Själv går jag på barnens uppträdande och föreställningar. Åker och handlar själv (har inget val då mannen är borta varannan vecka).

Förutom att jag är noga med att ta mina mediciner så tar jag hunden på promenader och låter henne även leka med andra hundar vi möter (om ägaren tillåter det), promenerar tillsammans med andra i närheten som också har hund, tvingar mig själv att gå ut även på dagtid, kan ibland handla (föredrar då att använda shop-express så jag slipper stå i kassakön).

Utan hunden hade jag nog isolerat mig helt.

Åhh jag blir så avundsjuk på alla som har hundar. Vill så gärna ha en men mannen säger nej. Kanske oom några ÅR.

Jag tror att det kommer att göra gott för mig med.

Studerat olika sceniska ämnen under gymnasiet och lärt mig vara trygg på scenen, men tyvärr så hjälper det bara när jag står på scenen. Att möta publiken efter spelningen är fortfarande väldigt svårt. Tar lugnande medicin när det är som värst.

Jag tar två mediciner (Fluoxetin och Risperdal). Jag gör inget annat, men jag ska få hjälp om 1,5 månad.

Försöker att prata med folk och inte bry mig om människorna omkring mig så mycket, eller till och med kanske le åt folk man träffar i hissen t ex. Går inte så bra, dock, men jag försöker!

Jag bestämde mig förra sommaren att jag inte ville ha ett liv med Social fobi. Jag slutade att tänka på vad andra ska tänka o tycka, för det vet jag inget om förrän tanken blir sagd.

Jag har fått hjälp via DBT. Man måste utmana sig själv. Varje dag, flera gånger om dagen. Jag började med små saker, som att bara gå till psyk utan mamma. Det var jättestort DÅ, men inte oöverkomligt, så jag provade. Och fortsatte så. Sedan när det inte kändes jobbigt längre så spände jag och terapeuten bågen lite och jag skulle tex gå in i en affär ensam men en affär där jag kände mig relativt trygg. Sen skulle jag köpa nånting och betala ensam. Det är nog det bästa tips jag har, börja smått och allt eftersom du klarar av det så kommer självförtroendet växa sålänge du låter det växa. Beröm dig själv när du väl lyckas för det ÄR jävligt jobbigt att gå emot känslan av att man bara vill springa därifrån och aldrig gå ut igen.

#4 Det är ju duktigt att kunna stå på sen även om det tog så lång tid. :)

#5 Mediciner är ju en början. Vad för mera hjälp kommer du att få om 1,5 månad? :)

#6 Bra gjort. Du kämpar på. :)

#7 Vad du är duktig. :)

#8 Bra tips. :)

Jag försöker tvinga mig själv att göra saker i alla fall, för jag vill inte bara sitta inne hela tiden. Tog kontakt med min granne i höstat, vilket var fruktansvärt jobbigt, men jag är glad för det, nu är vi typ bästa vänner och gör allt tillsammans :)

Sen är jag ju ute me hunden varje dag och försöker prata med folk.

Sen FÖRSÖKER jag följa med min sambo på fester o krogen osv, men de slutar alltid lika dant, massa ångest osv, så de går väl inte lika bra :( Men de har nog mkt att göra med att jag inte gillar sånt överhuvudtaget och självklart fobin i sig.

Sen har jag ALLTID med min mina lugnande/ångest dämpande tabletter, vart jag än går, vilket oftast brukar göra mig lugnt av att bara veta att jag har dom i väskan :)

Jag satte mig själv på en social högskoleutbildning, medvetet, med tanken att "på tre år ska jag bannemig lyckas jobba bort det".

Jag kan få ångest inför allt möjligt, tala i telefon, gå på möten, gå och handla, prata med nya människor osv osv. Men är så less på det.

Den utbildning jag går nu blev lite av en chock när jag började, vi har redovisningar inför klassen varje vecka, och jag har alltid skolkat sånt i gymnasiet, så har i princip lyckats komma undan sånna jobbiga situationer. Men nu är det redovisningar, seminarier och diskussioner hela tiden. så det går framåt helt klart. Jag är inte alls lika ångestfylld som för ett år sedan. Och lagom till jag examineras så hoppas jag vara kvitt det mesta.

Den sista STORA redovisningen vi hade nu innan sommarlovet, var faktiskt så avslappnad att jag knappt kände mig nervös, kunde vart "sommarlovskänslorna" som lurade också.. och jag hakade och så några gånger, men orkade inte ens bry mig längre.. stort framsteg!

Så får hoppas det fortsätter samma väg, ska försöka ta mig ut och träffa lite mer vänner också.. jag är dålig på o umgås med folk.

Och dessutom vill jag skaffa mig ett sommarjobb någon gång, men intervjuer är min stora skräck. Men någon gång måste vara den första, och har man kommit så långt som till en intervju har man ju halva foten inne, och är en intressant person för arbetsplatsen (intalar mig det för att lätta ångesten iallafall haha)

#11 Ja så kna man ju också göra. 

#10 Det jag har lärt mig är att gå på sånt man inte tycker om. För mig var det dagisbarnen och skolbarnets utsällningar och uppträdande som jag "övade" mig på. Första gångerna var det panik och nu är det lugnare. Tycker inte om att vara där men jag har ingen ångest över detta mer.

Hundarna hjälper mig massor varje dag! Dom måste få komma ut, och då kommer ju även jag ut. Bara att försöka gå ute och slappna av med andra människor runt omkring kan ibland vara jättejobbigt, men jag kämpar på.

jag försökte ta kontakt med psyk så jag skulle få behandling. Det gick dock åt skogen. men eftersom jag har hund så måste jag ta mig ut minst 5 min medans sambon är på jobbet. Nu har jag dock vant in mig till att vara i stallet på mornarna, när det inte är så mycket folk där. funkar än sålänge hyfsat, massa ångest men de är det värt. Det är första gången på ett par år som jag faktiskt kan ta mig ut

Vad trist att du inte fick hjälp från Psyk. Hoppas du vågar dig dit igen och kan få den hjälp du är värd.

tack :)

#9: Jag kommer få terapi, träning i social förståelse, konflikthantering och socialt beteende.

#17 Vad bra. 

Medicin, har gått i KBT, och sedan har jag gett mig fan på att ångesten inte ska styra mitt liv.

Jag har gått hos en KBT-terapeut i 7 månader. Jag har inte varit där på 5 månader snart, och jag känner att jag fortfarande är livrädd för att hålla föredrag, men å andra sidan kan jag med glädje handla i en affär under rusningstimmarna, med enkronor, femmor och tior :) Imorgon ska jag börja med körkortet, något jag skjutit på i snart två år, denna gång ska banne mig inte ångesten ta över mig!

det lever fortfarande kvar inom mig, men någonstans har jag ändå lyckats trycka ned den lite.. jag antar att det krävs en hel del tid..

Det här tyckte jag var en rolig tråd så den puttas upp även om den har ett par år på nacken.. 😉

Själv så försöker jag ju se till att man tar sig ut någon gång ibland så man inte bara sitter inne hela dagarna eller bara snabbar sig igenom mataffären. Dessutom så har jag ju tagit upp kontakten med vården och ska träffa en ny psykolog nu i veckan så man får väl se vart det leder. 🙂