Jo, jag är nog väldigt nervärderande mot mig själv.

Vågar inte fråga folk eller prata om vissa saker tex.

Samma här. Vågar inte heller fråga andra föräldrar om våra barn får leka, tror dom tycker att jag kommer och stör.

Samma sak för mig. Kan känna att mina åsikter inte spelar så stor roll, att jag inte får ta plats.

Precis. Jag vill inte synas eller höras.

Min samtalskontakt nämnde en sak, om man accepterar att man kan och inte stör någon annan så kommer det att släppa. Men hur lätt är det egentligen att acceptera.

Sån är jag med. Det händer ganska ofta att jag hellre "genomlider" någonting än att säga till någon för att dem inte ska tycka att jag är jobbig, om det inte är någon i min familj som jag känner väl och som jag vet inte bryr sig om jag tar plats osv.

+ Samma sak som #1 säger så vågar jag inte heller fråga om saker ibland för att jag är rädd att dem ska tycka att jag är störande och jobbig.

Då jag är nere i en mental svacka och mår riktigt dåligt så är jag extremt nervärderande mot mig själv, både mot mitt yttre (utseende) och mot min personlighet och ja på alla sätt och vis så i princip mobbar jag mig själv.

Ja det kanske man gör. Mobbar sig själv alltså.

#7 Ja jag vet inte vad annat jag ska kalla det då jag säger till mig själv att jag är fet, ful och äcklig, korkad, idiot, värdelös, osv… Skulle man säga det till någon annan så är det kränkning & mobbing på högsta nivå, så då bör det ju vara mobbing även mot sig själv kan jag tycka.

Ja det tycker jag låter vettigt för det är som du säger att säger man så till andra så blir det ju mobbing så varför inte till sig själv. Nädu, du har rätt.

Igår var jag och grillade med några vänner + en av mina vänners pojkväns kompisar.

Jättejobbigt när man vill vara med och prata med inte vågar utan bara sitter tyst hela tiden ):

Får som en press på sig att man måste prata.. :(

Känner mig dig. Man vill säga något men kommer sig inte för det och då blir man tyst. Det blir som en press på sig att man faktiskt måste säga något och om man skulle säga något så blir det fel. Dom andra kan ha slutat prata om det man har lust att säga något om och sen tittar dom på en och fortsätter att prata om sitt.

Känner också igen mig i det där. Speciellt om man sitter och disskuterar nåt speciellt också har man svaret på en viss fråga. Då vågar jag inte föra fram det, fast jag vet. Sen kollar dom upp de på nätet också sitter man och nickar för sig själv. :)

Det här med att nedvärdera sig själv hemskt svårt att sluta med tycker jag. Det bara maler på i huvudet och ja, ibland känns det som att man mobbad sig själv.. men man är så van så man tänker inte på det.

Det här med att vara tyst och inte säga så mycket.. Jag tycker blir så mycket värre när någon påpekar det. Typ "vad tyst du är då" eller "oj vad du pratar, jag får ont i öronen".. det får mig bara till att stänga in mig ännu mer.
Alternativt så börjar jag rodna eller får jättenära till gråt. Varför vet jag inte, men jag blir så jävla pressad.
Är det nån mer som får det så? Att man börjar böla särskillt när man ska prata om sig själv, vad man är dålig på men även när det är något positivt som nån har att säga om en?
Jag försöker med all min jävla tankekraft att inte gråta, att jag ibland inte ens hör vad den andra personen säger längre!? ><

Ja jag känner igen mig i det du skriver VAASHii.

Min syster hade en födelsedagsmiddag/fest för ett litet tag sen, det var en massa folk och jag kände nästan inga av dem. De är ändå tre år yngre än mig så jag tänkte att det nog skulle gå bra. Satt och försökte verka social och så, men tyckte att det var riktigt riktigt hemskt. Hade inget gemensamt med dem och alla var jätteflamsiga.
Jag är en lugn och tyst person med en liten röst.

Så var det en som tvunget skulle påpeka hur obekväm jag såg ut och då började jag rodna och sen tryckte syndafloden på bakom ögonlocken.. skojar inte.
Fysatan vad pinsamt det var, trodde jag skulle dö på fläcken.
Jag gick på toa iaf och var tvungen att gå därifrån sen för jag klarade det inte.
Men alltså pressen från mig själv var det värsta. Hade jag bara slappnat av (känner jag nu i efterhand) och inte tänkt så jävla mycket, accepterat läget och bara glidit igenom det.. men det går ju inte ><