När jag var 7-8 år så brukade jag gå ut och gå ensam och hälsa på folk som hade hundar och fråga om jag fick klappa och prata med dem och så. Jag var ganska social på ett lite.. läskigt och barnaktigt vis dvs.

När jag var 9 år så började en rädsla växa inom mig, jag tog avstånd ifrån folk som jag förut pratat så glatt med och jag började känna ett enormt obehag av att bara vara ute över huvudtaget.
Fr.o.m att jag var 10 år så vägrade jag gå ner på konsum (vi bor alldeles bredvid konsum/coop) och detta höll i sig ända tills i vintras, och nu är jag 17.
Jag kunde inte gå in på någon affär, pizzeria, restaurang eller något annat liknande utan att ha mamma eller en väldigt god vän med mig. Jag gjorde det inte en enda gång under dessa år, bokstavligt talat.

Då jag var runt 11-12 så började det slå ut på allvar, jag vägrade gå ut, jag slutade helt att umgås med vänner utöver skolan och jag satt alltid hemma och umgicks med min mor och hennes besökande vänner.
Det blev helt enkelt en trygghet att vara hemma och jag kunde inte ens gå till skolan om det visade sig att mina vänner var sjuka och inte skulle dit. Då gick jag antingen hem på en gång eller så låste jag in mig på toaletten hela dagen. 

Flera gånger har det hänt att jag brytit ihop och tvingats springa ut mitt i lektioner för att sätta mig inne på en toalett och gråta av någon anledning.

Nu i höstas så började jag gymnasiet på en stor skola och det är nog det värsta jag någonsin varit med om under alla mina år.
Jag var där sammanlagt 7 lektioner på 1½ månad, och jag avbröt nästan alla lektionerna för att "gå på toaletten", så de bör knappt räknas.
Jag skolkade och åkte hem, fick vandra omkring ute i min lilla by tills det blev en lämplig tid att gå hem för att inte min mor skulle märka något och sedan fick jag lägligt nog en extrem ögoninflammation som höll mig hemma i två veckor. Skönt, tyckte jag.

Sedan lyckades jag byta till ett annat gymnasium, från att ha gått i en skola med 1800 elever till en skola med ca 120 elever allt som allt. Det blev en enorm skillnad som nog har förändrat mitt liv.
Jag går just nu på en friskola som heter Glada Hudikgymnasiet, och där har jag det bra.

Sedan jag började där så har jag äntligen lärt mig att kunna gå in på affärer och handla utan sällskap, och jag kan t.o.m åka in till stan och handla helt ensam.
Det känns fortfarande sjukt obehagligt och nu då jag har lov och inte har varit social på skolan på länge så börjar den gamla, hemska känslan smyga fram igen.
Men jag vet att jag kan, för jag har lyckats nu.

Dock så har jag ännu inte kommit över det där med att jag inte vill umgås med folk.
Den enda jag umgås med är min pojkvän, utöver det så tar jag avstånd ifrån folk precis som jag alltid gjort. Detta är inget jag lider av, men folk börjar sakta försvinna ifrån mig.

Jag har aldrig riktigt fått något grepp om varför jag är och har varit sådan här.
Är jag bara en väldigt rädd och osäker människa eller har jag socialfobi?

När jag gick i 8:an så pratade jag med en kurator som gav mig en tid hos BUP just för att prata om mina "sociala störningar" men jag vägrade gå dit eftersom att mitt beteende hindrade mig.

Hur har det varit för er? Har ni socialfobi eller misstänker ni att ni har det? Hur har ni hanterat det?
Kan det vara så att jag ha det?