Jag har alltid varit blyg och rädd i tonåren men hade inge ångest utan det utvecklades i vuxen ålder.

Jag har haft det sedan jag kan minnas men det blev värst under skolåldern.

Jag har också haft det så länge jag kan minnas.

Som riktigt liten så var jag totalt oblyg och väldigt framåt, min socialfobi började nog utvecklas i lågstadiet då jag blev mobbad av andra i klassen.

För mig började det i tonåren. Minns så väl dagen då det hände :(

#5

Skulle vara intressant att höra om hur det hände,, vad som var orsaken.

Förstår om du inte vill berätta.

#6

Jag gick i 1an på gymnasiet. Var en stor julfest på stadshotellet som vi skulle på. Dagen började bra som vanligt. Sen vi middan fick jag hög feber  40,5 i temp ( ytterst ovanligt att jag får feber, är lågtempare och har som feber om det visar 38) Fick en mycket kraftig huvudvärk och en mycket kraftig yrsel. Kändes som hela jag försvann…..

Min mamma fick komma och hämta mig, vi trodde att det var en kraftig influensa på gång. Men det blev aldrig någon influensa.

Sen rullade det bara på så här. feber, yrsel, illamående, huvudvärk, darrningar i kroppen, hamnar som i "dvala" är vid medvetande hör och ser allt men kan ej röra mig eller prata.

Doktorerna var inget att ha. I och med att de inte hittade något fel på så skyllde de bara på varandra. Fysiska doktorena sa att det var psykiskt fel och de psykiska doktorerna sa att det var fysiskt fel.

Kan upplysa om att det inte var lätt då, att må som man gjorde och ej få hjälp, att försöka sköta skolan samtidigt osv

Ja listan kan göras lång men detta är i korthet vad som hände.

Min sociala fobi började i tonåren, tror jag, efter en period av intensiv mobbing. Jag blev i stort sett tvingad in i isolering då jag var runt 10 år på grund av mobbing också, vilket kan ju ha lagt grunden för det.

Kan inte sätta en tid på när min började men jag har alltid varit blyg och tillbakadragen av mig. Jag gick ensam under hela barndomen, jag var mobbad rejält ändå sedan dagistiden och än idag av vissa, jag har blivit en som drar mig undan samhället helt och hållet, kontakterna sköter min make utåt, han är en mer social person vilket är bra, för jag vill bara inte. Jag känner mig så otrygg bland folk.

När jag kom in i tonåren så kom ångesten, och jag provade på mediciner men dessa gav rejäla biverkningar som ex hallunicationer och det ledde till att jag en dag fick nog och fick sluta med det helt. Det enda som får mig att kämpa för att klara vardagen idag är min man och mina djur och en väldigt god vän. Utan dem hade jag inte klarat det, jag hade inte ens kämpat för att ens fortsätta stanna kvar här i livet om det inte vore för dem. I barndomen fick jag ingen kärlek heller av föräldrarna, de såg mig och syskonen som plågor och ville inte veta av oss, många av mina syskon har Social fobi, svåra depressioner och jag var en av dem som fick flytta till ett barnhem/forsterhem när jag var 13 år. sen fick jag vandra mellan olika hem för att hitta det rätta, detta hände aldrig då och jag träffade till slut min make och vi bor ihop och trivs med varann och våra djur ute på landsbygden, vi bor där eftersom jag är uppvuxen på landsbygden och  för att jag helt enkelt bara fått dåliga erfarenheter av en innerstad där det vistas mycket folk. Jag klarar inte av det en längre tid, kan inte slappna av om jag inte får vara mer i det tysta.

Jag trivs med det liv jag har nu och djuren och maken och en vän ( är noga med vilka jag släpper in, inte många som har fått mitt förtroende) och här hemma får jag jobba i min takt på att släppa allt gammalt och utvecklas i den mån jag behöver. Hade bara förvärrats om jag pressats att vistas bland folk.

och detta är inte hela historien från min barndom, finns mycket mer men inget jag vill gå in på såhär öppet. River upp gammalt dessutom.

Men hade jag inte haft denna tråkiga barndom hade det nog varit lättare för mig idag att prata med folk och hålla mig mer ute bland andra i samhället men ja nu blev det inte så så jag får ta en dag i taget och sakta söka mig utåt i den takt jag klarar.

Jag vet inte, jag har alltid varit blyg och har alltid fått det bekräftat av andra: "Hon är ju så blyg" "Men hon säger ju ingenting" osv. Vilket fick mig att känna mig dålig och annorlunda.

Men Social fobi utvecklades nog i tonåren tror jag och blev värre i vuxen ålder.

Min utvecklades det senaste året av olika händelser.

Jag har haft det så länge jag kan minnas.

för mig började det 2007 när jag var 14 år gammal och i samband med att min häst dog

#13 Tråkigt att höra om din häst! :( Beklagar

så länge som jag har sett mig som en person, alltså sedan 4-5 års åldern