Vet inte exakt, när jag var liten så var jag totalt orädd för allt och alla, men det började väl ioch med mobbingen i skolan då jag dagligen fick höra att jag var oduglig, dum i huvudet, mm och fick då efter ett tag sådan ångest varje morgon att jag hade ont i magen, grät och bråkade för att slippa gå till skolan.

Men diagnosen socialfobi fick jag först nu i höst i samband med att jag fick diagnos för depression och ångest också.

Jag är arbetslös just nu och går till ams, när jag ska ha något möte så oroar jag mig jättemycket i förväg.. :/

#1 Precis som du :O Efter mobbningen i små skolan blev det total kaos. Det är först för ett par årsen jag "vågade" mig ut ibland folk.

Där i mot har jag inte vågat gå till Doktorn för detta så jag har aldrig fått diagnosen.

#2 Jag går på komvux just nu, endast 3 dagar i veckan. Men alltid lika nervös för det. Men som du säger ams och soc är jätte jobbiga i alla fall för mig. Fast min soc sekriterare jag har nu är jätte bra :)

Det började lite smått i högstadiet. Kom som ny i klassen medan dom andra kände varandra sen låg- och mellanstadiet. Sen har det byggts upp med åren men det blev värre när jag flyttade hemifrån 21 år gammal och ännu lite mera när jag flyttade till Åland och sen som sagt har det ökat på efter varje barn jag fått (tre totalt).

Jag har haft min sociala fobi hela livet, tror jag. Men jag har ingen "ren" social fobi-diagnos, utan har diagnosen selektiv mutism, som är en extrem form av Social fobi.

"Alltid". Jag har alltid varit blyg sedan jag var jätteliten och mina föräldrar "hjälpte" mig genom att göra allt åt mig, ringa överallt, handla i affärer, fråga om saker osv. Det fortsatte med mobbing genom hela grundskolan. Kort sagt, ingen bra grund direkt…

Så länge jag kan minnas. Det förvärrades när jag började sexan (och alltså bytte skola) och inte längre hade mina "kompisar".

hmm. jag bytte skola i fyran. innan det var hur orädd som helst. Var alltid ute med vänner och så. Sedan bytte jag skola, sen bytte jag en gång till. Och det var nog då. Jag kände ingen, ingen var som mina andra kompisar. Dessutom förlorade jag de andra kompisarna dåman inte gick i samma skola.

Jag hade en svår tid i mitt liv när jag gick i 6. riktig svår tid. Sen vart det bara.

Så var det för mig när jag bytte i högstadiet. Kom som okänd till klassen medan dom andra hade känt varanda i 6 år eller mer. Det var då det började.

Det började nog för mig redan i grundskolan, men fick diagnos nu under våren.

Har alltid varit lite blyg och tillbakadragen.