Antagligen kommer jag att få en ordentlig ångest för att jag skriver det här. Men då får det bli så!

För ca 1 vecka sen blev jag bjuden på ett midsommarfirande med 2 klasskompisar + många andra personer som jag aldrig träffat förrut. Jag gick och eldade upp mig för det här mer och mer. Igår ringde jag kompisen för att säga att jag klarar inte att komma. Jag mådde jättedåligt av att bara ringa henne. Men hon sa att det var lugnt och att hon förstod, men om jag ändrade mig så skulle hon komma och möta mig vid tunnelbanan. En stund efter att vi la på började jag känna mig mer och mer avslappnad för att nu var det gjort - jag behöver inte gå dit. Men efter ett tag blev jag så arg på mig själv. Fan ska jag sitta ensam på midsommar?! Jag blev argare och argare och ett par timmar senare så tänkte jag att NÄ, JAG SKA DIT (tror jag). Jag gjorde mig i ordning, försökte vara positiv.

Jag stack i väg och jag försökte ringa henne när jag var på väg, men jag fick inget svar. Mer och mer kom oron. Jag såg framför mig hur jag kommer in på krogen och där sitter alla i en grupp och mina vänner sitter längst in och jag måste visa mig och hälsa på alla, en och en. Jag ville bara vända och åka hem igen, men jag fortsatte framåt som jag hade bestämt mig för!

När jag kommer dit hittar jag mina två vänner + 2 till. De blev överraskade  när jag kom. De andra sitter i ett annat rum. Vi satt där i ca 1-2 h innan vi gick vidare till en efterfest där det bara var vi fem.

Jag ska inte göra det här alltför långt, men jag måste bara säga att jag är så glad för att jag VÅGADE gå ut och jag hade så KUL!! Jag har inte umgåtts med någon förutom med min familj sen augusti förra året! Jag har bara suttit hemma framför tv.

Jag är verkligen stolt över mig själv, för jag fixade detta. Men jag hade aldrig klarat det här utan mina 2 nya (och enda) vänner som fick mig att känna mig så trygg med dem

Jag hoppas att historien inte blev alltför flummig….