Hejsan! Jag vill abra dela med mig av lite tankar och känslar jag har inför lägret och om ni har tips eller något i den stilen så tveka inte till att skriva! :)

Jo, det börjar på tisdag och jag har väntat ett helt år på att få åka. För exakt  år sedan hade jag ingen aning om att jag hade Social fobi. Jag trodde abra att jag tyckte det sociala var jobbigt för att jag hade jobbigt med "vänner". Men under detta året har jag avrit i botten fler ggr än jag kan räkna men även i toppen och närmare lycka än jag någonsin varit.

Läger har ajg svårt för. Jag har åkt hem på varenda läger eftersom jag blivit utfryst eftersom jag ofta blir tyst när dom negativa tankarna spökar. Sist jag var på läger, så var det ett ridläger på ridskolan där jag jobbar… Det gick hur bra som helst! Men nu är det tjejer från andra delar av landet som jag abra träffat få ggr när vi haft enstaka lektioner i kyrkan (konfa) Jag känner en tjej sedan innan, en har jag smsat lite med. En pratade jag med en lektion  och hon verkar super snäll, dom andra har jag inte pratat mycket med. SEdan finns det en vän som jag lärt känna otroligt bra på bara några dagar.

Jag bestämde mig för att berätta om min socialafobi men hon sket i det och började direkt prata om sin dåliga skolgång och hennes problem. JAg bara sjönk till botten.

Där satt jag och berättade om det svåraste jag varit/är med om. Öppnar mig totalt, som jag aldrig vanligtvis gör och hon vifftar bort det som en fluga. Jag sa inget, jag är inte sur på henne. På ett sätt. Hon kunde ju inte veta det men aa…

Sedan var det ytterligare en vän på lägret som jag känt lite sedan innan. För andra gången detta året skulle jag berätta för även henne, hon verkade vara en så otroligt bra vän så jag sket i mina osäkerheter och alla minnen ifrån när jag inte blivit trodd, från förr, och berättade allt.

Jag fick glädjetårar som rann längst mina kinder när hon besvarade mina känslor och gav hela hennes kväll åt att förstå och lära sig om Social fobi samt om hur jag mår och min bakgrund. Jag trodde inte det fanns människor som henne! <3

Så på ett sätt är jag helt säker på att lägret kommer bli kanon, hon står vid min sida och jag vid hennes. Hon vet att jag ibland kommer bli deppig för saker som händer, ibland utan anledning, hon förstår nu hur det blir för mig och hon vill och tänker stå vid min sida och stötta mig till % Jag känner mig trygg. Men ändå.

Tänk om vi har en dag med ridpass och lektion och hon inte är där, om hon kanske måste åkåa hem en dag, eller gud vet vad. Jag vill ha åsikter och tips från er hur ni brukar bära er åt på just läger/resor.

Vad gör ni när nin inte har någon vid en sida, när det bli jobbigt?Något "knep"? Någon tanke? Eller bara ett stöttande ord?

<3