. Så..ja..svaret på din fråga blir, att jag inte mår bra alls av att vara själv längre perioder i nuläget.

Lite av berg och dal bana skulle jag vilja säga, mår toppen när jag är ledig och tillsammans med min sambo eller vänner men kan må riktigt dåligt när jag är på ensam på jobbet, dvs privatlivet är bra medans arbetslivet är mindre bra.

För min egen del har jag lärt mig leva med detta, det är som det är helt enkelt intalar jag mig själv, roliga stunder och tråkiga stunder kommer och går, jag biter ihop och försöker härda ut, planera för roliga stunder och händelser för att överskugga svackorna då man mår sämre.

Visst hade livet varit enklare med oss som har Social fobi om vi hade kunnat välja arbetskamrater precis som vi kan välja privata vänner men tyvärr ser inte riktigt verkligheten ut på det viset.

Glädjeämnena väger tyngre och man lär sig man kan hantera mörka kapitel, att skriva och lyssna på musik funkar bra för mig så som svar på din fråga känns det som jag ändå är tillfreds med livet trots den oönskade gåva vi har blivit tilldelade.

Det går upp och ner. Jag är mer trygg i min diagnos nu än i början eller förstås innan jag visste vad det var som gjorde mig så "konstig". 

Ibland blir jag arg på mig själv för jag inte klarar av saker, men jag är mer tillfreds också (är inte lika elak emot mig själv) för jag backat. 

Förstår att jag klarar inte julruschen. Eller de små trånga spel-butikerna som barnet gillar att kolla in. Eller ruschen runt 16.00 på affärerna. osv.  

Med tiden har jag lärt mig vad jag klarar och kan anpassa mig efter det. Då jag var yngre så oroade jag mig i dagar före en busstur t ex och kräktes och fick panikångest. Nu kan jag ta en buss om jag måste till lasarettet med barnet i grannkommunen. Något jag aldrig kommer klara, eller vill är att hålla föredrag. Kommer inte förstå varför ALLA ska kunna det. Men därmed klarar man inte en anställnings-intervju heller…

Det varierar för mig också. Vissa dagar är det ändå rätt skönt att bara få vara själv och inte ha ett så stort nätverk med kontakter som man "måste" uppdatera och "sköta om" (hoppas att ni förstår vad jag menar 😃) men andra dagar så kan man då istället känna sig väldigt ensam och övergiven. 

Så som för dom andra är det lite upp och ner för mig med.

Jo det är lite upp och ned, vissa dagar är jag glad över att slippa allt drama. Men andra dagar saknar jag verkligen sällskap, man vill prata av sig om allt som hänt i ens liv då och då och kanske klaga lite, det saknar jag mest. Har väldigt trevliga arbetskamrater iallafall, det hjälper en del.

När jag är ensam och ingen är i närheten tänker jag som om människor observerade mig. Tänkandet pågår alltså likadant i ensamheten :(