Blyg eller socialfobi?
Hur ska man veta att man har socialfobi? Jag har läst in symtomen lite och tycker det verkare stämma ihop med mig.
Jag har super svårt för att prata och redovisa inför en stor grupp. Jag får ont i magen, svettningar och börjar nästa grina innan. Ungefär alla gångerna jag redovisat har jag stått med skakiga händer, röd ansiktet och försökt prata så snabbt som möjligt. Nu redovisar jag inte längre inför hel klass. Har nog aldrig gjort det på hela högstadiet. Om vi ska ha uppträdande på skolan, även fast hela klassen ska stå på scenen och jag inte ska säga något så har jag skolkat. Tyvärr är inte mina betyg dom bästa på grund av alla problem. Men försöker tvinga mig att göra endel saker för vill inte att mina föräldrar ska bli besviken på mig och tro att jag inte bryr mig om skolan.
Jag svarar hellre aldrig i telefonen om det inte är någon som jag känner som jag vet ska prata med mig. Om det är en person som jag vet vem det är som ringer, fast jag vet att den kommer fråga efter en annan person i familjen så svarar jag inte längre. Brukade göra det förut men vet inte varför längre. Om det är ett okänt nummer svarar jag aldrig. Inte ens om jag kanske vet vem det är.
Möter jag en person jag känner undviker jag kontakt. Antingen går jag en omväg för att inte vi ska mötas eller försöker gå förbi utan att synas. Orkar inte hälsa och sedan eventuellt försöka småprata.
Jag gillar inte att betala i kassen, beställa mat eller liknande. Ibland vill jag köpa något men vågar inte gå in i affären för känns som att jag bara kommer skämma ut mig.
Brukar även tänka när jag är ute bland så folk så tror jag liksom att alla tycker jag är ful. Alla kollar på mitt hår eller till exempel kläderna.
Extremt blyg eller socialfobi? (Ursäkta för alla stavfel som förmodligen finns.)
- Redigerat 2020-12-22 01:03 av Lia
Jag skulle nog säga att du har Social fobi.
/Emma
![[WX5]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Låter som Social fobi men det bästa är att utredas för detta för att få ett svar på dina frågor.
Okej. Även fast det skulle behövas utredas för att säkerställa till 100% att det är Social fobi så kommer det förmodligen aldrig hända. Har ingenstans att vända mig och skulle bara skämmas.
TS jag är inte uträdd för Social fobi o.s.v Men jag känner igen mig i allt du skrev.
Det går att överleva ändå. Jag skriver sms, mail o.s.v om viktiga saker. du kanske kan maila din lärare i skolan och förklara hur du känner om du inte redan pratat om det. och skriva att du har jätte svårt att prata om det o.s.v
Så dom iaf vet om!
Jag har även gått hos ungdomsmotagningen och pratat med krutator och dom kan hjälpa dig vidare om inte anant om du vill t.ex. ha en utredning o.s.v :)
Lycka till och även om det ibland är svårt är det inget att skämmas för :)
__________________________________
Medarbetare på Cornish rex ifokus
Blogg om mina två lockiga katter
http://tassarochlockar.blogspot.com
Ja visst kommer du att skämmas.
Går du och pratar med någon som kanske kan hjälpa dig? En kontakt kanske du kan skaffa? Inte grupp utan bara prata med en och komma på en tid när det är lugnt på det där stället. Sent på eftermiddagarna skulle jag tippa.
Hade problem själv när jag skulle till VUP. Hade ångest redan innan jag kom dit. Hela bilvägen till stan (30 minuter) för jag var jätterädd att det skulle vara någon där. Kanske jag kände någon och då skulle jag skämmas.
Det gäller att tag i hornen åtminstone en gång och sen kan du få hjälp. Jag hejar på dig att du vågar ändå. Ta hjälp av någon som du litar på som kan förlja med dig till dit eller ringa.
#4
Jag har bara pratat lite med lärarna. Så brukar redovisa för lärararna bara, men det är nästan lika jobbigt som att stå inför hela klassen. När jag redovisar inför en lärarare mår jag dåligt för att jag känner mig misslyckade som inte kan prata inför några personer.
Ungdomsmotagning vågar jag inte gå till. Skulle inte veta vad jag skulle säga. Inte ens om en kompis följe med. Tänker bara på när jag varit hos läkaren och kännt mig dumförklarad.
#5
Jag pratar inte med någon just nu. Har varit hos kurator förut men har aldrig kännt att jag fått någon riktig hjälp. Dom har bara sett mig som blyg och att jag ska försöka prata och våga mer. Som att jag inte försöker redan. Det känns som att jag redan vet vad dom kommer säga så då är det onödigt att få hjälp.
Finns ingen jag har lust att ta upp det med heller för att sedan få hjälp att få hjälp tyvärr..
Nej så skall du inte tänka. Ja egentligen tänker alla så men det skall man inte göra. Ja jag vet det är skitsvårt att utföra det. Hejar fortfarande på dig.
Vi får väl se. Någon gång i framtiden kanske jag vågar och orkar.
Starta ny diskussion